Vi skulle vara en kvartett, men blev på grund av sjukdom en trio, som satte oss i bilen för en härlig dag söder om gränsen till Östergötland. Målet för denna utflykt var Ågelsjön.

En underbar sommardag med klarblå himmel och en temperatur som steg upp till 23°. Som gjord för att tillbringa tiden i solstolen eller utslängd på en filt vid närmsta badstrand, eller så kan man utnyttja tiden för en vandring.

Resan till målet gick de första sex milen på samma sträcka där jag fem dagar i veckan åker till jobbet. Efter avfarten vid Platinum Cars svänger jag normalt till vänster. Nu svängde vi höger, åkte förbi Åby, passerade Yxbacken där Pernilla Wiberg lärde sig att åka utför och snart stod vi på parkeringen till naturreservatet Ågelsjön.

Som synes på skyltarna ovan, finns det både vandringsleder och annat för besökarna att förlusta sig med. Redan tidigt på förmiddagen fanns det gott om bilar på plats.

Ågelsjön är 1,41 kvadratkilometer stor och har ett största djup på 35,3 meter. Vandringsleden runt sjön är 10 km lång, en väldigt lagom sträcka. Rekommendationen är att man tar leden medsols, vilket vi gjorde, även om känslan var att merparten tog den motsols. Kanske vi kom att förstå det efter hand.

Röda stugor vandrade vi förbi i början.

De första kilometerna var väldigt lättgångna. Grusvägar och breda stigar på plan mark med sjön vackert glittrande till höger.

Vi stannade till och blickade bort mot den motsatta sidan. Lodräta branter och höjder upp mot Skåpbergets 160 meter kantar där Ågelsjön. Vi var på väg dit.

Den lättvandrade sträckan var snart slut och leden vände upp mot skogen och marker med markeringar vi känner igen från Sörmlandsleden.

Snart var vi ute ur skogen och tog oss fram på grusväg, men vek strax efter av från leden och den första fikapausen.

Sämre ställe kan man fika på. Tystnaden var total och bara vindens sus i trädtopparna och fåglarnas kvitter bröt mot den, fram till dess att en liten motorbåt skymtade fram bakom en av sjöns öar.

Att bara få chansen att sitta på en klippa med denna utsikt är värd de dryga sex mil vi fick åka för att komma hit.

Vi fortsatte därefter längs leden som nu gick omväxlande på grusväg, stig och bergsknallar. Hela tiden med den mörkt blått färgade sjön vid vår sida, nu på den högra.

Nu började det luta lite uppför och vi förstod att leden nu inlede klättringen mot de högsta topparna.

Forsatt var det väldigt lättgånget och man förstår att många människor vandrar runt sjön på upptrampade stigar. Det bar snart ännu högre upp och utsikten blev allt mer bedårande.

Vi stod där på utsiktsplatsen och såg hur klipporna nedanför fylldes med både vandrare, fiskare och soldyrkare.

Ågelsjön bildades för så där 10 500 år sedan och var då en till Östersjön tillhörande havsvik. Vartefter landmassan höjdes och vattnet drog sig tillbaka kom också människor hit. Man har funnit stenyxor och bosättningar från stenåldern och även hällristningar från den tiden. Man kan också finna resterna av en fornborg och på 1600-talet inleddes en industriell verksamhet i form av smedjor. Detta nedanför den ände av sjön man passerar på vägen dit. Givetvis är växtligheten åldrig och man passerar förbi 100-åriga träd som fortfarande står, ligger till marken eller som här, i sjön.

Ågelsjön är också en plats för andra aktiviteter är vandring. Här finns rum för badsugna, som tidigare nämnt fiskare, men framför allt är de branta klipporna populära hos bergsklättrare. Ett stort antal av dem campade nedanför några av de mer branta och höga klipporna. Det hade nu samlats allt fler människor som njöt av det fina vädret.

Vi trodde att vi nu stod på den högsta punkten runt sjön och tänkte ta vår andra fikapaus, men bestämde oss för att gå lite till innan kaffe och kakor väntade.

Tji fick vi, för efter en sväng stod vi framför ytterligare en brant stig som ledde ännu högre. Det var brant, det tror jag både fru och syster kan intyga.

Lite mer flåsiga och lite svettigare än innan stod vi så framför en brant som utgjorde den högsta punkten på vandringsleden. Nu vankades det kaffe och efterlängtade kakor.

Ett sådant fönsterbord betalar man gärna lite extra för. Här är det dock gratis och man inser vilken ynnest det är att ha dessa leder och den allemansrätt som kännetecknar Sverige.

Nedanför våra fötter låg den kalla och klara Ågelsjön och synen av träden med alla dess gröna nyanser är som vackrast just nu, Man får inte dessa klargröna färger när väl den korta sommaren är här.

Det som går upp, måste också gå ned. Så måste också vandrare som bestiger toppar och efter vår fikapaus bar det nedför, brant nedför. Så brant att man har anlagt en trappa med ett rep att hålla sig i.

Så stod vi inför vandringens största utmaning.

I mitten av den branta trappa som leder genom en ravin, står ett träd. Passagen mellan detta träd och de branta klipporna är smal, väldigt smal. Vi fick ta av oss ryggsäckarna och pressa oss igenom. Jag såg en närmast tragikomisk syn framför mig.

Tänk er något överviktiga personer (en ursäkt till er, men jag menar inte att raljera) som vandrat den rekommenderade sträckan och bara har en knapp kilometer kvar av den 10 kilometer långa vandringen, för att här upptäcka att man inte kommer genom denna trånga passage. Bara att vända och ta samma sträcka tillbaks. Fast samtidigt kan jag tänka mig att det förmodligen finns en alternativ nedfart någonstans.

Leden avslutas plant intill branta klippor.

De sista självande meterna passerar en badplats där man gladeligen skulle ta sig ett dopp om temperaturen hade medgett ett sådant. Här passeras också Jakobsdalsgrottan och själva Jakobsdal med både lusthus och engelsk park som inte längre är så ståtlig den en gång var.

En mycket trevlig vandring var slut. Ågelsjön ligger intill Hults bruk som man passerar och till detta bruk återkommer jag i nästa inlägg.