Flertalet bilder i detta inlägg har jag medvetet konverterat till svartvitt eller minskat färgmättnaden. Anledningen är att detta passar in till de miljöer jag passerade genom och intill under en eftermiddagspromenad,

Det rör sig om ett område i Nyköping som bjuder på en spännande historia, men som idag mer och mindre faller i glömska.

Promenaden inleds här, strax innan motorvägsbron vid Hemgården.

Ovan marken passerar tusentals bilister varje dag, helt ovetandes om den historia marken under bär på.

Hemgården på ”andra sidan E4:an” har nötts och blötts i många forum, inklusive denna oansenliga blogg. ”Den rätta sidan E4:an” bjuder på välskötta trädgårdar, nybyggda bostadshus, en gigantisk skola, företag som visar upp välputsade fasader och ett av de områden i Nyköping som rankas till de mer lugna. ”Den andra sidan” har en historia som är väl värd att bevara och berätta, fast någonstans på vägen får man känslan av att politiker och myndighetschefer kastat handsken och glömt att området existerar.

E4:an, eller Riksettan som den hette förr, drar gränsen mellan ”det fina och det fula”. Många tunga fordon passerar och säkert har några av er hukat i denna trånga passage, samtidigt som tunga långtradare dundrar förbi bara metern ovan era huvuden. En liten härlig känsla, även om 193 centimeter Stefan tvingas gå kutryggig för att ta mig igenom tunneln.

Just det här med tunga fordon kanske kan bli den här sidan av motorvägens räddning, för just nu står flera nya företag på plats mellan Hemgården och Lilla Kungsladugården och fler är på väg. Kan bli ett lyft, men då undrar vi alla om dessa nedslitna och bortglömda fastigheter som gränsar till nybyggena tillåts stå kvar i sitt nuvarande skick?

Fast nu är det inte detta lilla område i Nyköping jag tänker berätta om. Passerar man genom Hemgården och över järnvägen vid de klassiska ANA-garagen, kommer man fram till gamla järnvägsspår som inte använts på decennier. kanske tur för katten som låg och slöade mellan spåren.

Gamla, rostiga och delvis nedmonterade järnvägsspår som leder in i den här bergväggen.

Första gången jag gick här var för många år sedan, när jag som nyinflyttad använde den här slingan till mina motionsrundor. Då var både byggnader och bergväggar nedklottrade och vad jag kan minnas var inte området lika rigoröst inspärrad bakom höga stängsel, taggtråd och kameror. Onekligen är detta ett område som ansvariga vill hålla allmänheten borta från.

Så första frågan i detta inlägg. Vad döljer sig bakom stängslen och inte minst…vad döljer sig i berget? Oerhört spännande, så är det någon som vet?

Från platsen på bilden ovan gick jag upp i skogen via en liten stig som leder brant upp mot skogen bakom. Även här är delar av området inspärrat bakom höga stängsel och taggtråd.

Vad få kanske vet är att området här har en gammal och spännande historia. Lite av denna kan man ta del av i detta dokument (pdf-fil) om en arkeologisk utredning, gjord 2013. Spännande läsning om ett Nyköping många glömt och andra inte ens vet har existerat.

Fast på en här promenaden höll jag mig längs bergskanten ovanför järnvägsspåret. Man möts här av en fantastisk utsikt över landskapet ända bort till Lindbacke. Ett tips inkom från en av min frus arbetskamrater. Härifrån kan man ta fina bilder från solnedgångar och detta tänker jag testa någon gång när solen går ned på mer kristliga tider. Den här dagen var det gråmulet och därmed en passande inramning till upplevelsen som omgärdade promenaden.

Stundtals var det bra underlag. Berg och smala stigar som slingrade sig mellan ganska kala träd. Stundtals ganska otillgängligt och svårpromenerat. Jodå, jag lyckades snava till och skar upp ena vaden på vassa grenar.

Mitt ute i skogen stod den här flaskan placerad på en sten.

Det är länge sedan den innehöll något drickbart och man undrar varför någon tar med sig en flaska till denna ganska otillgängliga punkt i skogarna intill Dammgruvan? Svaret fanns tiotalet meter längre bort.

Under en gram låg ett antal färgburkar och där det ligger använda färgburkar är det tämligen givet att man snart hittar…

Jodå. De här individerna som kallar vandalisering för konst, hittar uppenbart till de mest avlägsna och otillgängliga platser. Vad får man egentligen ut av att ta sig till en avlägsen plats där ytterst få människor passerar? Vad driver dem? Fast å andra sidan måste jag medge att denna vandalisering gör sig bättre på en betongkasern mitt ute i ”nowhere” istället för en nymålad vägg till en fastighet i centrala Nyköping.

Området från anläggningen i berget och fram till hit var en ny upplevelse för mig. Resterande del av promenaden har jag passerat vid åtskilliga tillfällen, ibland ensam och ibland i sällskap med frugan. Nedan ser ni en soffa som förmodligen var ganska dyr när den köptes in av någon. Idag står den placerad intill en liten väg som leder från kasernen ovan och till grusvägen mot Minninge.

Den stod placerad på samma plats när frugan och jag letade svamp i skogarna. Då fanns det ganska färska spår av människor, inte minst av den mer otrevliga arten. Burkar, allehanda bråte, toalettpapper och sådant man använder detta till. En inte så trevlig syn och då stod det dessutom en husvagn intill den lite större grusvägen, bara några meter från soffan ovan. Uppenbart bodde någon eller några i den och den individen eller dessa individer använde skogen och stigen för sina egna behov.

Nu var husvagnen borta, men mycket av skräpet hade lämnats kvar på platsen och intill denna stod så och står fortfarande det här ekipaget.

Någon som kan berätta om ekipaget ovan, om området i sig och vem som bodde i den bortforslade husvagnen.

Det var en liten sorglig del av promenaden och på vägen tillbaks till bebyggda områden funderade jag över de livsöden som håller till här och den historia området har att berätta. Bilden av grusvägen gjorde sig därför bäst i svartvitt.

Det var förövrigt ganska gråmulet längs hela promenaden under denna tidiga våreftermiddag. Fåtal växter kantade vägen och en av få färgklickar var denna sälg som stod i dikesrenen.

Inte långt bort hängde en vante i en gren. Varför bara en och inte två? Dumma funderingar man har när man sakta går genom ett öde och kargt landskap i utkanten av ett växande Nyköping.

Snart var jag tillbaks till utgångspunkten och spenderade lite tid åt att fota de spår av Nyköpings gamla järnvägshistoria som finns att skåda. Även detta ett litet sorgligt kapitel i kommunens historiebok, men nog så spännande att ta till sig.

Vilka jobbade här? Hur många jobbade här? Varför ligger gamla räls så här långt från nuvarande station? Många frågor att ställa, tyvärr få svar att få.

Lite om Nyköpings tåghistoria finns att skåda i Nyköping kommuns härliga bildarkiv. Allt var inte bättre förr, men desto charmigare.

När 17:15-tåget drog förbi på sin väg från Norrköping till Nyköping vaknade jag ur min nostalgiska dvala och snabbt var jag tillbaks till verkligheten, den moderna sådan.

Jag säger som ”På spåret”. Har ni något att berätta om det här området, så hjälp mig gärna. Det kan komma till nytta i kommande blogginlägg.