Som noterat i tidigare inlägg, skulle jag återkomma till påskdagens vandring och här är den.

Frugan var som sagt på ett endagarsbesök i Dalarna, så jag passade på att göra en länge vandring i väntan på att hon skulle komma hem. Nedan kan ni följa den i ord och bild.

11,74 km och 2,55 timmar. Där har ni sträckan och tidsåtgången som började hemma och fortsatte förbi…

Lindbacke, det uppskattade naturreservatet en dryg km från vårt hem.

Lindbacke, känd för sina enar, men också för fornlämningar från järnåldern. Att man här arrangerat motortävlingar ända in på 50-talet är svårt att tro idag, men spår syns efter både bansträckning och husgrunder. Ni ser på bilden att snön ännu inte hade släppt sitt grepp om Nyköping, trots påskhelgens mildväder.

100 meter från platsen ovan når man fram till bron över KIlaån. En å med en längd på 63 km, inklusive källflöden, som rinner ut i Stadsfjärden vid Nyköpings hamn.

I bakgrunden skymtar Ryssbergen, till vilken jag återkommer under denna vandring.

Vandringen fortsätter på asfalterad cykel- och gångväg. Snart når jag fram till Arnö herrgård.

Godset har anor från 1200-talet och en gedigen historia bakom sig. Byggnaden på bilden ovan är dock mer sentida och uppfördes 1863. För många, inklusive mig själv, kan herrgården ibland se övergiven ut, men så är inte fallet. Jag vet inte vad byggnaden nedan använts till, men den ser åtminstone övergiven ut med tomma fönster och grön mossa som växer på taket. Skolbyggnad?

Strax efter gården följer en kort promenad genom lummig skog, tills man når den hårt trafikerade vägen mellan Nyköping och Nävekvarn. En väg som är mer frekventerad på sommaren än nu, inte minst tack vare alla sommargäster som vill besöka sina sommarhus vid kusten och framför allt…

Precis, man tar sig till Ärila, den stora golfklubben i kommunen. Golfare får anses vara trogna sin sport och väder brukar sällan påverka golfarnas strävan att ge sig ut på en runda. Nu fanns ingen på plats och det beror på att banorna ännu var täckta av snö. Det som göms i snö, kommer ofta fram i tö. Längs med vägen och i dikena sågs spår av misslyckade slag.

Jag gjorde här en kort avstickare från den asfalterade vägen och ut på den mindre grusvägen mot ett av Nyköpings mest spännande områden.

Fågeltornet vid Svanviken. Svanviken är också ett naturreservat som egentligen hänger ihop med tidigare nämnda Lindbacke. Svanviken brukar vara översvämmad på vårkanten, så också idag, men jag var inte intresserad av att fota fåglar. Även om det vimlade av fåglar ute på den översvämmade åkern, bland träd och vass, men jag gjorde ett undantag…

Det karaktäristiska lätet från en rovfågel fick mig att titta upp och där flög en rovfågel förbi. Jag vet inte artens namn, men rovfåglar är alltid spännande att få se. Jag hade gärna gjort ännu ett undantag då en havsörn svävade förbi mot skogen. Tyvärr var jag inte beredd med kameran och trots en idog väntan på att den skulle dyka upp igen, så tvingades jag lottlös gå därifrån.

Svanviken är ett intressant område, inte minst tack vare den sumpskog man passerar genom ut mot fågeltornet. Dagen till ära mer spännande p.g.a. det extra höga vattenståndet. Det fågelintresserade hade nog kunnat stanna i flera timmar för att fota fåglar av diverse arter.

Så var det dags för lite bergsklättring. Nyköpings slalombacke vid Ryssbergen stod på tur.

I backen, som ligger på solsidan, hade t.o.m. den konstgjorda snön börjat ge vika. Jag hoppas för klubbens del att vintern blev bra ur deras synpunkt. De har slitit i många år mot milda vintrar, ekonomi och även vandaler.

Istället för att gå runt och följa motionsspåret upp mot toppen, valde jag den snabba vägen. Slaombacken upp mot Nyköpings högsta punkt. Även Ryssbergen är numera ett naturreservat och omfattar drygt 273 hektar, innehållandes inte bara slalombacke, utan också motionsspår, en del av Sörmlandsleden, en förskola, grillplatser och en väldigt artrik flora.

Väl uppe på toppen satte jag mig ner vid ett bord och tog av mig den tjocka tröjan och satt i bara t-shirt…och det va skönt. Äntligen! Min medhavda glaskula får symbolisera värmen som även här uppe var påtaglig.

Ryssbergen har fått sitt namn efter att ryssarna tog den vägen när de på 1700-talet härjade längs med Östersjökusten. Jodå, de kunde även då. Man har en fantastisk utsikt härifrån. På ena sidan blickar man över Svanviken/Lindbacke mot Nyköping och i fjärran ser man industrierna i grannkommunen Oxelösund. På andra sidan blickar man ut över skogarna i Kiladalen.

Dags att gå nedför berget och det gjorde jag via den grusväg som leder mot det längre motionsspåret nere i skogen ni ser på bilden ovan. En grusväg leder nedför och i slutet av den långa backen ärr man åter framme vid Kilaån.

Det är idag svårt att tänka sig in i hur båtar tog sig uppför denna flod mot det inre av Sörmland. Så var dock fallet under den tid när ån var både djupare och bredare. Detta faktum gjorde att man under 1100-talet uppförde en av de mest intressanta byggnadsverken i stan.

Det är förstås Kastalen jag åsyftar.

En kastal är en tornliknade försvarsanläggning som främst uppfördes i det medeltida Sverige. Därför trodde man att också kastalen vid Kilaån var från den tiden. Experter har dock kunnat datera denna till 1100-talet, främst tack vare den byggnadsstil som användes. Hur hög försvarsverket en gång var, vet man inte. Ruinen som finns kvar är på sina ställen 2 meter hög, diametern cirka 15 meter och muren är 3 meter tjock.

Det man inte känner till, är om kastalen var ämnad att försvara Nyköping från faror som kom inifrån landet eller för att försvara området inåt landet från faror som kom från Östersjön.

En spännande historia ligger hursomhelst bakom detta minnesmärke.

Där slutar vandringen. Nja, inte själva vandringen då cirka 3 km återstod av den. Den sista sträckan är dock ganska ointressant då jag valde att följa gång- och cykelleden in mot stan och inte leden som passerar intill Lindbacke.

På kartan nedan kan ni se sträckan uppritad. De blå kryssen märker ut de platser där bilderna ovan är tagna.