Nästan fyra decennier

Cewe, Cewe Selfa, Cewe Control, ABB Cewe. Kärt barn har många namn och kanske har jag glömt något av dem. Hursomhelst är det där jag haft min arbetsplats i nästan fyra decennier. Riktigt dit nådde jag inte, för nu bär det ovilligt av till en ny arbetsgivare i en annan stad, i ett annat landskap. Ovilligt skriver jag för att varken jag själv eller någon av mina arbetskamrater gjort valet att lämna. Det valet har ovan arbetsgivare gjort åt oss.

Det blir ingen historik, den tog jag upp i ett tidigare inlägg, utan här blir det mer reflexioner och minnen. För en del av er kanske detta är ointressant, för andra som besöker bloggen vet jag att det rinner en liten tår av nostalgi. Efter bilden har jag därför delat upp inlägget, så att ni som vill får klicka vidare för att läsa.

Läs mer »

Morgonljus har guld i mun

Den inbyggda väckarklockan är obarmhärtig. Den ringer så punktligt att jag funderar på att sälja den riktiga på Tradera, då den aldrig utnyttjas till det den köptes in till.

Tyvärr ringer klockan i både tid och otid och tar ingen hänsyn till om det är arbetsdags, helg, långledigt eller vilken tid på dygnet jag krupit till sängs. Det positiva är dygnets arla timmar kan utnyttjas till de promenader jag uppskattar och inte sällan i sällskap med kameran

Som när jag ska till jobbet och möts av en gryning som färgar himlen på ett sätt ni sömntutor sällan ser den.

Som när jag på lördagarna går genom stan för att köpa färskt bröd till frukosten och hinner ta en liten runda innan jag kliver in genom dörren till Ohlsons för att mötas av lukten av nybakat.

Eller på långhelgerna då jag inte sällan dras till hamnen där vatten och himmel möts i en symfoni av färger.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Utnyttja morgonens tidiga timmar till promenader istället för att dra er i sängen eller istället för att sitta med kaffekoppen framför reklamfinansierade tv-kanaler. Ni lär må bättre efteråt, då det inte bara är motionen som gör gott, utan där den tidiga morgonens luft, dofter och relativa tystnad är manna för själen.

Emotions

Livet består av små pusselbitar som måste passa ihop för att helheten ska resultera i något bra och något som lyser upp vardagen.

Sportintresserade slits inte sällan mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. När Manchester United förlorade ligatiteln 2012 till lokalkonkurrenten Manchester City som avgjorde sista matchen för säsongen med två mål på övertid, raserades hela helgen och veckan efter var jag på vippen att sjukskriva mig i rena ilskan. Eller när Rumänien i kvartsfinalen under fotbolls-VM i USA, både kvitterade och tog ledningen mot Sverige och jag i rena ilskan öppnade fönstret och kastade ut TV-dosan. Den fick jag senare hämta och den minnesvärde minns att Sverige vann matchen på straffar. Gällande Manchester United så har laget vunnit både Premier League och Europatitlar efter den nesliga helgen.

Ett sprucket förhållande kan få livet att balansera på en väldigt smal gräns nära avgrunden till något man idag helst vill glömma. Ett antal år senare träffar man sitt livs kärlek och det mörka skiftar snabbt färg till något betydligt ljusare.

Lite av så fungerar livet. Man upplever ett annalkande mörker, men bakom hörnet väntar ofta något som förvandlar allt det negativa till något positivt. I värsta fall kan ett besked som landar längst till vänster på den svartvita skalan sakta men säkert röra sig en bit förbi den grå mitten och in på sidan där grått skiftar färg till vitt.

Ett hastigt och tråkigt beslut efter 38 år på samma företag, är på väg att ta den långa marschen på den svartvita färgskalan. När man börjar skönja konturerna av den oerhört efterlängtade pensionen (jo, så är det Fredrik F.) och vardagen så smått börjar anpassas efter detta, kom så beskedet. Företaget flyttar verksamheten, förvisso tillsammans med alla som vill följa med, men de sista sju åren i arbetslivet ska det pendlas med allt som det innebär ifråga om högre kostnader och mindre fritid.

Swosch och jag befann mig på den svartaste delen av färgskalan, men…

Ett besök på Nya Kyrkogården i Nyköping speglade helgen efter beskedet. Kyrkogårdar är en plats att vistas på när tankarna seglar iväg och man behöver en stund för sig själv. Ni får ta det för vad det är och orkar ni läsa vidare, så kommer det en fortsättning på ordet ”men”.

Den här skylten få symbolisera minnen av något/någon.

När livet vänder och man ser baksidan på den vardag som i så många år varit förutbestämd och tämligen enkel, känner man sig lite…

…vissen och det är sannerligen svårt att dra på smilbanden eller tänka i de där positiva tankegångarna som är så viktiga för ens eget välbefinnande och ibland omgivningens. Ett plötsligt och mindre lustigt beslut tär, om det råder ingen tvekan. Vad ser man framför sig när det mesta vänds upp och ned?

