När vädret tillåter och de lediga dagarna inte är uppbokade, är en lång cykeltur ut på landsbygden ett ”nöje” jag gärna ägnar mig åt. Fast även nöjen kan ibland medföra baksidor och just baksidan (finare ord för röven) fick sitt den här dagen, precis som alltid är när jag sätter mig på cykeln.

Cirka 4,6 mil lång blev turen, något slarvigt mätt på en webbsajt där man kan mäta de sträckor man motionerar.

Färden gick förbi Söra och ut på Runtunavägen där målet redan var utstakat. Den här vägen har jag trampat många gånger, där både slutmål och sträcka har varierat. Vägen i sig är ganska trevlig att cykla, men några undantag där öppna landskap ständigt bjuder på motvind. Ni som brukar cykla ofta och långt känner säkert till det märkliga i att det alltid blåser just motvind. Cyklar man mot ett mål blåser det motvind och tar man samma sträcka hem, blåser det motvind. Ja, ni vet.

Fast turen bjöd också på vackra vyer, som här på sträckan mellan Runtunavägen och Lid.

Lid har varit slutmålet vid ett tillfälle, men den aktuella dagen vände jag 2 km innan den lilla byn. Närmare bestämt här…

…vid denna ofta fotograferade byggnad mellan Kappsta gård och Kappstasjön. Jag har försökt googla, men har inte hittat något som förklarar vad byggnaden använts till. Till synes är den övergiven, men någon gång för länge sedan har byggnaden använts av människor från området. Tar gärna emot tips.

Hur som helst är byggnaden ofta fotograferad, inte minst av mig själv. Olika vinklar, olika inställningar och en ganska simpel byggnad blir mer intressant än dess historia…tror jag.

Det var här jag vände, men jag hann inte särskilt långt innan den här lilla allén upp mot Kappsta gård dök upp i ögonvrån. Apropå Kappsta, har gården anor från 1600-talet, även om själva namnet Kappsta nämns första gången i början på 1400-talet. Utgrävningar har dock visat att det bodde människor här redan på järnåldern.

Som ni förstår hade vinden vänt när jag åter tog sikte mot Nyköping. Fast innan jag åter svängde in på Runtunavägen, valde jag att svänga upp mot Ånstabadet som ligger alldeles intill Kappsta. Bitvis en dålig grusväg och strax innan badet bar det nedför på en väg som fick en tvättbräda att verka jämn. Män och kvinnor med löständer eller peruk ska nog akta sig för att ta cykeln nedför denna backe. I skuggan såg jag inte tvättbrädan genom mina skitiga solglasögon och när jag passerade guppen kändes det som att varje ben i kroppen bytte plats och varje skruv på cykeln lossnade.

En kort uppförsbacke senare låg badet nedanför vägen. Visst kändes det lockande att hoppa i, väldigt lockande, men efter två veckor av efterhängsen förkylning insåg jag att premiärdoppet får vänta till midsommar. Fast det var skönt att gå lite runt badet och inte minst var det svalkande med en vind som blåste in från den lilla sjön.

Uppe vid grusvägen ovanför badet kan man göra två val. Ni som följde min gamla blogg, vet att jag i maj 2014 gjorde fel val och det fick förödande konsekvenser. Det misstaget gör jag inte om, även om jag numera vet vart vägen leder.

Jag tog dock det säkra före det osäkra och valde samma väg jag kom. Sakta krök jag förbi tvättbrädan nere i svackan strax efter/innan badet. Ut igen på den asfalterade vägen, men efter en kilometer stannade jag för att ta en bild jag såg när jag svischade nedför backen på vägen till Kappsta.

Ett hav av pioner som hade fått frugan att känna en tår i ögonvrån. Hon älskar nämligen denna växt.

Givetvis växte dessa lupiner intill kanten mitt i den långa uppförsbacken. I.o.f.s. ganska självklart när det bar nedför när jag passerade första gången. På ren vilja satte jag mig på cykeln och trampade hela vägen uppför. Snart var jag ute på Runtunavägen igen och väl där gjorde jag ett snabbt val. Jag ville inte cykla hem samma väg, så jag svängde höger där vägskylten visar Råby 9 kilometer.

En ganska trevlig väg att cykla, men inte så många motiv att fotografera. Inte förrän jag kom till en plats där det hänt tragiska saker och som jag tidigare inte besökt. Det berömda kalkbrottet.

Jag såg inga som badade, men på en klipphäll en bit bort satt ett gäng ungdomar. Nog ser brottet lockande ut med sitt smaragdgröna vatten, men under ytan lurar faror man ska akta sig för.

Sedan bar det hemåt på väg 53, men ett litet stopp vid Täckhammars bro blev det. Vacker vy, men det bruna vattnet lockar knappast till bad på samma vis som kalkbrottets smaragdgröna.

Jag kom hem så småningom, även om sträckan Täckhammars bro – Oppeby tillhör de tråkigaste man kan cykla i trakten. Öppna landskap, bilar som definitivt inte håller den uppgivna hastigheten och självklart motvind hela sträckan. 4,6 mil och ett antal timmar, men man känner sig såååå nöjd när man sedan sitter hemma med en pizza och en kall öl.

Fast lite ont i de bakre regionerna får man, trots vadderade cykelbyxor och sadelöverdrag med dämpande effekt. Kvällen innan cykelturen var jag på en trevlig fest med både kända och nya bekantskaper. Med på festen var en mycket trevlig kille som tillbringade hela natten på cykel runt Vättern. Det var plågsamt att se honom stapla fram mellan borden och dansgolvet och inte minst när han gjorde plankan i en av de förutbestämda tävlingarna. Det syntes att sviterna efter Vätternrundan fick honom att bita ihop. En av de övriga tävlandena lyckades han slå, men tyvärr föll han på målsnöret och blev tvåa. Fast med tanke på omständigheterna, måste man utbringa: Bra jobbat Eddie!

Att cykla 4,6 mil på några timmar framstår som en bagatell i jämförelse.