På väg 52, alldeles bortom kommungränsen mellan Nyköping och Flen, ligger en av dessa orter som för en alltmer tynande tillvaro och i den lilla orten ligger en av alla dessa butiker som fått se landsbygdsdöden slå till. Dit rattade jag bilen.
Läs mer »Etikett: landsbygden
Siste man låser
Så här i dagarna med allt fokus kring och glamouren runt EM i fotboll, är det bra att kunna visa den andra sidan av denna underbara sport. Här i ett inlägg som tyvärr är tidstypisk, men inte desto mindre trist.
Läs mer »En kylig väntan på tåget
Ett fotoprojekt har jag sett framför mig ett bra tag. Ett av många ska jag kanske tillägga. Det har aldrig blivit av att iscensätta detta då både väder och klockslag haft en avgörande betydelse. Sittandes med mobilen i handen, tittandes på väderappen, kunde jag på kvällen se att dagen efter kunde visa upp en kombination som skulle kunna utgöra grunden för det jag eftersträvade.
För att inte hålla er på halster var mitt mål att fånga ankommande tåg med lång slutartid under en vacker kvällshimmel. Detta skulle ske utanför stadens gränser och platsen hade jag redan utsett. Därför tog jag kamera och stativ och traskade iväg innan mörkret föll. Mitt mål var tåget som anländer till Nyköping från Norrköping 16:15. Förövrigt ett tåg jag kan komma att anlända med i framtiden. Mer om detta i kommande inlägg.
Det var en vacker himmel som visade sig innan mörkret tog över och jag vara bara tvungen att ställa upp stativet och ta några bilder innan tåget skulle anlända.
Tiden går så fort när man har kul och plötsligt såg jag 16:15-tåget komma i fjärran och då befann jag mig ganska långt från utstakad plats och jag insåg att tillfället var förlorat. Nu var det inte tal om att vända om och gå hem. Nej då, när jag äntligen kommit till skott så kunde jag bara inte låta detta projekt rinna ut i sanden. Nästa tåg skulle dundra förbi vid 17:15.
Jag gick därför ned till spåret där jag placerade stativet med kameran på en strategisk plats. Jag hade nu en timme framför mig under ett tilltagande mörker och en lite småkylig kväll. För att hålla intresset uppe så passade jag på att ta några bilder på horisonten med olika inställningar.
Det blev i mina amatörögon ganska lyckade bilder med en touch av dramatik. Dramatiskt blev det också när jag såg på displayen att batteriet var på väg att laddas ut. Jag hade förstå glömt att ladda det kvällen innan. Nej f*n, tänkte jag. Låt nu inte batteriet ladda ut innan tåget dundrar förbi. Det skulle på sätt och vis vara typiskt, men det skedde tack o lov inte. Jag var däremot tvungen att lägga ned projektet med kvällshimlen med olika inställningar.
En knapp timme stod jag där i mörkret, på en smal grusväg, långt från gatlyktor och skenet från närliggande bostadshus. Hade någon sett mig hade det förmodligen sett ganska lustigt ut, kanske rent av mystiskt.
Så såg jag ljusen från tåget borta i fjärran.
Jag hade redan ställt in kameran med de inställningar jag förutbestämt. En lagom lång slutartid för att både fånga kvällshimlen, det förbipasserande tågets lampor som vita streck och själva tåget som en nästan osynlig skepnad som drar förbi. Vad händer?
Jo, fjärrutlösaren krånglar….förstås. Två gånger tvingas jag trycka ned knappen och det var en gång för mycket. Tåget hann nästan passera under den korta stunden och den spöklika skepnad med sina ljusstrimmor blev bara så här.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Efter en två kilometer lång promenad på en lerig och smal grusväg och cirka en timmes väntan i kyla och mörker kände jag en stor besvikelse. Var det så här det länge emotsedda projektet skulle sluta?
