Cewe, Cewe Selfa, Cewe Control, ABB Cewe. Kärt barn har många namn och kanske har jag glömt något av dem. Hursomhelst är det där jag haft min arbetsplats i nästan fyra decennier. Riktigt dit nådde jag inte, för nu bär det ovilligt av till en ny arbetsgivare i en annan stad, i ett annat landskap. Ovilligt skriver jag för att varken jag själv eller någon av mina arbetskamrater gjort valet att lämna. Det valet har ovan arbetsgivare gjort åt oss.
Det blir ingen historik, den tog jag upp i ett tidigare inlägg, utan här blir det mer reflexioner och minnen. För en del av er kanske detta är ointressant, för andra som besöker bloggen vet jag att det rinner en liten tår av nostalgi. Efter bilden har jag därför delat upp inlägget, så att ni som vill får klicka vidare för att läsa.
På ett företag där man jobbat i nästan 39 år har givetvis många ansikten passerat. Man bär med sig både positiva och negativa minnen som gärna förmedlas när man träffar gamla arbetskamrater vid olika tillfällen. En del arbetskamrater och minnen har jag saknat, andra inte. Runt 420 anställda jobbade i fabriken på bilden ovan och hur många hundra som passerat revy genom åren vet jag inte, men de är säkerligen åtskilliga. På den tiden var varje liten mm av denna stora fastighet ”vår” och det förekom verksamheter av väldigt skilda slag. När detta skrivs återstår bara en spillra av detta klassiska företag. Den spillran håller idag till nere i ett av utrymmena på nedervåningen och inom kort finns bara dammet kvar som påminner om att ytterligare ett välkänt företag i Nyköping har försvunnit från kartan.
Fast spår efter verksamheten kommer finnas kvar länge. De flesta av er som läser detta har passerat produkter som tillverkats i dessa lokaler och några kanske ni rent av har hemma. Några av dem har kanske tillverkats av mig, som exempelvis detta kabelskåp som står nere i Nyköpings hamn.
De senaste åren har jag jobbat som teamledare på lagret. Teamledare är väl ett modernare och finare ord för administratör och innebär att sysslan omfattar både produktivt och administrativt arbete. En uppgift som varit varierande, ganska roligt och många gånger väldigt stressigt. För ett drygt år sedan var lagerlokalen så full med produkter att det många gånger var svårt att hitta platser att lagra in inkommande gods på. Det senaste halvåret har pallställen knappt varit halvfulla då förberedelserna inför flytten gjort att man inte fyllt på i samma utsträckning som förr.
Fast det var inte bara lagret som fortfarande fanns i företagets ägo när slutet kom. Ytterligare några hade vi tillgång till och här har det gapat tomt sedan lång tid tillbaks. Här i form av en f.d. produktionsavdelning som numera återfinns i Italien.
”Suckarnas gång” heter korridoren som leder förbi omklädningsrummen. Här var det förr trångt när hundratals anställda kom från alla håll för att byta om. Idag ekar stegen tomma och lika tomma är själva omklädningsrummen.
Nedan ett litet bildspel från ett av de få omklädningsrum som använts på slutet.
Även exteriören påminner om att detta klassiska företag tagit sin sista suck. Egentligen borde man anat att något var på gång när man inte längre såg till att vårda ansiktet utåt. Den här skylten som pekar ut aktuellt företag borde vara en skam för vilket seriöst företag som helst.
Likaså neonskylten som informerar alla var i företaget man befinner sig.
Utanför den arbetsplats där jag själv hållit till de senaste åren har vi haft problem. Inte bara med råttor som sprungit omkring, utan också med tvåbenta besökare som stulit gods de lastat på bilar. Nu får de hitta andra företag att gästa.
Apropå exteriör så har det sedan länge varit förbjudet att röka inomhus. Tänk den tiden när de anställda som rökte kunde göra detta vid sina arbetsbord eller i bästa/värsta fall vid anvisade rökrutor innanför företagets väggar. Brrrr, säger jag bara. De senaste åren har de få kvarvarande rökarna hänvisats till denna lilla byggnad, i folkmun kallad ”hälsorutan”.