Något drastiskt, skrämmande och väl mörkt kanske? Livets hårda skola vandrar tyvärr den vägen ibland och precis som det är enklare att lämna ett förhållande än att bli lämnad, är det enklare att lämna ett jobb än tvingas lämna.

Så himla dyster är inte fortsättningen, vare sig för mig eller någon av mina 21 arbetskamrater. Vi har inte förlorat våra jobb, bara flyttat dessa 65 kilometer söderut. Nej, bilderna ovan får symbolisera ett av Nyköpings mest anrika och största företag. Endast spillror återstår när 2019 är på väg att klinga av och övergår till 2020. En liten röd ros på Nyköpings nya kyrkogård får det väl ända vara värt?

För att fortsätta berättelsen efter ”men”, så räcker det ofta med det lilla, för att tillvaron på den svartvita färgskalan vippar över och faller ned på den betydligt färggrannare. Likt Manchester United vunnit titlar efter den snöpliga missen 2012 och jag har hittat mitt livs kärlek, är också tillvaron efter 38 år på Cewe i Nyköping på väg mot något mer positivt än det som tankarna såg framför sig för bara tre veckor sedan.

Ett kort besök av personal från det företag vi flyttar till i höst, lite information om och kring denna, lite positiva vibbar och ett besök på företaget nere i Norrköping under kommande helg. Så mycket mer behövdes inte för att vardagen skulle ta några steg upp på stegen igen….Fast ok, pendla i sju år kanske inte hör till det man längtar efter…men även det kan bli bättre än man tror, så…

100-åringen som försvann

1919 startades ett verkstadsföretag i Nyköping av Charles Westerberg. Företaget kom att heta Cewe och har varit ett av Nyköpings största och mest profilerade företag sedan dess.

Den klassiska och välkända logotypen kan ses på denna gamla trälåda från anno? Bilden är lite modifierad av mig i Photoshop för att frambringa känslan av något gammalt.

Cewe startade sin verksamhet i en liten lokal vid Källbrinken 3 (idag huvudkontor för Lennanders Fastighetsförvaltning AB), då med reparationer av transformatorer och elektriska motorer. 1936 hade man vuxit ur lokalerna och en magasinsbyggnad från 1700-talet köptes av dåvarande ägaren, Hargs Fabrikers AB. Ni kan se den på bilden nedan (hämtad från kommunens bildarkiv) och ni som bor i Nyköping känner säkert igen den.

I åtta år pågick verksamheten i denna byggnad. 1944 utökade man verksamheten och även denna gamla byggnad blev då för liten för ändamålet. Därför köpte man Wedholms Mejerikärlsfabrik som låg i hörnet av Kungsgatan och Fruängsgatan. Bilden på denna är också hämtad från samma bildarkiv som bilden ovan.

När dessa lokaler blev för små för den utökade verksamheten flyttade man in den nybyggda fabrik där man haft sin verksamhet till dags dato.

1970 såldes Cewe till ASEA och drevs som Cewe-Selfa AB med Charles Westerbergs son Hans som verkställande direktör. Sedermera upptogs man i världskoncernen ABB där man i många år gått under namnet Cewe-Control AB.

1981 kom jag in i bilden. Efter ett knappt års militärtjänstgöring på A1 i Linköping, sökte jag upp dåvarande Arbetsförmedlingen och hänvisades ganska snart till Cewe där jag fick jobb efter bara någon vecka och det företaget har jag varit trogen ända sedan dess.

När jag började min anställning på Cewe (har alltid hetat så i mina ögon och kommer alltid att heta så) fanns här tillverkning av olika slag. På fabriken tillverkade man egna skruvar och muttrar, man tillverkade stift och hylsor till produktionen, man hade en egen målningsanläggning, egna gjuterier (både press- och sandgjuteri), egen verktygsverkstad, egen plasttillverkning, eget lager och så givetvis montage av en rad produkter.

Under de år jag jobbat på företaget har här producerats allt från små anslutningsdon och bilvärmare till stora kabelskåp och energimätare. Själv har jag arbetat med det mesta som gått att arbeta med, både som fast anställd eller som utlånad.

Självklart har också Cewe hängt med i den moderna utvecklingen och moderna maskiner och robotar har i mångt och mycket ersatt personal genom åren. Det har också märkts på personalstyrkan. När fabriken på Spelhagen var som mest produktiv, jobbade här cirka 600 personer. När jag anställdes 1981 var vi drygt 400 och det senaste halvåret så har vi inte varit fler än cirka 60. En givetvis dyster bild av en verklighet som inte bara drabbat Cewe, utan många andra företag i kommunen och runt om i Sverige.

Fast det är inte det tråkiga man minns i första hand. Mycket skoj har hänt, många roliga minnen och många nya bekantskaper. Visst minns man än idag många av de härliga profiler som kommit och gått. Här träffade jag också min förra flickvän och här lyckades jag få in min nuvarande fru på extrajobb under ett antal månader.

