I helgen har våren gjort sig påmind och förhoppningsvis är det sista gången för säsongen som den tvingas retirera för vintern. Håll i er, men prognosen ser god ut inför påsken. Våren innebär vårkänslor och var finner man vårkänslor bättre än i naturen.

Idag söndag kändes det som att våren är här för att stanna. Naturälskare som jag och frugan är, så ville vi utnyttja söndagen till något vettigt. Vi kontaktade min syster och svåger och lyssnade om de ville följa med ut på årets första grillfest.

Självklart var svaret och vi drog ned till en plats mellan Nyköping och Oxelösund som vi lärt oss att uppskatta.

Brannäs våtmark som kom till för att rena vattnet från Oxelösund på en naturlig väg och som idag också utgör ett mekka för naturälskare. En både frodig och karg plats med ett rikt djurliv, företrädesvis då på sommarhalvåret.

Vi återkommer hit både ofta och gärna, men det är första gången vi gör det när vintern ännu inte släppt sitt tag om Södermanland. Kargare än vanligt visade våtmarken upp sig och djurlivet var begränsat.

Stigen genom våtmarken, som också utgör en del av Sörmlandsleden, slingrade sig vit genom landskapet.

Djurlivet var som sagt begränsat och utgjordes enbart av fåglar. Här samlas många arter, allt från småfåglar till större rovfåglar. Idag dominerade denna vackra fågelart.

Vi hörde ett läte vi inte kände igen. Vilda gissningar på häger (som normalt finns här i mängder) till någon typ av rovfågel. Svaret överraskade.

Svåra att upptäcka där inne bland vassen, men det var två tranor. Vi har aldrig sett dem i området förut och jag vet inte om de navigerat fel på sin väg till eller från Hornborgarsjön, men de hördes. Här var det två och då kan man leka med tanken hur tusentals tranor i samma område låter. Vi hoppas kunna ta reda på det någon gång.

Vi hade ett mål med vårt besök vid Brannäs våtmark och målet låg längst ut i området.

Ute vid fågeltornet finns en grillplats och det var just grilla som var huvudmålet med dagen. Årets premiär för både oss och sällskapet. Att steka korv i köket och grilla på altanen är förvisso helt ok, men inget slår att grilla ute i moder natur. När lågorna slår upp, doften av tändvätska sprider sig och man lägger på den medhavda matsäcken. Då trivs vi…säger jag och inkluderar både oss och våra närmaste vänner i ordet ”vi”. Om inte detta är meningen med livet, då vet i tusan.

Det fanns också tid att sola våra vinterbleka ansikten. Trots att temperaturen bara nådde till +5° så värmde solen härligt. Ljudet av snö som smälte och droppade från träden gjorde det hela extra trevligt. Tänk, vad vore vintern om man inte hade våren och den svenska sommaren att längta till? Det som nu kommer överväger både snökanoner, minusgrader och snökaos på vägarna.

Mätta, belåtna och förhoppningsvis med en liten annan nyans i ansiktet än vitt, så packade vi ihop och överlät grillplatsen till ett annat gäng som just anlände till fågeltornet. Det var nämligen så att ju längre vi satt, ju fler sällskap kom gående på stigen. Det var uppenbart fler än vi som längtat efter detta.

Fast det var lite bedrägligt. Med solen i ansiktet och i skydd från blåsten, så kändes det vårlikt. Nyfikenheten fick mig att gå de få meterna till andra sidan skogsdungen. Där möter man Östersjön och den såg allt annat än inbjudande ut. Blåsigt och med en kyla vi absolut inte kände på läsidan.

Här kände man att vintern inte riktigt släppt taget och ju längre jag stod där, ju större beundran känner jag för dem som frivilligt hoppar i vattnet under den här tiden på året.

Fast de tankarna släpper jag tillsvidare och inriktar mig på våren som äntligen är här…väl?