Nedan ett bildspel från ett företag som nu ses gå i graven. Tyvärr saknas bilder från förr. Jag vet att de finns någonstans och många hade nog hoppats på att arbetsgivaren skulle dela ut en bok till de anställda när företaget förra året fyllde 100 år. 100 år är en ansenlig ålder och de flesta arbetsgivare skulle nog fira detta med pompa och ståt. Hos aktuellt företag passerade denna historiska milstolpe förbi utan något som helst firande. Tråkigt och faktiskt riktigt uselt. Tänk om vi som jobbat kvar in i det sista hade fått varsin bok i vilken man med bilder och text berättade företagets intressanta historia. Det hade varit i ett minne värt namnet…
Ett företag ska givetvis ha lite husdjur. De djur man förväntas fånga med denna tingest kan man givetvis avvara, men de har funnits, jagats och skrämts. Vilket typ av djur man hoppas fånga kan ni säkert gissa er till…
Sedan finns det andra husdjur man kanske innerst inne vill slippa, men som ändå fascinerar. De har hållit till utomhus med förkärlek i cykelställen. Man har många gånger tittat efter när man kommit hem om någon av dem möjligen lyckats krypa ned i väskan eller jackan när man hämtat cykeln för färd hemåt.
Det jag kommer att sakna mest är alla de personligheter och trevliga arbetskamrater jag mött och lärt känna under dessa knappt 39 åren. De minnen som etsat sig fast har nog inte haft så mycket med jobbet att göra, utan med det som funnits lite utanför. Cewe var ett av de företag som alltid ställde upp på olika evenemang i Nyköping, som Drakbåtspaddlingarna, Stadskampen i centrala Nyköping, SN-rocken och företagsfotbollen på Rosvalla. Företaget var också närvarande inom olika grenar i Korpen. Fotboll, innebandy, rinkbandy, badminton, bowling m.m. Under några år arrangerades det också turneringar i både fotboll och innebandy mellan de olika avdelningarna.
Nedan en bild från en sådan fotbollsturnering där min avdelning vann i en spännande match mot verktygsverkstaden. Lite sura miner efteråt från segervissa grabbar på den förlorande avdelningen…eller hur Leif Maxe…
Bloggägare Stefan syns längst till höger i bild, något yngre, kanske något mer vältränad och med ett knäskydd p.g.a. en idrottsskada.
Att jag jobbat på ett bra företag råder det ingen tvekan om. Man stannar inte så länge om det inte finns något som håller en kvar. Det fanns en tid när Cewe var ett aktat företag och när namnet Cewe lyste klart på Nyköpings företagshimmel. Nedan ett bildspel med rubriker hämtat från den egna tidningen ”Cewe nu”. Tyvärr fann jag inte bilder från de år när Cewe sponsrade svenska handbollslandslaget. Jo, det gjorde vi och inte bara det. Hela gänget med Bengan, Staffan Olsson, Björn Jilsén, Magnus Wislander, Per Carlén. Ljubomir Vranjes m.fl. besökte vår arbetsplats och gjorde en rundvandring. Stort!
Under nästan 39 år på samma företag har mycket skett och mycket hänt. Som tidigare skrivet så vill man minnas mycket av detta, annat vill man glömma. En sak är säker. 38 år plus några månader med hårt arbete har inneburit både tårar, svett och blod…
…fast nu är det över och den lilla, lilla spillra som finns kvar av det anrika företaget Cewe återfinns i nya lokaler några kvarter bort och under ett annat namn. Själv tvingas jag förmodligen tillbringa de sista åren hos en annan arbetsgivare, i en annan stad, i ett annat landskap. Ännu lite svårt för tanken att jag och ett par arbetskamrater har en ny arbetsgivare i morgon. Gäller att komma ihåg detta…
Hela denna saga får avslutas med en bild i svartvitt. Tycker att känslorna just nu förmedlas bäst så. Ps. Vet inte om det är ok i företagets ögon att publicera bilder på interiören, men det är inga hemligheter som förevisas, så det ger jag blanka f*n i.
[…] en avslutning av mina 38 år på ett välkänt Nyköpingsföretag skrev jag ett blogginlägg med bilder till minne av det som var. Jag nämnde i det att ABB Cewe var sponsor till handbollslandslaget […]
Jadu Stefan, allting har en ende utom korven, den har två. Många är vi som har lagt många år/decennier på Brukslagarvägen 5 och alla som har varit med fram ”till slutet” drabbas ju av det som är på gång på ett eller annat sätt. Många av oss har haft tur och blir kvar i nya betydligt mindre lokaler på ny plats men jag lovar att i bakhuvudet så maler det tråkiga som drabbar ett stort antal andra gamla arbetskamrater sedan många år som nu får börja pendla som i ditt fall. Ytterligare ett antal blir avtalspensionerade vilket iofs kan vara en trevlig lösning förutom det ekonomiska då, samt de som går ut i arbetslöshet i en stad som idag inte längre är fabriksstad… Jag hoppas att det löser sig för alla inblandade på bästa möjliga sätt så att vi kan mötas på gatan och prata om (mestadels) positiva minnen från det som varit i många år av våra liv. Tack för ett fint inlägg om något som trots det tråkiga just nu är en stor del av våra liv och vi ska vara stolta över att ha varit trogna så länge, på återseende!
