Igår satte jag mig i vår KIA och åkte samma väg som jag pendlade i fyra år. Jag svängde dock av lite tidigare än i Norrköping med ett speciellt mål i sikte. Det blev mer än så och därför är inlägget nedan lite längre än tänkt.

Från den trista E4:an tog jag mig via en av de absolut vackraste vägsträckorna längs kusten. Strandvägen.

Det primära målet för dagen var Getåravinen. En sprickzon som under miljoner år utvecklats till en ravin. Jag parkerade bilen och tog mig ner för den branta vägen till naturreservatet.

På vägen ned mötte jag denna skylt.

Givetvis tråkigt och det märktes ganska tidigt att inget görs.

Visst har man en liten förståelse för att leden inte underhålls. Vem vill ha ett träd som ovan i huvudet när man vandrar genom ravinen. Det låg träd lite varstans och flera lutade betänkligt i slänterna. Tyvärr märktes det också att leden inte underhålls, då flera av träspångarna var illa åtgångna och t.o.m. raserade.

Området är dock strålande vackert och trost varningen tog jag en lång och bitvis krävande promenad.

Jag och frugan besökte Getåravinen för några år sedan. Då var här väldigt mycket folk, inte minst barnfamiljer. Nu var jag helt ensam.

Trots torkan frodades växtligheten rejält, men det var ingen direkt fart i bäcken som rinner ned i ravinen. Har man tur kan man få se både öring och nejonöga leka i vattnet.

I Getåravinen växer många arter som kräver en del av sin omgivning. Som strutbräken, knärot, trollduva och gullpudra. Jag vet inte vilka växter jag fotade, men här tre av dem.

Allra längst nere i södra delen syns resterna av den park som Robert Nobel, Alfred Nobels bror, skapade på 1800-talet. Jag vet inte om det är han som syns på detta lite övervuxna dokument, men det kan vara fallet.

Jag vände tillbaks till bilen och fortsatte längs Strandvägen, från vilken jag svängde av för att ta några bilder vid hantverksbyn i området Sandviken.

Ett trevligt ställe där vi brukar stanna när vi har vägarna förbi. Förutom hantverksateljéer finns både restaurang och glassbarer, samt ett trollerimuseum.

Inget var öppet denna arla tid på dygnet, men jag hade matsäck med mig och fortsatte i bil en km innan jag svängde av igen. Den här gången mot Marmorbruket.

Efter att ha parkerat bilen valde jag att sträcka på benen och tog mig ned till Marmorstigen, en 9,6 km lång led. Att gå hela var inte aktuellt, men leden som sådan är strålande vacker.

Troligen är det ett mecka för fiskare, för sådana stod överallt där det var möjligt.

Bråviken på ena sidan av ledan och på den andra otaliga minnen från tiden då man bröt marmor i området. Nedan en av kalkugnarna, stenrester och Limbergsbrottet.

Jag valde som sagt att inte gå hela leden som slutar borta vid Vildmarkshotellet, utan tog mig uppför backen…

…förbi de magnifika villorna som ligger inbäddade i grönska och klocktornet…

…och kom så småningom fram till Marmorbrukets museum. Både museumet och caféet var stängda, som de ofta är när jag/vi besöker detta härliga ställe. Nåväl, Google får vara behjälplig. Marmor har brutits här sedan medeltiden, men det första privilegiebrevet (fullmakt utfärdat av kungen) fick man 1663. Mellan 1680 och 1722 låg verksamheten nere, men efter att den återupptogs bröts här marmor till 1975. Då givetvis i mer modern tappning. Marmor från området kan ses i bl.a. Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga operan, operan i Paris och Rockefeller Center i New York.

Nedan byggnaden som inhyser en naturutställning och den djupaste av områdets alla brott. Det 195 meter djupa Verkstadsbrottet.

Nu var det dags för fika och var tar man den om inte uppe på utsiktsberget.

Grova kedjor kantar branten.

Brant är det, men också en utsikt man bara måste beundra. Jodå, Sverige är vackert.

Här uppe ligger också lusthuset Tittut.

Jag kan bara se framför mig hur människor genom historien suttit på altanen framför lusthuset med en god whisky i näven och beundrat solnedgången över Bråvikens vatten. Det skulle i alla fall jag gjort.

Besöket vid Marmorbruket var tillända den här gången, men jag misstänker att det blir fler besök kommande år för det är som sagt ett trevligt ställe.

Stoppet nere vid hantverksbyn var ett icke planerat, men i bilen på väg nedför backen tänkte jag passa på när jag ändå är i trakten. Kolmårdens djurpark ratades och jag vet inte ens om det öppnat för säsongen.

Istället gjorde jag ett par stopp i Krokek och ett par platser jag tidigare aldrig besökt, men varit sugen på. Nu har jag ingen tid att passa, så därav blev det äntligen av.

Svintuna kvarn. Någon gång under vikingatiden fanns här en kvarnliknade anläggning. Genom århundradena har kvarnen ägts av både krona, kloster och brukspatroner. Verksamheten bedrevs till 1968, då Norrköpings kommun köpte och renoverade kvarnen i funktionsdugligt skick. De senaste 30 åren har Lions övertagit driften och det är också de som renoverat delar av den.

Jag fortsatte i områden av Krokek jag aldrig besökt och via smala gator kom jag fram till Krokeks kyrka. En jämförelsevis ung kyrka som uppfördes 1896 i s.k. nygotisk stil.

Å apropå kyrkor, så gjorde jag ett sista stopp för dagen. Några km utanför Krokek ligger en plats jag tidigare besökt. Krokeks ödekyrka.

1747 byggdes kyrkan och det delvis ovanpå och med material från det som tidigare var ett franciskanerkloster (1430 – 1544). Ödekyrkan som egentligen hette Kung Fredriks kyrka förstördes i en brand 1889 (här en bild från 1923, där man får en uppfattning om hur den en gång såg ut). Inga gravsättningar genomförs idag, men däremot används den lilla minneslunden fortfarande.

En trevlig tur var därmed nära slutet. Jag vet att flera av er besökare är välbekanta med de platser jag stannade vid. Jag har också några f.d. arbetskamrater från Kuehne & Nagel som bor i Krokek. Utan tvekan är orten rik på både vacker natur, närhet till vatten och historiskt intressanta områden. Med det sagt är krokarna runt Krokek värt ett besök.