En vandring på Sörmlandsledens slinga runt Arnöhalvön bjöd på stundtals lerigt underlag och en kylig vind som drog in från havet. Skönt att vandra ned påskens mat och dryck, tänker ni. Sanningen är att vandringen företogs för att förebygga påskens mat och dryck.

Påskhelgens firande och installationen av en nyköpt dator har gjort att detta inlägg publiceras nu och inte under onsdagen när jag vandrade Sörmlandsledens rundslinga vid etapp 45.

Meteorologerna hade utlovat sol, så jag inhandlade en matsäck på en närliggande bensinstation och åkte mot naturreservatet Linudden. Visst lyste solen, men den var väl dold bakom molnen och föranledde att fikastoppet blev långt mycket kortare än tänkt.

Jag parkerade bilen vid Linuddens naturreservat och började vandra. Det här lilla naturreservatet är på våren ett eldorado för alla oss som uppskattar blå- och vitsippor. Vitsippor får vi vänta på ett tag till och de få blåsippor som nu fanns vittnade om att våren inte kommit så långt som önskat.

Stigen leder genom ett naturreservat som märkbart påverkats av tiden. Stubbar och fallna träd samsas med allt kalare träd och denna syn är mer påtaglig nu än när det börjar grönska.

Etappen passerar genom det lilla naturreservatet, som definitivt bör ses under senvåren och sommaren, och fortsätter förbi fritidshusen vid Linuddssundet. Jag valde att gå ned till vattenbrynet och blicka ut mot Tjuvholmen på andra sidan sundet. En vacker vy, men knappast inbjudande denna dag.

Härifrån fortsätter etappen ett par hundra meter på grusväg och förbi öppna landskap. Vackert när träden blommar och har man tur får man se havsörnar sväva majestätiskt ovan dem. Inga av dessa ståtliga rovfåglar den här dagen och de annars frodiga träden stod kala intill vattenbrynet.

Snart svänger man av och in på en stig…

…som leder till en av mina favoritplatser på Arnöhalvön. En välordnad rastplats med bord, bänkar, grillplats och en fantastisk utsikt över inloppet till Nyköping. Den lilla udden har det något kufiska namnet Dödhällen.

Det var för tidigt för fikapausen och inte heller särskilt skönt. Den utlovade solen höll sig borta och vinden var allt annat än ljummen. Jag stannade dock en stund och blickade ut över området som har det mer vackra namnet Jungfruvassen. Dock inga fåglar eller båtar som passerade förbi, så jag fortsatte ut på stigen.

Snart nog kommer man till en sträcka på ca hundra meter som oavsett årstid är våt, lerig och besvärlig att ta sig genom. Dagen till ära var det extra skitigt och även om jag bar kängor ämnade för vandring, fick jag ta omvägar ute bland sbuskar och snår för att inte trampa i den värsta leran.

Jag erkänner. En och annan liten svordom slank ur mig. Snart var jag ute på fastare mark och kunde njuta mer av det naturen bjöd på. Gamla träd, omgivna av vackert grön mossa.

Snart når man ned till den lilla bukten Salstenskroken där själva Salstenen står som ett högrest monument.

Vattnet som omgärdar båtbryggan visar med all önskvärd tydlighet att vintern ännu inte släppt taget om vår del av Sverige.

På ömse sidor av grusvägen som leder ned till båtplatsen passeras ett område som inte ser så kul ut. Ett av alla de kalhyggen som kännetecknar många av Sörmlandsledens etapper. Det finns en medvetenhet kring detta, då man här vill bevara kulturvärden och skapa en natyrlig blomsteräng. Sedan något år tillbaks har man i området, som är inhägnat, sällskap av betande får.

Här passeras också en populär rastplats där man kan slå upp tält, grilla sin korv och ta sig ett dopp. Inget av detta var aktuellt för mig, även om det fanns en liten inneboende vilja att känna på vattnet. Kan vinterbadare doppa sig helt, kan väl jag känna lite med fötterna…men nej.

När man passerat genom hagarna och stängt den sista grinden bakom sig, står man framför en av de populärasta badplatserna i kommunen. Näsudden, felaktigt kallad Örstigsnäs av många.

En badplats som inte bara är populär, utan som i takt med att det byggs allt fler bostäder i området också får allt fler besökare. Lite synd, men föga förvånande när denna badplats är den närmaste man kommer från Nyköping.

I onsdags var jag ensam och det var kanske inte svårt att förstå. Kyliga vindar drog in från Östersjön och inte heller här kändes något sug efter en fikapaus.

Jag fortsatte istället på etappen som fortsätter parallellt med vattnet och passerar badplatser, sommarstugor och Nyköpings surfklubbs samlingsplats.

Härifrån passeras ett litet skogsområde som också var lite blöt och lerig. Det gick dock att passera vid sidan av stigen och var inte lika besvärlig att ta sig genom som efter Dödhällen.

Snart är man framme vid Strandstugevikens campingplats. En mycket fin och populär plats för både turister och husvagnsägare som tillbringar långa perioder av året här. Här finns också kommunens kanske finaste sandstrand. Dock är badet i sig mer lämpad för barn och inte för vuxna som måste gå bra långt för att doppa sig och detta via en lerig och inte så trevlig botten.

Här var sista chansen att inta den medhavda matsäcken. Det blev en kort paus då det var kyligare här än på de övriga ställen jag stannade vid. Inte utan att jag var sugen på att klättra in i bastun som står vid en av bryggorna och som är populär att hyra.

En kortare rast än tänkt, innan jag fortsatte min väg på rundslingan. Ett tips för er som vandrar är att här göra en liten avstickare på tiotalet meter och ta del av Trollskogen som byggts upp, av förmodar jag, boende på campingplatsen. Fantasifulla figurer tittar här fram bakom träd och under buskar.

Strax efter denna lilla, men härliga plats, fortsätter etappen på en träbrygga som passerar fågeltornet vid själva Strandstugeviken. Det stod några fågelskådare med stora kikare i byggnaden, så jag valde att passera utan att titta in.

Leden fortsätter sedan på grusväg fram till etappens slut. Här passeras både öde torp, gårdar och de öppna landskap som gör Södermanland så vackert.

Första gången jag gick den här rundslingan passerades bara några få och äldre gårdar, men sedan ett antal år tillbaks så kantas den sista kilometern av ett allt större bostadsområde där träd, buskar och träd fått ge vika för asfalt och betong.

På vänster sida har man så här långt en vidunderlig utsikt över Mellanfjärden och bort mot Nyköping. Hur länge vandrare på Sörmlandsleden kan njuta av den vyn återstår att se. Chansen finns att nya bostadsområden tränger sig allt närmre naturreservatet Linudden i framtiden.

Cirkeln var så sluten. 9 km vandring under en himmel där den utlovade solen aldrig visade sig. Jag har gått den här slingan förut och lär förmodligen gå den igen, då under sommarmånaderna.

Det jag vet är att jag inom kort tänker återvända för att fotografera det blåvita hav av blå- och vitsippor som kantar stigen inom några veckor. Jag lovar, det är inget skämt.