Idag har det varit en riktig försmak av den vår vi vet är på väg, kanske årets första. Därför blev det lite arbete i vår lilla trädgård och den altan vi hade tänkt byta ut i år, men där nya förutsättningar gör att vi får vänta tills nästa år…förhoppningsvis. Därpå kaffe och kaka som av någon anledning alltid smakar bättre utomhus.
Fast dessförinnan en tur med bilen och en promenad i utkanten av vår allt mer sönderbyggda stad.Läs mer »
Del 1 publicerades för ett par veckor sedan och höll mest till i stadsmiljö. Del 2 kommer nu och då är det lite mer landsbygd och lantlig miljö.
Som tåget som svepte förbi på sin väg från Nyköping till Norrköping.
Den lilla röda bilen strax intill Lilla Kungsladugården som bryter av mot allt det gröna.
Vår egen syrénbuske som numera blommat ut.
En av de sista liljekonvaljerna vi såg på våra vandringar. Lika vackert namn som den doftar gott. Ni förstår att bilden är tagen för ett antal veckor sedan.
Koltrasten kanske inte är vår vackraste fågel, men den sjunger fantastiskt.
Cyklisten som hade högre fart nedför än uppför.
Den vackert tecknade skalbaggen som vi hjälpte upp från det ryggläge han/hon låg i.
Snigeln som var på väg uppför trädstammen där bland löven.
Den ensamma vallmon som lyste upp kring vandringsleden strax intill Kastalen vid Kilaån.
En välkänd vy över Nyköpingsån. Funkar lika bra på vintern med alla snötäckta träd, men funkar ändå bättre på hösten när träden kring vattnet färgas i rött/gult/orange.
En sommaräng utanför Nyköping? Nej, strax nedanför stans fulaste bostadsområde ligger natursköna Marieberg. Än så länge ganska orört från klåfingriga politikers vilja att bygga bort allt grönt.
Staketet runt Sunlight frontar….eller rättare sagt frontade, dessa gula växter. Nej, det är inte raps.
Fjärilen i blomman sitter i planteringen vid det nya Teatertorget.
Är inte förtjust i regn, men gullregn funkar bra.
Efter regn kommer inte bara sol, utan det bildas också droppar på växterna….som på vår pion….
…och bladen till de växter som växer i vår lilla trädgård.
Apropå pion. Ett av dess fallna blad formade sig så här.
En vacker stig strax nedanför Dammgruvorna. Får väl inte säga att även damen på bilden är vacker. Hon kan bli kaxig.
Södermanlands landskapsblomma…
…och en fågel vars namn jag inte vet, som skuttade runt bland näckrosbladen på lätta ben.
Ett ofta fotograferat träd vid hamnpromenaden får avsluta detta lilla inlägg om allt man kan stöta på under de välbehövliga promenaderna.
Brannäs våtmarker utanför Oxelösund är en kär bekant. Hit tar jag mig några gånger per år, framför allt på sommaren. En tur hit under hösten är något nytt för mig, men eftersom vi hyrde bil förra helgen och var i närheten, så kom jag med förslaget till frugan som faktiskt aldrig varit här.
Det som skiljer hösten från sommaren är att antalet djur, i främsta hand de mindre, inte är lika rikligt förekommande och att vassen kring de konstgjorda gölarna växer så högt att de ibland skymmer de fåglar som simmar därute. Ibland är bilder i svartvitt att föredra, då dessa ger en bättre bild av det ibland väldigt karga landskapet.
Fast den här dagen var varm, ganska solig och växtligheten väldigt frodig.
De första djur som vi stötte på var sniglar som låg på stigen och åt av den grönska som där växer. Djur ska man helst fånga i dess rätta höjd, så därför låg snart 193 cm Karlsson på marken i ett försök att fånga en av dem så naturligt det bara gick. Det gjorde förstås att gräset skymde, men det blev mest naturligt så.