Går man två kilometer i ena riktningen, går man givetvis två kilometer i den andra. Lika lerigt, lika smalt och ännu mörkare. I rena ilskan ställde jag upp stativet på en gångväg i ett nybyggt industriområde och tog denna bild.
Just i detta ögonblick varnade kamerans display att batteriet var urladdat.
Fast hur besviken jag än kände mig när jag kom hem, så är jag vid närmare eftertanke ändå inte så missnöjd med slutresultatet. Det blev inte som jag hoppats, men jag vet att järnvägsrälsen ligger kvar, att tågen fortsätter att anlända från grannstäderna och att det blir vackra himlar också i framtiden. Nya försök är som ni förstår inplanerade.
Den där åkern
Den där åkern ligger intill en av mina motionsslingor. Strax bortom Nyköpings senaste industriområde, men på ett sådant avstånd att det ändå känns lantligt.
På denna motionsrunda kan man välja tre vägar. Den långa som tar en ut på gamla E4:an strax innan Bergshammar och fortsätter förbi Gumsbacken. Den jobbiga där man tvingas hoppa över diken för att sedan fortsätta på grusvägen från Minninge, förbi Dammgruvorna och till Nöthagen. Eller så väljer man att vända där vägen delar sig och så går man samma väg tillbaks.
Det var det sistnämnda jag valde att göra den här eftermiddagen. Det var när tåget passerade på ett av rälsen som korsar landskapet jag bestämde mig.
Det var egentligen aldrig intressant att ta den långa eller den jobbiga vägen, så valet blev lätt.
Inte minst gjordes valet lätt när jag passerade en sträcka där olika blomster förgyllde dikeskanten. I dessa blomster trivdes insekterna och här stannade jag en ganska lång stund för att beskåda och fotografera.
Kanske inte att de mest spännande insekterna höll till här, utan det var de traditionella fjärilarna, humlorna, bina, getingarna, nyckelpigorna och flugorna. I ett försök att finna de intressanta vinklarna satt jag på knäna i cirka en timme. Knän som började ömma, knän som revs blodiga av vassa stenar och knän som började knarra likt gistna dörrar. Vad gör man inte för konstens skull 🙂
Det blev många bilder på minneskortet och de nedan är de jag kanske blev allra mest nöjd med. Tyvärr äger jag inget objektiv som lämpar sig för den här typen av bilder, men med mitt AF-S Nikkor 18-300 mm 1:3,5-6,3G är det en utmaning som ibland frestar nerverna och ibland ger i mina ögon godkända resultat. Det är objektivet jag använder allra mest, som egentligen är ett s.k. reseobjektiv med både vidvinkel och tele på sin repertoar, men som inte är tillräckligt ljusstarkt för att fånga små väsen som dessa insekter utan att använda blixt. Visst kan man skruva upp ISO-värdet för att släppa in tillräckligt med ljus för att frysa bilder, men då blir bruset ibland så påtagligt att man måste använda Photoshop för att minimera detta. Dessbättre var tillfället när bilderna togs ganska soligt och därför behövdes inte ISO-värdet skruvas upp särskilt mycket.
Inte ofta jag fått chansen att fånga en fjäril i flykten, men med högt ISO i kombination med en kort slutartid lyckades det så småningom.
De andra bilderna på närvarande fjärilar blev mer klassiska. Ni vet de där när de sitter stilla och suger i sig näring.
Tyvärr tillhörde närvarande fjärilar inte de mest färggranna och spektakulära, men en viss charm har de.
Mer nöjd är jag med humlans flykt och getingen som ser ut att hänga i luften. Här användes blixt istället för högt ISO och resultatet blev väl ändå ganska lyckat.
Ett nytt tåg dundrade förbi och med lite lekfullhet försökte jag göra om en annars ganska trist bild till ett föreställande leksakståg.
Photoshop är ett underbart program och ju mer man lär sig, ju mer skoj har man. För bara 120:- i månaden får man tillgång till det mest kraftfulla bildbehandlingsprogram som marknaden kan visa upp. Det tar ett tag att lära sig, men när man väl kan är man snart fast.
