Jag önskar att rubriken hade inneburit årets första tussilago eller snödroppe, men nej. Idag begav vi oss ut på årets första vandring.

Det blev en vandring på en av Sörmlandsledens etapper vi tidigare nyttjat. En lagom lång rundslinga på 9 km och detta i ett väder som lovar gott.

Vi parkerade bilen vid Näsuddens parkeringsplats, där vi då var ensamma. Näsudden är en av våra favoritstränder, men än dröjer det innan vi kan dra på oss badkläderna för ett uppfriskande dopp.

Temperaturen låg strax under nollsträcket när vi började vår vandring. På en stig som vittnade om det snöfall som i veckan drog in över Nyköping. Frusen mark bar oss fram och stigen kantades av kala träd och lika kala buskar. En påminnelse om att vintern ännu inte sett slutet.

Etapp 45:1 har självklart en gästbok och dessa fyller vi i med glädje. Kul att se hur namnen som var ifyllda före våra egna var bördiga från Tystberga, den ort där jag växte upp.

Vi fortsatte stigen fram där vi passerade mellan vassruggar och fritidshus, innan vi kom fram till Strandstuvikens camping. En mycket trevlig plats där långväga vandrare kan slå upp sina tält och utforska det som erbjuds.

Som den bastu man kan hyra…

…eller varför inte ta en tur ut i skärgården i kajak?

Än så länge ligger Strandstuviken ganska öde och tyst. Det finns de som bor här året runt i sina husvagnar och husbilar, men många längtar nog efter våren då campingen öppnar, badtemperaturen stiger och platsen lever upp för både boende och gäster.

Från campingen går leden vidare på träspången…

…som leder förbi det fina fågeltorn som byggdes för några år sedan.

Härifrån har man en fin utsikt över våtmarken, viken utanför och det fågelliv som ännu är i sin linda. Här i lä för den relativt kyliga vinden värmde solen. Det gjorde att vi tjuvsmakade på kaffet och vårt medhavda fikabröd.

Hörde jag någon säga vårkänslor? Jo, de infann sig under den värmande solen, vackert ackompanjerad av ljudet från smältande snö.

Så bar det av upp i skogen och på den lilla väg som leden fortsätter på. Här passeras en rad gamla torp. I normala fall älskar jag sådana fastigheter och tar gärna en titt runt och ibland in i dem. Om dessa torp är öde törs jag inte säga, men de besitter en historia som jag gärna skulle grotta ned mig i, illustrerat med egentagna bilder.

Den veliga vårvintern vet ännu inte om den ska kasta av sig vinterskruden för att ikläda sig den mer vårlika. Terrängen bjöd på lite vårkänsla, men själva vägen var mer av den vinterlika sorten.

Snart nog kommer man till en plats på etappen som inte känns så rolig. Nyköping har växt, växer och kommer att växa ytterligare. Härute, på det som kallas Örstig, har nya bostadsområden växt upp och man har nog inte sett det sista av detta. För ett antal år sedan fick delar av Sörmlandsleden ge vika för de nybyggen som var först på plats. Var detta kommer att sluta vet nog ingen, men att naturen och på så vis också Sörmlandsleden får maka på sig känns inte som någon utopi.

Strax efter bostadsområdena passerats viker man av på vägen mot Linuddens naturreservat. Här möts besökarna av en väldigt gammal ek och en hästhage som just för tillfället saknar all den färg som kommande vår lär erbjuda.

Vi fortsatte leden som går genom den väldigt gamla och numera allt mer påverkade skogsglänta som på vårkanten badar i ett hav av blå- och vitsippor. Nu ett kanska kargt område där inte ens fåglars kvitter kantar stigen. Den perioden kommer dock, tro mig.

Efter att skogsgläntan och Linuddens fritidsområde passerats, viker etappen av på en stig som kantas av skog och hav. Här passeras också en av våra absoluta favoritplatser. Hit åker vi gärna, även när vi inte vandrar på leden, för att ta en fika och bara njuta. En av de mer trevliga midsommarminnena kommer just härifrån. En vacker eftermiddag som bjöd på värme och avkoppling à la grande.

Här på platsen med det något kufiska namnet Döhällen, tänkte vi ta vår egentliga fikapaus. Dock piskade vinden in från vattnet, så vi valde att leta efter ett annat ställe att rasta på. Vi upptäckte att etappansvariga anlagt en grill med tillhörande vedförråd. Ett mycket bra och trevligt initiativ som säkerligen kommer att utnyttjas…kanske av oss.

För ganska exakt ett år sedan gick vi denna etapp, då vi premiäranvände våra nyinköpta vandringskängor. Då var det lerigt, blött och ganska svårgånget just på den sträcka vi ankom efter Döhällen. Ska man någon gång tacka vintern, så var det nu. Det är tjäle i backen och de stora vattenpölarna var täckta med is. Utan detta faktum hade det nog varit svårt att ens ta sig fram.

Här syntes också kontrasten mellan sol och skugga som mest.

Etapp 45:1 är utmärkt utmärkt, vilket inte kan sägas på alla Sörmlandsledens etapper.

Till slut hittade vi en plats där vi kunde slå oss ned och plocka fram det som var kvar av kaffe och fikabröd. En sten som var formad som en bänk med högt stöd. Vi undrar om naturen skapat detta eller om det gjorts av mänskliga händer? Bekvämt och skönt var det hursomhelst.

Cirkeln var nu sluten och vi var tillbaks vid Näsuddens badplats. Den underbara doften av grillos nådde oss och bakom vegetationen höll några familjer på att grilla.

9 km var nu avverkade och det är bara början på de vandringar vi kommer att genomföra på Sörmlandsleden i år. Det stora målet väntar dock i Midsommarveckan, men till detta återkommer jag i sinom tid.

En söndag som gav mersmak och en förhoppning om att våren är i annalkande. Detta måste väl ändå vara meningen med livet?