Kaveldunen, eller ”cigarrerna som vi sa som barn” växte rikligt kring vattnen. Visst ni förresten att kaveldunens rotstock kan ätas både råa och kokta? Jo, i svenska arméns ”Handbok för överlevnad” från 1988 kan man läsa att dessa 14 växter är prioriterade: Kaveldun, björk, hundkäx, kärleksört, islandslav, skägglav, tuschlav, maskros, mjölkört, nypon, ormrot, tall, ullig kardborre och vass.
Boken kan du ladda ned som pdf-fil här och de växter man kan använda sig av finns att läsa mer om på sida 72.
Apropå kargt. Det här trädet pekar ganska olycksbådande mot träskmarkerna. Varför det och en del andra är så avskalade när växtligheten runt omkring är så frodigt har säkert en förklaring jag inte känner till.
Svanar är det gott om vid våtmarkerna. Den här svanfamiljen roade oss en bra stund.
Det blev trångt i svanbona när ungarna nu växt upp och blivit nästan lika stora som föräldrarna. En annan fågel som förekommer rikligt vid Brannäs är häger. Tyvärr är de inte lika medgörliga som svanarna och vill inte gärna vara med på bild. Här gäller det att vara snabb med kameran, men hägern på bilden nedan hann både lyfta och bege sig in bland träden innan jag fick en bra bild.
Vilken fågel den här fjädern en gång tillhörde vet jag inte. Någon…?
Längst ut i våtmarkerna finns ett fågeltorn som lovar att man kan få se rovfåglar. Jag har dock aldrig sett några och frugan hade ingen tur hon heller. Fast det kanske inte var rovfåglar hon spanade efter.
Kanske det var det ovanliga landskapet ute vid Brannäs våtmarker eller så spanade hon avundsjukt på den båt som låg ute vid en av öarna utanför. Eller så kar hon kanske sugen på att ta sig ett dopp i Östersjön? Samma helg hade det uppmätts 17° i vattnet och det är badbart för alla som inte är så känsliga. Fast nu vet jag att frugan föredrar temperaturer upp mot 24° för att njuta, om det nu inte är midsommarafton och hon har en snaps i varje ben.
Även om de mindre djuren inte var lika frekventa, så fanns de där. Sländorna, humlorna, fjärilarna m.m. Fast frugan har mindre intresse för dessa och desto större för blommor. Hon har fingertoppskänsla för fotografering och fick överta min gamla systemkamera, men den har legat kvar i skåpet några år och istället är mobilen en kär vän.
Klart en mobilkamera fungerar för ändamålet, men vill man skriva ut och jobba med bilder har den ingen chans mot en systemkamera. Mindre djur var det ja.
En av de mer vanligt förekommande fjärilarna och en för mig ny variant av nyckelpiga. Man upplever ofta något nytt när man vandrar runt i våtmarkerna. Nypon tillhör väl inte de ovanliga arterna, men gör sig ganska bra på bild med sin starka färg. Fast nypon mot en vit bakgrund av snö är att föredra.
Förutom de karga träden som spretar på sina håll, är Brannäs våtmarker ett frodigt och tillsynes välmående ställe där växter och djur ser ut att trivas.
Förvisso ligger området i Oxelösunds kommun, men varför inte besöka en av vår grannkommuns största attraktioner innan vintern slår klorna i oss. Kombinationen natur och motion är ofta oslagbar och med kameran som sällskap kan man hitta både det ena och det andra att lägga ut på bloggar och andra sociala medier.
Bara en dryg mil från Nyköping och i utkanten av Oxelösund ligger en liten pärla, tämligen okänd av många. Hit brukar jag cykla någon gång per år och vill man fly vardagens alla sorger och bedrövelser ger området det man verkligen behöver. Känslan när naturen lenar och helar. Jag pratar förstås om våtmarken Brannäs.
Vore det inte för ljuden från de stora industrierna i Oxelösund skulle man kunna tro att man befinner sig långt från all mänsklig påverkan. Det var hit jag cyklade igår och känslan när man befann sig på plats var lika behaglig som alltid. Det här är paradiset för fåglar, fjärilar, trollsländor och grodor. Det är främst de djuren man stöter på när man sakta promenerar stigen fram eller slår sig ned på några av de bänkar som är placerade med jämna mellanrum. På bilden ovan skymtar ni också en ny utsiktsplats med bord och bänkar där man kan sitta längre ut i våtmarken och studera djuren.
