Vi har väl alla genomgått händelser i våra liv som gett oss ett dåligt samvete. Här är ett ganska sockersött exempel ur mitt liv.
Jag minns inte min ålder exakt, men jag hade precis börjat skolan, så min gissning är 6-7 år. Jag hade en vän som var två år äldre än mig och som bodde i hyreshuset tvärs över gatan. Sören hette han och fick av någon det lite märkliga smeknamnet Knole. Vi var kära i samma tjej. Jodå, redan i den åldern kan man hysa känslor för någon. Hon gick i min klass och hette Annika.
Jag och mitt dåliga samvete.
Den här historien utspelade sig på sommarlovet. Både min och Sörens mammor var hemmafruar, vilket var vanligt på den tiden. Våra pappor hade ännu några veckor kvar till semestern, så vi barn ägnade dagarna åt lek, stoj och stim på gatan där vi bodde.
En dag stod jag och Sören med våra cyklar utanför det som på den tiden var ett café. I samma hyreshus där caféet låg bodde Annika med sin familj. Kanske var det därför vi ”råkade” stå just där, jag minns inte. När vi står där kommer Annika, hennes yngre syskon och föräldrar gående. Annikas pappa var musiklärare på ortens skola och hade därmed en lång semester att se fram mot.
Vi fick veta att de skulle åka och bada innan de hoppade in i bilen och åkte därifrån. Vi fick inte veta vart de skulle, men såg att de svängde höger upp på ortens genomfartsled. Sören och jag stod med våra cyklar, tittade på varandra och bestämde att vi givetvis måste åka till samma badplats som Annika.
Problemet var att vi inte visste till vilket bad hon och familjen skulle. Det fanns i första hand fyra stycken att välja på längs med kusten. Sagt och gjort. Vi hoppade upp på cyklarna och drog iväg, givetvis utan att förvarna våra mammor.
Vi började med badplatsen längst till höger, det som kallas Strömmingsvarpet. En liten, men på den tiden populär och välskött plats. Där var redan mycket folk, men ingen Annika.
Vi fortsatte därför vår färd och passerade förbi det bad som ligger i området kring Strömstugan. Ingen arrangerad badplats, men välbesökt p.g.a. sin närhet till väg 219. Vi cyklade sakta förbi, men såg inte skymten av Annikas föräldrars bil och fortsatte mot vårt stora hopp. Byggninge eller som det också kallas, Atomic Beach. En stor sandstrand, väldigt långgrunt med en fin sandbotten och ett klart vatten man inte hittar på andra platser längs vår kuststräcka. Ett perfekt bad för barnfamiljer, men uppenbart tyckte inte Annikas föräldrar det, för inte heller här såg vi skymten av vår barndoms kärlek.
Vi hade en chans till. Nynäs brygga där vi hade träffat Annika och hennes familj en tidigare sommar. Dock kände vi oss ganska trötta vid det här laget och trots våra unga år, anade vi att våra föräldrar gick hemma och var oroliga, möjligen lite sura.
Vi struntade därför i Nynäs brygga och valde att cykla hem mot Tystberga igen. För att lindra vårt dåliga samvete, stannade vi på vägen och plockade varsin bukett blommor. En salig blandning av arter som växte kring en liten sandgrop.
Vi kommer så småningom hem och de första vi får se är min och Sörens mamma som kommer halvspringande mot oss. Vi får veta att de var nära att ringa polisen och vi kunde ana oss till att de var ganska sura. Vi hade varit borta ett stort antal timmar, men när vi räckte fram våra blombuketter tänkte vi att allt var förlåtet.
Två blombuketter som hade vissnat på vägen hem.
Hur många timmar vi var borta vet jag inte, men de var tillräckligt många för att föräldrar och grannar skulle bli oroliga. Så här i efterhand kan man räkna ut att sträckan Sören och jag cyklade var cirka 50 km. Ganska långt för två barn i åldern 6-9 år.
Sören, som sedermera engagerade sig i lokalpolitiken, flyttade så småningom till USA där man i sociala medier kan hitta honom under sitt alias, ”Big Swede”.
Annikas familj flyttade några år senare från lägenheten i Tystberga, till ett hus en knapp mil utanför samhället. Hon bytte klass och gick under några år i parallellklass, tillsammans med andra barn från områden runt vårt lilla samhälle. Annika lämnade så småningom kommunen, men vart och vad hon gör idag vet jag inte. Hennes föräldrar har bott kvar i huset utanför Tystberga, men nu på morgonen kunde man i lokaltidningen läsa att hennes far gått bort.
