I förra inlägget nämnde jag den vackra tavla jag passerade i bilen från Oxelösund till Nyköping. Surt att inte få möjligheten att föreviga den, men jag var sugen på revansch.

Jo, genom bilrutan gick solen sakta ned bakom naturreservatet Lindbacke. En sol som var röd och som spred ett underbart, varmt och vackert sken över hela landskapet. Går dock ej att beskriva med ord, utan måste ses.

Jag gjorde ett försök att promenera de cirka två kilometerna från hemmet för att om möjligt återse den vackra tavla jag såg från bilen. Jag gick ganska tidigt för att hinna fram och inte missa skådespelet.

Solen stod fortfarande högt, men den spred ett vackert sken över entrén till Lindbacke.

Intill den lilla stigen på väg upp mot den ganska karga toppen lyste gräset grönt och växterna i detta gräs såg ut att frodas.

Jag hade lite tid på mig, så jag gick en runda i nedkanten av naturreservatet. Man hittar garanterat något att fota på platser som denna. För den ointresserade kan det tyckas överdrivet att ta bilder på ett ganska vanligt träd och en tämligen ointressant omgivning. Vi som gillar att fota är av en annan åsikt.

Jag strosade runt lite grann och njöt av den sköna sensommarkvällen. Trots denna var jag ensam på plats, förutom en tjej som satt en bit bort och fibblade med mobilen. Ensam kanske var ett överdrivet ord, då jag hade sällskap av myggor…myggor i massor.

Satte mig så på en sten och inväntade solens nedgång. Såg den här bilden och fascinerades av kontrasterna i landskapet.

Två fåglar kom flygande ganska tätt inpå, följt av flera formationer som var på väg söderut. Känns roligare när v-formationerna är på väg norrut, eller hur?

Solen började nu färga allt i en varm och orange färg. Vegetationen, fåglarna i skyn och till och med stenformationerna. Den var nu på väg ned bakom horisonten och jag väntade på att också solen skulle skifta färg. Tidpunkten var densamma som när jag dagen innan passerade med bil från Oxelsöund.

Någon röd sol fick jag inte se. Tillfället som erbjöds for förbi utan att jag kunde göra något med det. Den här bilden får anses vara den bästa jag tog från stenhällen på Lindbackes topp.

Visst började jag gå hemåt med en liten gnutta av besvikelse, men erbjuds man en skön kväll, frisk luft och naturupplevelser så får man inte vara allt för missnöjd.

På den lite lägre terrängen i nederkant av Lindbacke fick jag chansen att fånga solen innan den försvann bakom träd och backe.

En sista chans innan solen försvann helt, erbjöds bara några meter från hemmet. En tämligen lyckad fotosejour, även om den måleriska tavlan aldrig fick sin plats i vårt fotoalbum.