Precis som film ska upplevas på bio, ska sport upplevas på arenorna. Det gäller inte minst fotboll och vissa matcher jag bevittnat på plats minns jag mer än andra. Som den i London 2002.

I Nyköping har vi Skavsta flygplats, märkligt nog kallat Stockholm Skavsta Airport. Härifrån flög Ryanair till olika delar av Europa under ett antal år. En av destinationerna var Stansted Airport i London. Detta faktum utnyttjade vi då vi tog oss till England för att se fotboll vid fem tillfällen. Från Stansted gick det sedan snabbt att ta sig in till centrala London med tåg.

Jag har tyvärr aldrig fått se mitt lag, Manchester United, på plats under de gånger vi var i London, men det är inte försent än. 2002 var vi sex killar som reste över för att se matchen Chelsea – Everton. Det var den tredje matchen i ordningen och den jag minns allra mest. Inte så mycket för spelet, utan mer förr inramningen.

Vi bodde som så många gånger i vandrarhemmet som Svenska sjömanskyrkan drev. Verksamheten, som tyvärr lades ned 2011 då byggnaden såldes, låg i stadsdelen Whitechapel och därifrån tog det ca 11 minuter med tunnelbana till Chelseas hemmaarena, Stamford Bridge, som inte ligger i stadsdelen Chelsea, utan i Fulham.

Ska man besöka en engelsk fotbollsmatch, ska man besöka en engelsk pub i anslutning till arenan. Du behöver inte gilla öl, men du kommer att insupa stämningen och atmosfären. Vi gick in i en av pubarna i anslutning till Stamford Bridge och beställde varsin pint, som blev två och t.o.m. tre. Stämningen var på topp och ju närmare matchstart, ju högre blev tonläget och hejaramsorna ekade i den lilla och tyvärr, rökfyllda, lokalen.

Jag vet inte hur det är nu, men på den tiden fick man röka på pubar och restauranger i Storbritannien. Kanske inte så kul, men man borstade av sig obehaget och levde sig in i atmosfären.

Det finns mycket roliga historier att berätta om besöken i London. Några tilldrog sig under den här resan, men alla dessa kanske jag återkommer till vid tillfälle.

Det här inlägget handlar inte om något roligt, utan om något gripande och värdigt.

Den 30:e mars 2002 dog den omåttligt populära drottningmodern, Queen Elizabeth, vid en ålder av 101 år. Hon begravdes den 9:e april i Windsor Castle.

Tre dagar tidigare såg vi matchen Chelsea – Everton på Stamford Bridge.

Tillbaka till puben utanför arenan, där stämningen nu var på topp. Långt innan matchstart började supportrarna dra sig mot entréerna. En högljudd, men ändå trevlig stämning och långt ifrån de supporterbråk som skakade England under 90-talet.

Så kom vi in och flertalet supportar drog sig bort mot försäljningsställena där man köpte ytterligare en öl för att komma i riktig stämning. Vi gjorde det inte, utan vi letade efter vår uppgång som tog oss ut på läktarna.

Läktare som började fyllas vartefter. Ni som sett matcher från den engelska ligan på TV, vet hur högljutt det kan vara. Ramsor ekade, sången likaså. Det kastades glåpord mellan de bägge klackarna och välkända gester riktades mot varandra. De flesta ord och gester väldigt barnförbjudna, så jag undviker dem här 🙂

Spelarna gör så småningom entré till både heja- och burop. Så förkunnar speakern att man ska hålla en tyst minut för att hedra drottningmodern och spelarna radar upp sig vid mittcirkeln.

Om vi i Sverige håller vårt kungahus högt, så är det inget emot vad man gör i England. Det märkte vi inte minst de dagar vi var i London under det här besöket.

Spelarna radar upp sig vid mittcirkeln. Alla åskådare ställer sig upp. Domaren blåser i sin pipa för att markera den tysta minuten och…

Knäpptyst!

Se scenen framför er. 40 000 åskådare, de flesta med fler än en pint innanför västen. De höga rösterna, glåporden, nidramsorna och de obscena gesterna som rullade runt arenan och så bara tyst.

Jag lovar att man kunde höra alla på raden nedanför andas och hur flugan som satt på supporterns axel framför släppte en fjärt.

Knäpptyst!

Något så värdigt och respektfull har åtminstone inte jag upplevt. Det var gåshud och banne mig om det inte föll ett antal tårar på läktarna den eftermiddagen. Definitivt ett minne för livet.

Hur matchen slutade? 3 – 0 till Chelsea.

Bilderna i inlägget är hämtade från nätet