En bil kom åkande på vägen där jag satt på knä…eller säger man stod på knä?
Hur som helst vaknade jag från min fantasivärld och började gå hem längs den något dammiga grusvägen. På åkern till vänster hade markägaren gjort djupa spår i grödorna och visst funderar man över böndernas ilska om någon tar ett par kliv ut i åkern för att plocka en blomma som växer vilt där den helst inte ska växa vilt…
….som det här vackra ogräset. Tänk när man var liten och växte upp intill en åker i Tystberga. Det blev vår lekplats där vi kunde gömma oss för letande föräldrar eller poliserna när vi lekte den klassiska leken Tjuv & Polis. Om det var så populärt hos markägaren vet jag inte, men det var i alla fall inget vi barn fick veta. Så ibland när man varit borta för länge och vi visste att det var lite för länge för vårt bästa, så vi till att plocka lite blommor till våra mödrar och de blommor som växte ute på åkern var den vackraste av alla blommor vi kunde namnet på.
Blåklinten som inte bara var färggrann, utan som också hade ett av de vackraste namnen. Inte tusan begrep vi att vi bar med oss ogräs hem till föräldrarna.
Ja ja, en blåklint ute bland de ganska färglösa axen måste man bara ha i fotoalbumet. Biet som sitter i blomman såg jag inte förrän bilden öppnades i datorn. Däremot såg jag tydligt ett annat litet djur som fångar fotografers intresse.
Efter att ha fångat den lilla nyckelpigan blev det ganska raska steg hem. Fast intill stängslet som omgärdar det andra järnvägsspåret fick jag sällskap. Den här rackaren, vars namn jag inte kan, följde med mig hela vägen. Fast på lagom avstånd, för så fort jag närmade mig flög den iväg och satte sig 10 meter längre bort. Lite retfullt så där, men jag hade mitt objektiv så jag kunde ändå zooma in ganska bra.
Fast ganska snart hördes ett välkänt ljud bakom mig, fågel flög iväg upp mot skogen och därpå dundrade ytterligare ett tåg förbi mot stationen i Nyköping.
Sedan var den här motionsrundan till ända och jag hade ett stort antal nya bilder på minneskortet att sortera och rata. Motion och motion förresten. Har man en kamera hängandes över axeln blir det inte så mycket till motion, men jag brukar säga att förena nytta med nöje är ett av livets ljuva ögonblick.
Den försvunna idrotten del 2
Bilderna nedan är från den jubileumsskiva Tystberga GIF gjorde i ordning inför föreningens 80:e födelsedag. Klicka på dem för större versioner.
Tystberga GIF är fotboll och Tyrsvallen tillhör kommunens bästa och finaste anläggningar. Fast som på så många mindre orter för fotbollen en lite tynande tillvaro, åtminstone om man jämför med förr.
Jag minns när jag växte upp och började min karriär som seniorspelare, vilket var i 16-års åldern. Fast egentligen minns jag tiden också innan.
Det fanns något som hette knattefotboll, där ortens barn i årskurs 1-6, delades upp i lag och spelade turneringar på skolans lilla grusplan. Under några år spelades också vad man kallade för gängfotboll, där de olika områdena i Tystberga bildade lag (bestående av både fäder och söner) som mötte varandra på B-plan, eller Torget som det kallas i folkmun. Dessutom kunde ortens barn och yngre ungdomar träffas på samma plats och ”lotta” lag som möttes i matcher som inte alltid följde den fina sportens spelregler.
Bilden från tidigt 30-tal när matcherna spelades på ”Torget” som idag är B-plan i Tystberga. Den gräsplanen skulle knappast duga idag, inte ens åt ett herrlag i division 5 där dagens ”Giffare” spelar.
Som sagt blev jag seniorspelare vid 16-års ålder och förblev det till jag fyllde 31 då en rad knäskador förstörde vidare spel.
