Det här inlägget tillkommer som ett bevis på att varje trädgård bebos av objudna gäster som knappt är synliga för blotta ögat.

Vår vackra pion som vi förra året följde med nyfikenhet när den växte för var dag som gick, verkar blomma en vecka senare i år. När bilderna togs med makroobjektivet påskruvat, var blommorna fortfarande omslutna av ett skyddande hölje. Något annat jag fick se, var de små myror som ilade fram och tillbaka över blommor och blad. Så små att de inte syntes på en meters avstånd, men vid närmare koll fanns de också på andra blommor, som exempelvis blommorna på våra jordgubbsplantor.

Inte så mycket mer att orda om, annat än att makrofotografering är och förblir en utmaning. Att det ska vara så svårt att få skärpan där man vill ha skärpan?