Många har nog passerat ut för sista gången med högburet huvud i vetskap om att man gjort allt. Personligen finns det också många skäl som gör att jag ändå känner ”äntligen” och att detta utträde borde ha skett för länge sedan. Bara hoppas att spillrorna av ABB i Nyköping blir kvar något år till och att inte resterande personal går samma väg när överflytten till Norrköping är genomförd.
Jag får lite flashbacks från nedläggningen av mönsterkortsfabriken här i Norrköping, från början LM Ericsson, senare Visa Systems och sista året Norrköping PCB. Hösten 2002 drog fabriken sin sista suck.
Både min man och jag blev arbetslösa då, ihop med flera hundra andra. För mig blev det början till vägen mot utbildning och omskolning, som jag berättat för dig tidigare. Vissa fick säkert jobb igen, men jag vet många som aldrig mer fick en fast tjänst. De fick genomleva alla möjliga aktiviteter och tillfälliga jobb via AF.
I vevan runt millennieskiftet låg Norrköping väldigt risigt till när det gäller nedläggningar. Arbetslösheten gick i taket de där åren, när stadens största industrier försvann.
Minns bilder från tömda lokaler, och reportage i tidningen kring det som varit.
Efterdyningarna har skapat Ericsson-grupper på FB och andra sociala minnesforum. Jag vet att det ordnades regelbundna träffar för dem som jobbat inom koncernen.
Sådant här är förknippat med så mycket känslor. Efter många och långa år på samma arbetsplats går det inte att komma ifrån. Det svider.
Men det kan också vara en källa till många goda minnen, och när det uppstått distans till de första bittra känslorna så kan man nå fram till stoltheten igen. Stoltheten i arbetet man gjorde och resultat man trots allt lämnade efter sig … och att man faktiskt var en del av något man kan berätta om för andra som inte var med. Det finns en stolthet i att ha gjort något som inte alla vet så mycket om.
Norrköping som industristad har gått samma öde tillmötes som Nyköping. Norrköping har dock fördelen att man numera satsar stenhårt på logistik. Ute på Händelsö växer Kuehne-Nagel för att inte tala om Rusta. Den nuvarande och gigantiska anläggningen ska bli dubbelt så stor.
Norrköping satsar numera på både det ena och det andra, vilket vi som bor här har blandade åsikter om. Ibland blir det bra, ibland inte alls. Det byggs som aldrig förr t.ex. – som på så många andra ställen.
Det verkar som att man i alla fall lugnat sig med rondellhysterin som var ett tag. Rondeller och vägkorsningsbulor dök upp som svampar ur jorden under en period, och det på både logiska och ologiska ställen. Samtidigt saknades det pengar inom vård och omsorg …
Det är svårt att acceptera att de som styr tycker att utanpå-skalet alltid är viktigast. Det finns poänger med det också, men man kan inte fastna vid ytan om livet ska bli drägligt.
Ja, jisses. Ibland är världen upp-och-ner.
Jätte bra gjort …bilder och texter ! Känner igen efter 43.5 är i huset ! Tuula K
Kul att höra från dig Tuula. Ja, vi är många som tillbringat några decennier på Cewe, nästan ett halvt liv 🙂
Bra inlägg. Jag gillar att man dokumenterar arbetsplatser tycker att vi gör det alldeles för lite. Det är ju fantastiskt med 39 år i samma företag, det blir nog mer och mer sällsynt att anställda stannar så länge numera.
När jag började på SJ mars 1979 (23 år), sa chefen till mig att – ”Nu kan du känna dig trygg, här kan du stanna till pensionen när du fyller 60 år.
Det blev 10 år sedan blev SJ-Buss Swebus och blev vinstdrivande och alla statliga förmåner drogs in år efter år. Men runt och i kollektivtrafiken stannade jag tills jag blev nästan 60 år. Sedan fick det vara nog och jag sade upp mig och senare tog jag ut förtida pension. 🙂
Jag vet inte om man är dum, feg eller om det är annat som gör att man stannar så länge. Något måste det vara 🙂
Just nu längtar jag till pensionen mer än någonsin, men det är tyvärr några år kvar…om inte storvinsten kommer…
Med facit i hand skulle nog jag bytt bransch långt tidigare, jag toro det kan vara bra. Även om jag bytte företag och arbetsuppgifter blev ändå kollektivtrafiken i stort sämre och sämre för varje år. Kanske inget som de nya anställda eller de som nyttja kollektivtrafiken märker men har man jobbat sedan 70-talet ser man alla försämringar som sker.