Bilden nedan är från 1986 och visar en trupp som förutom fyra spelare och en tränare, var från Tystberga
Det här var en tid när varje liten ort hade ett lag i seriespel och centralorten hade lag som idag bara finns i minnenas arkiv. Fotbollen levde i kommunen. Det var inte bara representationslaget som höll Tystberga på fotbollskartan. Det fanns ett reservlag i seriespel, liksom ett juniorlag, damlag och ungdomslag som var representerade i varje åldersklass. Ni som läser detta och varit aktiva i andra föreningar, kanske känner igen beskrivningen från er förening?
Åren efter och nya förmågor från ungdomslagen började ta plats när det lite äldre lagt skorna på hyllan. Det var en tid när alla fotbollsskor var svarta, om ni förstår vad jag menar? Det roliga var just att ungdomar från orten hela tiden fyllde på truppen som inte sällan innehöll runt 30 spelare.
Det blir mycket herrar, men vi ska inte glömma de tjejer som representerade Tystberga GIF och gjorde det bra.
Här det som sägs vara föreningens första damlag och som i denna match ställdes mot lokala herrar i något som sades vara en plojmatch. Herrarna tog det säkert på skoj, men jag är säker på att damerna tog det på fullt allvar. Någon gång på 50-talet är bilden tagen.
Här ses Tystbergas damlag anno 70-tal, som då tillhörde de absolut bästa damlagen i regionen.
…och här sent 80-tal och ett av föreningens sista representanter på damlagssidan.
Idag är fotbollen satt på undantag. Många föreningar har försvunnit, andra lever på nåder. Damlagen är få, juniorlagen likaså och på ungdomsnivå blir seriesystemen allt glesare. Synd, men något är fel.
Nu ska jag inte hålla mig vidare vid fotbollen. Tystberga GIF bildades 1926 och har haft fotboll som sin största och viktigaste idrott. Under gymnasieåren gjorde jag och två andra vänner ett grupparbete som vi sedan redovisade för lärare och skolkamrater. Under de timmar vi tillbringade med att bläddra i arkiven på Tyrsvallen (invigdes 1935) och genom intervjuer med äldre personer på orten, fick vi lära oss mycket om föreningen vi inte hade en aning om. Mer vi jag sedan lära när föreningen gav ut en tidning vid 75 -årsjubileumet och fem år senare en cd-skiva med fantastiska bilder från klubbens historia.
Lite av detta tänkte jag ta upp i detta inlägg.
Gymnastik var en stor sport när de begav sig och därav namnet Tystberga Gymnastik och idrottsförening. Bilden är från 1930 och visar några av ortens gymnaster.
Gymnastik på tävlingsnivå dog så småningom ut, men har väl egentligen alltid funnits lite i periferin. Inte minst tack vare Tystberga skolas intima samarbete med idrottsföreningen. Här ses några av ortens flickor som ägnade sig åt gymnastik på det mer lekfulla sättet.
En annan sport som utövades i Tystberga var bandy.
1933 togs bilden ovan och detta innan en match mot IFK Nyköping. Var man spelade kan jag inte svara på, men vi får anta att det var på någon av sjöarna i närheten av Tystberga samhälle, eller möjligen ute i skärgården. Det här var nämligen en tid när vintrarna var som man förväntar sig att vintrar ska vara i Sverige.
Bandyn försvann, liksom ett antal andra sporter som Tystberga GIF haft på sin repertoar. Bordtennis, tennis, cykel, skidor och orientering är några av dem.
Här ses två bilder från lokala skidtävlingar, bägge på vägarna inne i Tystberga samhälle. Någon gång på 30 och 40-talen ska de vara från.
Vid sidan av fotbollen är det dock två sporter som gjort Tystberga och Tystberga GIF känt.
Friidrott…
…som de här lokala idrottsmännen från anno sent 30-tal.
