Centrala Nyköping kantas av tre naturreservat. Ett av dem ligger mellan miljonprogrammet från 70-talet och den livligt trafikerade E4:an. Det var här vi rörde oss när vi under några år bodde i närheten och nu var det dags att åter göra ett grundligt besök.

Det var i söndags, denna underbart sköna oktoberdag. Frugan var på besök hos barn och barnbarn i Dalarna. Direkt efter frukosten tog jag kameran och begav mig upp till naturreservatet Marieberg/Hållet.

Jag börjar bildvandringen med att passerar sommarcaféet Fåfängan. Vackert omgivet av lummig grönska och idag också plats för diverse musikaliska evenemang.

Härifrån är det bara ett par hundra meter ned till platsen för ett av stans mest fotograferade motiv. Nyköpingsån och träden som kantar dess väg ned mot havet. Vackrast när träden tyngs ned av ett lager snö eller när höstens vackra färger tornar upp sig. Nu lite avslaget, men ändå en vacker syn och en vacker början på nämnda naturreservat.

För precis intill brohuvudet ligger entrén till naturreservatet Marieberg/Hållet. Den första sträckan löper längs med vattnet och utgör den delen av reservatet som heter Marieberg. Vackert, lummigt och i slutet av den sträckan når man ett område med en tät lövdunge där man måste ha otur om man inte stöter på några av skogens djur.

Det första jag ser är en hackspett som sitter bara någon meter från stigen. I min iver glömmer jag att ställa in kameran med rätt inställning, så den fågeln kom aldrig med på bild. Jag skulle snart kompenseras, för bara några meter därifrån skuttade ett ekorrpar uppför trädstammen där de sedan satte sig på varsin gren och tittade nyfiket på mig.

Det syntes knappt en krusning på vattenytan där löv från träden sakta flöt förbi i den ganska strömma ån.

Den för årstiden ovanligt värmande solen tittade allt högre ovan trädtopparna.

Nedanför hängbron som förbinder Marieberg med Hållet, hade jag hoppats få se någon av de bävrar som finns i området. Som vanligt såg man bara spåren av dem, men själva lyste de med sin frånvaro. Ett par änder var de enda djur som visade sig, men de hade gett sig tusan på att bara vända fel sida upp.

Att promenera runt i det här naturreservatet är som att vandra runt i någon av de skogar som omgärdar Nyköping, om det nu inte vore för E4:an och den trafik som stör tystnaden och helhetsintrycket. Trafiken hörs och från hängbron syns den också.

Är man riktigt sugen på en långpromenad så kan man gå under bron och avvika från naturreservatet för att istället fortsätta mot nya bostadsområden och köpcentrum. Den tanken hade jag nu inte, men gick ändå under bron…

…för att ta denna bild som jag tycker symboliserar denna sköna höstdag på ett fint sätt.

Nu är det inte bara på vattenytan som skogens träd fällt sina löv. Jag befann mig nu på den andra sidan ån där Hållet tar över från Marieberg. Nu var jag på jakt efter lite växter att fota. Fann en del jag tyckte var värda att föreviga, samt en enda liten överbliven kantarell.

Efter denna botanisering bland buskar och annan växtlighet, tänkte jag ta spången över den mosse som många inte känner till finns. Jag gjorde själv inte det fram tills för något år sedan, trots att jag genom åren vistats ganska mycket här uppe. Nu gick jag bara någon meter på denna, då den var såphal och att halka på den i min ensamhet kändes inte särskilt lockande.

Det finns en del informationstavlor som visar vägen till olika platser i området. Märkligt nog kan man nästan alltid se diverse tappade eller bortglömda föremål intill dessa. Som här en färgglad toppluva.

Ni ser ordet ”Gruvan” på bilden ovan. Här i krokarna finns ett antal gamla gruvor från tiden kring 1700-talets sista och 1800-talets första år. De flesta är inhägnade och vattenfyllda, men det finns en som för några år sedan iordningsställdes på ett mycket fint sätt.

Här kan allmänheten gå ned för en trappa och på nära håll skåda hur berget gröpts ut av män som med sina enkla verktyg såg till att bryta det silver man hoppades hitta. Mer finns att läsa här.

Glädjande nog har gruvan och informationstavlan ovan klarat sig från klotter och annan vandalisering. Förutom några ölburkar och flaskor som kastats ned, så är gruvan i fint skick. Nedan kan spår ses efter brytningen för över 200 år sedan.

En lång, skön och händelserik förmiddag led mot sitt slut. Jag letade mig fram till den gång- och cykelväg som drar genom Hållets naturreservat och mot den tunnel som befinner sig i andra änden av området än där jag ett par timmar tidigare gick in.