”Jag trivs bäst i öppna landskap”, sjöng Ulf Lundell. Det gäller även mig och tror jag, många fler runt om i Sverige. Vem kan förneka att öppna fält, blommor och fågelkvitter är mer gynnsamt för själen än asfalt, betong och trafikljud?
När kommunpolitikerna i Nyköping väljer att bygga bort charmen i centralorten och snart varje grön fläck utnyttjas till nya och dyra bostäder, finns den bara några kilometer bort. Landsbygden med sina öppna landskap, dofterna och ljuden. Här trivs jag innerst inne allra bäst.
Frugan och jag satte oss på våra cyklar och drog iväg på en tur som sträckte sig cirka 5 mil t.o.r. Målet var Ånstabadet strax intill Lid och förhoppningen om det dopp i den lilla sjön. Visst är det bekvämt att packa en bil och köra samma sträcka på bråkdelen av den tiden det tog för oss. Så är det också många som gör, men tänk vad de/ni missar. Förutom den för hälsan så viktiga motionen går man miste om alla dofter från de öppna gärderna, skogarna man passerar, åkrarna och man missar när fåglarna kvittrar längs vägen, rådjuren som skymtar bland de täta träden och vinden som susar i träden.
Hur som helst är vägen mellan Hemgården och Ånstabadet ganska kuperad, men här gäller det som alltid gäller. Det som går upp måste gå ned och lika jobbigt som det är att trampa i uppförsbacke, lika skönt är det att låta cykeln rulla i nedförsbacke. Man cyklar också genom ett varierande landskap med stora skogar som ersätts av åkrar och mindre bostadshus. Det är svårt att undvika en del stopp för att föreviga detta med kameran.
Vi kom fram till slut och upptäckte att vi var ensamma. Nu hann vi inte ligga så länge innan badsugna människor började droppa in, med bil förstås. Som ni ser på bilderna ovan var det en härlig dag med endast små fluffiga moln på himlen, en svag bris och en temperatur som pendlade runt 24-26°. Därför blir ni kanske förvånade när ni ser bilden nedan.
Ganska typiskt att lite tätare moln drog in över Ånstabadet när vi låg där. Nu cyklade vi inte 5 mil för att bara lapa sol, utan motionen och landsbygdens alla fördelar stod högre på agendan. Fast mellan varven skingrades molnen och släppte ram solen som värmde påtagligt. Ett dopp blev det också, även om jag personligen föredrar saltvatten framför sötvatten varje dag i veckan. Till skillnad mot Stendörren (se förra inlägget) var det riktigt behaglig i vattnet. Kan tippa på 20-21° även om en äldre dam från Tyskland utbrast ”Es ist kalt” när hon klev nedför stegen.
Vi stannade cirka två timmar, två behagliga timmar. Cyklar man så här långt, vet man att man också måste cykla lika långt hem. Devisen att det alltid går fortare från punkt B till A, än från punkt A till B lever vidare. Det var förvisso lika långt hem, men känslan var som alltid, det gick fortare. Fast, visst fanns det de som stundtals önskade att vi satt i en bil och inte på en cykel.
Fast bra jobbat och när man väl kommer hem känner man sig nöjd och något kilo lättare. Väl värt att prova, eller hur….?
