En vecka på resande fot i buss, innebär att man mestadels färdas stillasittande. Utanpå det frukostbuffé och trerätters middag varje dag och så lite godis i fast och flytande form som färdkost. Skönt då att äntligen återgå till det normala med långa promenader.

Som denna på 13 km där jag gick från hemmet till Ryssbergen, runt Sörmlandsledens rundslinga och så hem igen. Detta under en fantastisk vårdag.

Kilaån flyter genom det sörmländska landskapet och ut i Östersjön.

Efter den branta backen från ån och upp mot Ryssbergen väntar delar av Sörmlandsleden som delvis följer ett av motionsspåren i friluftsområdet. Den snörika vintern har övergått i vår, men spåren syns ännu ute i markerna där det på sina håll är både blött och lerigt. Jag vet inte om trädet på bilden blåst omkull eller fällts för att motionärer ska kunna ta sig över vattensamlingen någorlunda torrskodda. Jag valde en omväg förbi denna.

Att man hittar klädesplagg hängandes i träden är inte ovanligt. Det finns säkert skäl till detta, även om man blir förvånad.

Det finns ett område i Ryssbergen som är min absoluta favorit. Jag kallar den trollskogen och man bara väntar på att någon av John Bauers troll ska stick fram huvudet och säga hej. Så grönt och frodigt redan och genom området rinner små bäckar som porlar så där härligt som bara små bäckar kan.

Tussilagon frodas fortfarande och vitsippor växer både fler, tätare och kraftfullare än innan vi gjorde vår resa till Nederländerna.

När man ändå är vär, vore det en synd att inte göra en kort avstickare från spåret och gå den korta sträckan upp mot Nyköpings högsta punkt…

…toppen på Ryssbergsbacken. Nyköpings alpina område. Härifrån har man en fantastisk utsikt mot Kiladalens stora skogar på ena sidan, Nyköping och den översvämmade Svanviken på den andra och är det klart ute ser man ända bort till Oxelösunds välkända industrier.

Som nybliven pensionär behöver man inte ha så brått. På vägen nedför backen stötte jag på en annan gynnare som sällan har bråttom.

På vandringen använde jag min reservkamera, Nikon Coolpix P900. Den tar inte lika bra bilder som min Nikon D7100, men är lättare och har en vikbar skärm som D7100 inte har. Det var jag tacksam för när bilden ovan togs, då jag inte behövde lägga mig raklång för att fånga snigeln i dess rätta nivå. På vandringar där texten är viktigare än bilden kommer jag framöver att använda den kameran i större utsträckning.

I slutet av motionsslingan finns ett naturligt vattenhål där man, om man har tur, kan se rådjur, älgar och eventuellt andra djur ta sig en klunk. Så inte idag.

Det som går upp kommer alltid ned. Dags att vandra hem mot Nyköping igen och nedför den branta backen mot Kilaån. Intill ån ligger försvarsanläggningen Kastalen vid Kilaån som uppfördes i slutet av 1100-talet som ett skydd mot fientliga styrkor.

Idag återstår bara ruiner av denna historiska byggnad, men icke desto mindre är den värd ett besök och här intog jag min medhavda matsäck.

På andra sidan kastalen blickar man ut mot Svanviken, Sörmlandsledens etapp mot Lindbacke och Stora Kungsladugården från 1500-talet.

Ovanpå resterna av försvarsmuren växer diverse växter, vilka jag förstås inte kan namnet på, men som befinner sig på en ur hobbyfotografers sett lämplig höjd.

Med dessa blommor avslutas så detta inlägg.