Igår, på 2023 års sista dag, tog vi årets sista promenad. Välbehövligt efter julens matfrossa och den trerätters som väntade på kvällen. Denna promenad får bli 2024 års första inlägg.

Det ska sägas direkt, att bilderna i inlägget inte är tagna med eller konverterade till svartvitt. Vi gav oss nämligen ut i en gråmulen förmiddag där solen inte mäktade med att leta sig genom de täta molnen.

En blick bort mot populära Lindbacke och ni förstår vad jag menar. Gråtrist himmel, träd utan vinterns frost, smutsig snö i dikeskanten och saltade vägar. Kanske inte vad man önskar sig en riktig vinterdag.

Fast ändamålet helgar medlen och vill man nå dit man strävar så finns inget tråkigt väder.

Första kilometerna gick på asfalterad cykel- och gångväg. Inte lika fint omhändertagen som den gamla Riksettan på bilden ovan, men ändå lätt att gå på. Den sträckan på några kilometer vi gav oss ut på, är den mest lantliga i vår närhet. På våren och sommren kantas den av gula rapsfält, solrosplanteringar, fin grönska i både träd och på mark, samt ett och annat historiskt minnesmärke. Inget av detta sågs av eller intresserade oss den här dagen.

I ett dike intill gång- och cykelbanan rinner vattnet ut i Kilaån inte långt härifrån och den här dagen rann vattnet i en strid ström. Förmodligen smältvatten från den snö som i veckan smält när tempmätaren visade plusgrader.

Strax efter svänger där bilden ovan är tagen svänger man av från den asfalterade vägen och upp på en grusväg som leder förbi en stor gård och vidare ut på öppen mark med riktning Nyköping. Just när vi klev in på grusvägen möttes vi av något man får säga var mer som underkult regn än snö. Det var ett par minusgrader, men något snöfall i ordets rätta bemärkelse var det inte. En lätt motvind kylde ned oss ytterligare.

Det var lite mer svårgånget, lite isigt, men ändå sandat. Man passerar under E4:an där jag fem dagar i veckan passerar med min bil, riktning till och från Norrköping. En E4 som blivit allt mer trafikerad och där jag både torsdagen och fredagen innan julhelgen satt fast i köer på vägen hem. Första gången p.g.a. en olycka, andra gången p.g.a. en vägskada.

Efter gården jag nämnde hade den lilla vägen närmast lämnats åt sitt öde. En traktor hade lämnat djupa spår, förövrigt var det varken plogat eller sandat.

När vi passerat träddungen ovan, kom ett tåg farande med rikting söderut. Att resa med tåg är i mina ögon det absolut bekvämaste sättet att färdas och jag hade med glädje pendlat med tåg t.o.f. jobbet om tiderna bara passat.

Den sista biten på grusvägen, en dryg kilometer lång raktsräcka, var opåverkad av både fordon och människor. Det enda spår av liv var djurspår av olika storlek som både korsade vägen och gick jäms med. Det var lite tack vare det sistnämnda vi kunde skilja på väg och dike.

Det var trots allt en skön promenad, men framför allt välbehövlig. Fast i sanningens namn föredrar jag att gå denna runda under vår/sommar framför höst/vinter och den möjligheten ligger bara fyra månader bort.