Ett av de bättre och mest populära motionsspåren i Nyköping finns i det som heter Ryssbergen. Om det under vintern anläggs skidspår vet jag inte då antalet dagar med kyla och snö är begränsade.

Ryssbergen är ett naturreservat som fick sitt namn efter det att ryssarna härjade i Nyköping 1719. Idag är området inte bara ett naturreservat, utan också ett populärt ställe för friluftsliv.

Snön lyser som sagt med sin frånvaro. Det gör inte mig något, men skidintresserade och sportbutiker gnisslar nog tänder. Kyla har vi haft och den visade sig den här dagen då frugan och jag tog en promenad runt det 5 km långa motionsspåret.

Den här vattensamlingen hade dagen till ära fått en skorpa av is, vackert prydd med..ja, vadå? Jag vet i ärlighetens namn inte vad de vita kulor som syns på isen är. Kanske hagelkorn som frusit fast?

Längs med spåret är djurlivet ganska intensivt. Fåglar givetvis, även om man hör dem bättre än man ser dem. Har man tur kan man dock få se rådjur, älg och andra fyrbenta varelser som rör sig på och vid sidan av spåret. Att fåglar håller till i området syns på alla holkar och matbord som är utformade med hjälp av fantasin.

På sina håll har de ansvariga för spåret också anlagt olika träningsredskap. Inget för en stel man i sina bästa år dock, men säkert populärt bland de yngre och mer vältränade.

På sina håll kan man också ha turen att se föremål man inte förväntar sig. Säkert många med oss undrar vem som hängt upp en ensam julgranskula långt ute i skogen.

Hade jag inte varit fotonörd, skulle jag säkert passera utan att ägna någon större uppmärksamhet åt den.

Desto större uppmärksamhet ägnades solen som lyste på himlen utan störande moln som skymde. Trots den lite kyliga förmiddagen kunde man ändå ana den vår som säkert många längtar förtvivlat efter.

När frugan stod ute i solen och väntade på mig såg jag denna bild. Jag bad henne att posera så jag skulle få med det på bild, så bilden nedan är lite arrangerad, men visar hur kyla i kombination med sol skapar denna effekt.

Vi tog oss runt de 5 kilometerna utan att se spår av snö. Väl framme vid bilen kände jag att jag ändå måste få se lite snö och att jag hade ångrat mig om jag inte tog mig upp på Nyköpings högsta punkt, Ryssbergsbacken.

Här ligger nämligen stans skidbacke. Här kämpar man årligen frenetiskt mot vädrets makter för att få till konstgjord snö för alla intresserade, inte minst nu när sportlovet nalkas.

Jag kan inte annat än beundra och känna ett visst medlidande med de eldsjälar som inte bara kämpar mot vädret, utan också mot ekonomiska bekymmer när alla skidsugna tvingas utebli stora delar av säsongen.

En överblick från toppen mot Nyköping ger ett ganska absurt motiv. En smal strimma av konstgjord snö i ett landskap som annars präglas av barmark. Är det så vi vill ha en svensk vinter, egentligen…?