I snart tre år har jag pendlat med bil på sträckan Nyköping – Norrköping. 12 mil varje dag och på vägen har vi ofta passerat djur som fallit offer för den täta trafik som rör sig norr- eller söderut på E4:an. Plötsligt händer det.

Genom åren har jag kört på mindre vägar i främst den kommun där jag i alla år bott. På gärden jag passerat har jag sett skogens vilda djur stått och betat från gräs och lågt hängande trädgrenar. Rådjur, älgar, hjortar och ibland rävar och mindre djur som raskat över vägbanan en bit framför bilen. Några gånger har jag tvingats sakta ned när mer exotiska djur som vildsvin och renar rört sig inte långt från dikesrenarna.

När man åker de stora vägarna invaggas man i en falsk säkerhet. Inte tusan stöter man på vilda djur på E4:an och andra vägar som kantas av staket och viltstängsel. Fel!

På vägen mellan Nyköping och Norrköping ser man dem ligga orörliga i diken och ibland i utkanten av vägbanan. Djuren som fallit offer för fordon som passerar deras domäner. Hur älgar, rådjur, grävlingar och andra djur lyckas ta sig förbi de höga viltstängsel som kantar vägbanorna är svårt att förstå, men de gör det och så faller de plötsligt offer för människans vilda framfart.

Under alla mina år bakom ratten har jag tack o lov klarat mig från smärtsamma och överraskande möten med skogens vilda djur. Ända tills….

….i torsdags förra veckan.

Jag och min pendlarkompis åkte samma sträcka vi gjort sedan vårt företag i Nyköping valde att lägga ned och flytta verksamheten till Norrköping. Till industriområdet på Händelö för er som känner till Norrköping.

Jag körde den här morgonen. Lite rutinmässigt som det gärna blir när man dagligen åker samma sträcka. Det är många fordon i rörelse till och från Händelö under vardagsmorgnar som denna. Mörkret var kompakt, det duggade lite av ett kyligt regn och jag bländades lite av strålkastarna från mötande bilar, då…

…plötsligt rusar ett rådjur upp från dikeskanten och innan jag ens hinner reagera smäller det. I skenet från strålkastarna ser jag den skräckslagna blicken i rådjurets ögon innan bilens front rammar den bräckliga kroppen. Helvete, var den första reaktionen. Man har inte en chans, inte en chans…

Jag stannar bilen intill vägkanten och sätter på bilens varningsblinkers. Rådjuret ligger tillsynes orörlig på vägbanan. Min pendlarkompis rusar bort till djuret tillsammans med en långtradarchaffis som stannat på andra sidan vägbanan. Jag ringer polisen för att rapportera olyckan, samtidigt som chauffören tar fram en slägga ur långtradarens bagage. Vem skulle släcka det lilla djurets liv för gott? Ingen av oss kände sig direkt manad. Då ser vi hur rådjuret rör på sig. Lite klumpigt försöker den komma upp på benen. Den ramlar några gånger, men gör nya försök att ta sig upp i stående ställning. Långtradarchauffören och pendlarkompisen lyfter upp det omtumlade rådjuret och bär ut den mot dikeskanten. Det har bildats långa köer i bägge körriktningarna och under tiden försöker jag få kontakt med polisen för att rapportera in olyckan.

Jag lyckas till slut beskriva olyckan och var den skett. Kvinnan i andra änden av luren förklarar att hon ska försöka få fatt i en jägare. Under tiden står jag och kompisen och passar på rådjuret så att den inte ska rusa ut i vägbanan igen.

Så nära har jag aldrig stått ett levande och vilt djur. Vi stod på varsin sida av djuret som såg ut att må bra efter omständigheterna. När jag stod där och såg på det uppenbart skakade djuret var det hjärtskärande och kände jag ett medlidande och en känslomässig storm som jag aldrig känt förut. Dess rädda ögon som blinkade, hjärtat som bultade, det skräckslagna ansiktet som vändes upp mot mig och de snabba andetagen.

Jag ville bara böja mig ned, krama om djuret och be om förlåtelse. Synen av de lilla rådjuret kommer att förfölja mig länge.

Jägaren kom så småningom, men vi såg aldrig hur det slutade. Rådjuret såg ut att ha klarat sig bra, men eventuella invärtes skador kanske fick jägaren att ta ett oundvikligt beslut.

Varför? Varför var du tvungen att springa upp på vägen framför en bil som åkt sträckan varje morgon i tre år. Varför!?