Friidrotten var stor i Tystberga under seklets mitt. Det var kolstubbens tid där tidtagningen i löpartävlingarna togs med stoppur, där längdhoppen och kasten mättes med långa måttband och där de lokala tävlingarna kantades av intresserad publik i hundratals.
I de historiska biblioteket kan man läsa att denna lokala profil saxade 1.71 i en tävling på Tyrsvallen. Jag tror att få av dagens lokala höjdhoppare i Nyköpings Bis skulle klara den bedriften. Den mest kände friidrottaren i Tystberga GIF var dock inte den ståtlige mannen på bilden, utan en herre vid namn K-G Åström. På sin tid var han skomakare i samhället och förutom en framstående fotbollsspelare var han också en duktig löpare som blev världsmästare i VM för dövstumma i Stockholm 1939, då tävlandes för Stockholmsklubben IK Hephata. Hans bedrifter under dessa VM-tävlingar åren 1935 till 1953 kan ni se här.
Annars är förstås Pingstspelen det som främst förknippar Tystberga GIF med friidrott. Under många år tävlade man i långlöpning på sträckor som gick runt i samhället. Hundratals löpare i alla åldrar deltog och det var riktiga publikfester. I tävlingarnas fotspår fanns också de berömda/beryktade pingstfesterna vid Tystberga bygdegård. Det är dock en annan historia och från dessa har jag många minnen, liksom säkert de flesta Tystbergabor i min ålder.
Få kanske dock vet att man inte bara tävlat i löpning under dessa spel. Även friidrotten ägnades en del tid under en period och minns jag inte fel var delar av Östtysklands landslag på besök på idylliska Tyrsvallen något år. Kan ha fel, men någon får gärna rätta mig.
I den flod av långlopp som genomfördes under 90-talet fick Pingstspelen i Tystberga ge vika. Kvar är bara minnena och ekot av hundratals löparskor som ekade på asfaltsvägarna runt Tystberga.
En annan stor sport under många år var ishockey. Få utanför Tystberga och många av de som idag bor i samhället, har nog knappast någon aning om att Tystberga hade ett hockeylag. Så var dock fallet och även om jag inte har de exakta årtalen framför mig, tror jag TGIF hade lag i seriespel mellan 30 och 70-talen.
Här en bild från 50-talet när hockeyrinken låg mitt inne i samhället, på en plats där det idag står ett antal hyreshus. Med på plan i denna match mot Åker fanns en viss Kjell Svensson, sedermera landslagsmålvakt i Sverige.
Vilket år rinken på Tyrsvallen uppfördes vet jag inte. Jag minns matcherna när de spelades inför mycket folk som stod uppradade på de höga snövallarna bakom sargerna och den stämning som infann sig. Det var min far som tog mig med när Giffarna hade match och det var alltid lika roligt för en liten knatte som mig att höra tugget när vi köpte korv i halvtid, när grabbarna kom ut från omklädningsrummet och de ibland lite berusade ramsorna från publiken som inte alltid lämpade sig för mindre barns öron.
Min far var förresten en duktig hockeyspelare på sin tid. Så sades det i alla fall, men jag fick aldrig tillfälle att se honom spela då jag var alldeles för ung för att bevittna dessa matcher under hans karriär. Här syns han på bild bland andra Tystbergaprofiler under tidigt 60-tal.
Ja, det var tider det. Tusan vad man saknar den tid när idrotten stod i fokus i detta lilla samhälle. Tyvärr blir det aldrig mer sig likt. Andra intressen i kombination med centraliseringen i kommunen är självklart en starkt bidragande orsak. Man får bära med sig minnena, skrönorna och de fantastiska bilder man kan se i olika bildarkiv på orten.
Jag önskar jag kunde visa alla bilder från det underbara arkiv från jubileumsskivan som innehöll dessa och hundratals andra. När man bläddrar igenom dessa, tänker man; Vad har det blivit av alla dessa Tystbergabor som kommit och gått? Vad gör de idag, var bor de och har de någon kontakt med sin gamla hemort?