Annika fick nog aldrig veta att två små grabbar på samma gata var förälskade i henne och att dessa två grabbar, en varm sommardag i slutet av 60-talet, cyklade 50 km för att få vara i hennes närhet.
Ojojoj, lång kärleksrank cykeltur! Tisuppfattningen kanske inte var den bästa i den åldern. Läckra illustrationer!
På den tiden existerade inga tider…till föräldrarnas förtret
Hade man ens en klocka på armen?
Det tror jag inte. Man bara var…
Vilken underbar berättelse. Tråkigt att Annika kanske aldrig fick veta vad ni gjort för hennes skull. Tycker förstås synd om era föräldrar, för man vet ju hur det är när man själv har fått barn.
Väldigt roligt att få läsa en sådan här berättelse, och du verkar ju minnas den väldigt bra. Jag har massor av minnen från ganska tidiga barndomsår, både skämmiga, tråkiga och lyckligt roliga.
Tänkte på det där med 60-talet hemmafruar. Visst var det så. Mammorna satt på rad på bänken vid sandlådan där gårdens barn grävde runt. Pratade och övervakade. Det var alltid någons mamma som hade bullbak på gång. Det doftade över hela gården.
Det var ju på 60-talet som kvinnorna så smått började jobba utanför hemmet. Såg i sista avsnittet om ”Historien om Sverige” att de tog upp den epoken. Ihop med miljonprogrammet lämnade man så sakteliga fattigsverige bakom sig. Men i början skulle man bli godkänd genom hälsokontroller, så att man inte drog in ohyra och lort i de nybyggda lägenheterna. Det berättades även i filmen jag såg på stadsmuseet. Myndigheterna gjorde hembesök för att lära människorna som kom från landsbygd och fattiga boenden hur man lever i en modern lägenhet. Man fick t.ex. lära sig att ta av skorna vid dörren och inte dra in smutsen i lägenheten😅
Jag visste det nog egentligen, att det var under den epoken ”skoregeln” infann sig, men jag visste inte säkert varför och på vilket sätt det växte fram. De nya bostäderna var inte längre dragiga och kalla (även om det senare kom fram att man i brådskan testat byggmaterial som skulle visa sig vara mindre hälsosamt)
Tänker på min svärfar som aldrig tog av sig skorna hemma hos någon, om han inte blev tillsagt. Men han hade varken varit fattig eller lantbrukare, utan kom från ett välbärgat hem. Fattigt folk gick in med skor för att skydda sig mot kyla och smuts, rika gjorde det som ett slags status. Dels skulle man inte behöva ta av sig skorna som gäst i huset (de berättade faktiskt svärfar en gång), och dels kan jag tänka att en del hade tjänstefolk som städade åt dem 😉
Nu spårade jag ur. Gör ofta det när det är någon liten sak som får tankar att komma i spinn. Ber om ursäkt för det 😉
Ingen fara. En trevlig historielektion. Sveriges resa, som vi såg I Historien om Sverige, är remarkabel.
Ja men visst.. det var exakt detta att träffas som gamla vänner/klasskamrater!
Efter så många år så har man redan egna familjer, menar på den tiden så var ni så unga.. Men alltid trevligt att träffa gamla barndomsvänner! 😀
Måste säga att ditt dåliga samvete som visar dig fingret är aningen skräckinjagande, men jag kan tänka mig att du hade ”roligt” när du skapade det. Ett riktigt bra PS-jobb:-)
Sedan gillar jag berättelsen. Du har verkligen ett utmärkt fungerande minne. Själv minns jag nästan ingenting från den åldern.
Älskar Photoshop. Ett bra komplement när vädret är uselt
Vilken härlig berättelse men lite sorgligt ändå att ni aldrig fann henne.. Tragiskt med hennes Far. Min tanke gick såklart till om det ändå blev en begravning borde hon väl kommit hem? Än är det inte försent att finna henne om man så vill? Det finns många olika sätta att hitta igen varandra för en återkoppling efter många års tid.
Trevlig helg! 🙂
Tack Åsa. Jag såg i annonsen att hon och hennes syskon med familjer stod med, så vi bägge har våra liv. Skulle dock vara kul att träffas, då som gamla klasskamrater
Vi var nog lite för unga för att förstå 😁
Vilken fin berättelse från verkligheten. Förstår att era föräldrar var oroliga.
En fin berättelse tycker jag!
Vilken härlig berättelse!
… och kul bild!