Cewe var ett aktat namn i Nyköping. Cewe var också ett företag som alltid syntes. På Drakbåtspaddlingarna var Cewe alltid närvarande, alltid med flera lag som ställdes på startlinjen. Den stadskamp som arrangerades under ett par år såg givetvis lag från Cewe ställa upp. SN-rocken var ett populärt arrangemang under några år och även här kunde Cewe ställa upp med ett band som påhejades ivrigt av något överförfriskade, men glada, arbetskamrater. Korpserierna hade alltid närvaro av lag från Cewe. Fotboll, innebandy, rinkbandy, badminton, bordtennis m.fl. I företagets egen gymnastikhall pågick träning nästan varje kväll och det arrangerades också interna turneringar där de olika avdelningarna möte varandra i både fotboll och innebandy.

Vem minns inte de år när Cewe sponsrade svenska handbollslandslaget? Vem minns inte när vi fick åka på landskamper och fick en föreläsning av ”Bengan” Johansson och när landslagsspelarna själva kom på besök på företaget. Per Carlén, Staffan Olsson, Stefan Lövgren, Magnus Andersson…bara några av de välkända spelare som besökte oss på vårt lilla företag.

Vi hade också fester på företaget, inte sällan i vår egen lunchrestaurangs lokaler. Pubkvällar, avslutningsfester med korplagen, avdelningsfester och ibland hyrdes lokalerna av anställda och deras kompisgäng.

När jag hade jobbat 25 år på företaget var jag på jubileumsfest i Västerås tillsammans med andra veteraner och några dubbelveteraner (50 år inom ABB). Vi var sex stycken från Cewe det året och vi hade våra respektive med och vi fick vara med om en riktigt trevlig kväll. Det negativa var att ABB året innan slutat med utdelningen av aktier till jubilarerna och att Carola stod för kvällens musikunderhållning.

Det har hänt mycket skoj på Cewe genom åren och visst bär man med sig många roliga minnen. Två bland många episoder minns jag än idag.

Som ganska nyanställd fick jag följa med min avdelningschef för att överlämna några paket till vd-sekreteraren. Hon satt i ett litet rum, högt uppe i en lokal på översta våningen. Vägen dit gick genom lokaler jag aldrig tidigare besökt, genom dörrar jag inte visste fanns, upp och ned för trappor. Väl framme vid det rum där sekreteraren satt, lämnades jag av chefen som hade brått till ett möte. Jag överlämnade paketen på rummet, växlade några ord med henne och skulle sedan gå tillbaks till avdelningen, men hittade inte…Företaget var då så stort och så fylld med lokaler att jag helt enkelt gick vilse. Jag fick fråga mig fram flera gånger och det kändes inte lite pinsamt.

En annan händelse var när jag för många år sedan skulle få en helt egen och helt ny montagemaskin till den produktion jag då ägnade mig åt. Innan den placerades på avdelningen skulle den testköras. Det gjordes i en tom lokal där bara maskinen och jag befann mig. På lunchrasten tog jag alltid en liten tupplur vid maskinen, med hakan bekvämt lutad mot händerna och armbågarna vilande mot ett hårt bord. I unga år lärde man sig sova varsomhelst och hursomhelst. En dag satt jag där, sussade så sött, men vaknade av ett ljud. Yrvaken tittade jag upp, såg mig omkring och tittade rätt in i ansiktet på vd:n och ett tiotal besökare som var där på rundtur. Ska tilläggas att det var på lunchtid de väckte mig och de gjorde det med leenden på läpparna. Dock inte mindre pinsamt.

Mycket har hänt genom åren, men så mycket mer kommer inte att hända. Nyligen kom beskedet att lagret (den kvarvarande verksamheten och där jag tillbringat de senaste sju åren) kommer att flyttas till Norrköping där ABB kommer att använda sig av en tredje part. I det här fallet Kühne & Nagel. Alla 22 som jobbar på lagret erbjuds att följa med och hur många som verkligen kommer att göra detta återstår att se.

En händelse som kanske inte kom som någon överraskning, men visst är det surt när man har sju år kvar att jobba fram till en allt mer efterlängtad pension. I ”Suckarnas gång” var det en gång i tiden så mycket folk på väg till och från omklädningsrummen att man fick armbåga sig fram. De senaste åren har ekot av steg ekat allt glesare och i november går jag och mina arbetskamrater där för sista gången. 38 år hann det bli för min del, betydligt fler för andra.

1919 bildades Cewe. I år firar företaget 100 år och det var just en fin jubileumspresent man gav oss.

Som en arbetskamrat skämtsamt sa i veckan…

Företaget som under årtionden köpte upp andra företag för att expandera, har nu köpts upp av andra företag som slutligen fick anrika Cewe att lägga skorna på hyllan. Undrar om inte Charles Westerberg roterat i sina grav de senaste tjugo åren?

Nyköping som f.d. industristad har sett stora företag som Cewe, Sunlight, SAAB-ANA, Wedholms m.fl brytas ned i molekyler för att sedan försvinna från kartan. Finns det överhuvudtaget någon framtid för den svenska industrin så är det inte i Nyköping.