Söndagen bjöd på ett strålande vårväder och det firade vi med att ge oss ut på årets första vandring på Sörmlandsleden. En lång vandring, ett långt inlägg. Vi tyckte vandringen var värd längden. Hoppas ni tycker inlägget är värt sin längd.

Vi gav oss iväg från Nyköping så pass tidigt att temperaturen inte hade nått särskilt högt över nollstrecket. Vi for inåt land och mot den lilla orten Forssjö. Startpunkten för rundslingan ligger vid gården Askersund, några km utanför själva Forssjö. Vägen dit var starkt påverkad av tjälskador, så de sista kilometerna blev ganska guppiga. Det ska sägas att man på denna rundslinga kan välja mellan två sträckor. En på 5 km och en på 11,5. Ni kan säkert gissa vilken vi valde…

Väl framme inledde vi vandringen intill två platser med historiska anor som man så ofta möter i de sörmländska skogarna.

Den här rundslingan går långa sträckor på skogsväg och det var på en sådan etappen inleddes. En lagom inledning på vandringen, men snart vek leden av och förbi Askersunds urskog. Urskog innebär en skog som människan aldrig utnyttjat för jord- och skogsbruk. Gamla och enorma träd sträckte sina ännu glesa grenar mot den blå himlen.

Så fortsätter man vidare på grusväg och genom ett landskap som tyvärr blivit allt vanligare på Sörmlandsleden, andra leder och i våra skogar i största allmänhet. Jag talar om kalhyggen. Ett tråkigt, men förmodar jag, nödvändigt inslag i naturen. Lite häftiga bilder kan man ändå få om man så vill.

Leden svängde åter in på en stig. En stig som ledde genom rundslingans tråkigaste del. 1-2 km raksträcka vid en ledningsgata, på sina ställen relativt sur efter den snörika vintern.

Det ska sägas med en gång. 28:1 tillhör varken de vackraste, mest sevärda eller utmanande etapperna på Sörmlandsleden. Fast alla sträckor har sin charm, sina egenskaper och minnesvärda passager. Hoppas ni finner lite av detta i inlägget.

Fast den här lite småtråkiga sträckan bjöd på en rejäl dos av de tre säkra vårtecknen TBV och så en buske som vi senare på vandringen fick veta är en tibast. Ett nytt namn för mig.

Snart vek man av mot skogen och in på en bra upptrampad stig.

En skog där stubbar var överdragna med färgrik växtlighet och där solen gav den rikliga mossan den härligt gröna färg som leder tankarna till sagoskog.

I slutet av den delen passeras en gammal kalkugn med anor från tidigt 1800-tal. En öppning i skogen där man med förkärlek kan slå sig ned, ta en fika och insupa historien om Per Andersson från en närliggande arrendegård som byggde denna.

Djur då? Visst hoppas man att stöta på några av naturens fyrfota djur i sin rätta natur och inte överkörda på eller gåendes strax intill de hårt trafikerade vägarna. Tyvärr var det lika dåligt med dessa som på de vandringar vi hittills gjort. Fjärilar gjorde oss dock sällskap på vandringen. Ett trevligt och efterlängtat vårtecken. Tyvärr var de i vanlig ordning inte så intresserade av att vara med på bild, men citronfjäril, sorgmantel, nässelfjäril och påfågelöga, var de arter som svävade omkring oss. Av de något större djuren i vår natur såg vi denna nyfikna ekorre som följde våra steg…

…och blåmesen som till och från tittade ut från sitt hem.

Så blev det lite skogsväg igen, men leden vek snart upp mot skogen. En kvarglömd handske och en skylt som säger ”fållan” eller”fällan” stakade ut vägen på en spång över diket.

Det blev en ganska trevlig tur genom skogen, om än inte särskilt krävande. Det mest krävande var att ta sig över nedfallna träd som lagt sig över stigen och förbi vattenfyllda passager där man gjorde bäst i att ta en extra runda på lite torrare mark.

Så såg vi något blått blänka mellan träden. Den lilla sjön Viggaren där vi tog vår fikapaus. Detta med vatten ni vet. Byggnaden på bilden nedan är Höglundastugan. Skänkt av Gustav Höglund, men vem denne man var/är och vad stugan använts till kan jag tyvärr inte svara på.

Jag googlade på sträckan och fann en blogg som behandlade samma vandring. Där kan man på bild se hur bryggan på bilden ovan var hel och fin året 2020. Varför detta skick nu? Isen som brutit ned den kanske? En skylt varnade vandrare och andra för att bada, då stolpar sitter i botten under vattenytan.

Att fika ute i naturen där inga andra ljud än fåglars sång hörs, är något alldeles extra. Det värmde från solen och lite ny färg i vinterbleka ansikten gjorde gott. Fast underbart är kort och det var dags att fortsätta vandringen.

Genom en för slingan förhållandevis kuperad terräng genom skog och vi stod snart framför Lisstorpsblocken. De två enorma stenblocken domineras av plagioklas (en grupp fältspater bestående av en sammansättning av albit, natriumaluminiumsilikat och anortit, kalciumaluminiumsilikat) och härrör, vad man tror, från den senaste istidens slutfas för sådär 10 000 år sedan.

Fina svampar har funnit sin plats på trädet.

Så vandrar vi vidare på delvis grusväg, delvis ås, hyggen och så riktig skog. Lite surt på sina ställen i kombination med nedfallna träd och stenar gjorde denna passage till den mest krävande, dock inte så krävande som etapper på Sörmlandsleden kan vara.

Snart skymtar vi åter vatten och står så framför Hönstorpasjön och det fina skärmskydd, inklusive grillplats, som finns här.

Ett dopp blev det inte. Inte heller någon mer fikapaus, för härifrån tog vi oss vidare mot rundslingans start och mål.

Vi startade vår vandring förbi några kulturhistoriska platser som kolmila och tjärdal. Vi avslutade med att passera en annan.

En stor grop över vilken man förr torkade lin som bärgats från åkrar i närheten.

En cirka 11,5 km lång vandring, som avverkades på 3,35 timmar, var avklarad. Årets första på Sörmlandsleden, men inte den sista. Det härliga med denna led är inte bara naturupplevelserna och sevärdheterna. Man får också uppleva platser man tidigare aldrig besökt och garanterat aldrig skulle besöka utan denna led och då talar jag inte bara om etapperna som sådana, utan platser man passerar på vägen till dem.

Väl mött i skogarna!