Idag var det fåglar som gällde. Som en av alla de hägrar som sitter i trädkronorna, som seglar majestätiskt förbi eller som står i vattnet och väntar på att något byte ska simma förbi.
Som andmamman och hennes ungar som ljudligt intog föda från det övergödda vattnet.
Som de vackra svanarna som passade på sina ungar i vassen.
Som de alltid närvarande och irriterande måsarna som från ingenstans dyker upp när man plockar fram sin matsäck.
Nu tror många att Brannäs bara är våtmarken. Fel. När man tagit sig längst ut i markerna skiljer en liten remsa av träd besökarna från Östersjön som ligger där lika inbjudande som alltid. Här kan du skåda sommarstugorna på andra sidan viken…
…eller sola på klipporna. Har du inte fått nog av motion kan du också vandra en led genom skogen och den rekommenderar jag. Visst lämpar det sig också för bad och gissa om jag var sugen där jag svettades på de släta klipporna. Tyvärr låg badbyxorna hemma och något nakenbad var det inte tal om p.g.a. de två tjejer som satt på klippan bredvid och lapade sol.
Närmare en äkta träskmark kommer man inte i Nyköpings och Oxelösunds kommuner. Leker man lite med fantasin kan man lätt föreställa sig att man vandrar på en stig i Everglades. Jag har varit där och kan intyga att vegetationen är ganska snarlik. Hade jag vandrat i Everglades, hade jag nog helst avstått från att vandra i Everglades. Med tanke på att man där kan stöta på alligatorer, krokodiler, giftormar, pytonormar, giftspindlar, pumor och andra trevliga djur.
Den här skylten som sitter uppspikad vid entrén till Brannäs kanske sitter där för att besökarna ska tänka sig långt bort från Nyköping/Oxelösunds trygga marker.
Säg hej till publiken…
…innan man viker av gång- och cykelvägen och tar sig över vägen till Stora Kungsladugården.
En prunkande, frodig och grann grönska efter de fåtal regnskurar som bevattnat en krispig torka i Nyköping.
Jag är på väg genom en hägn och mot ett ställe där jag gärna tillbringar tid. Det sista jag ser av denna hägn är den här flugan som sitter tillsynes livlös på en av Sörmlandsledens markeringar.
På en ganska igenväxt stig tar mig stegen vidare och kantad av buskar och sly försöker jag få kontakt med de kryp som jag vet och stundtals ser där ute.
Den här fjärilen är allt jag fångar på bild, kanske p.g.a. den blåst som gör att få insekter håller sig kvar på matborden.
Ska man fånga blommor, ska man fånga dem i dess rätta höjd. Hej och hå och där lägger sig 193 cm Karlsson på marken och tar en bild på denna prästkrage som växer alldeles intill stigen.
What goes up has to come down. Ingen sensationell sanning, bara fakta. Fast i det här fallet var det What goes down has to come up och snart var jag på benen igen, lite stelare än nyss bara. In på nästa inhängnad och lika frodig den som vid Stora Kungsladugården.
Lindbacke förstås, en av favoritplatserna i trakten av centralorten. Det regn som kommit de senaste dagarna var otillräckligt och det märktes när tunga steg frasade på snustorrt gräs. Nere på stigen var det tämligen grönt, men uppe på den karga platån var det ack så torrt.
En halvtimmes rekreation under den tystnad som råder här uppe. Kalla mumma för själen.
Lite gymnastik igen. Ned på marken, armbågarna stadigt placerade framför och så kameran som zoomar in på denna annars ointressanta växt som bara hobbyfotografer finner intressant…eller?
Inget djurliv att tala om den här eftermiddagen, annat än de fåglar som kvittrar bland träden och hånflinar åt stollen med kamera som försöker fånga dem på bild. Så de här korna förstås, ständigt betande efterlämnar de spår efter sig över hela Lindbacke, en del färska, andra snustorra.
Nu ska det firas Midsommar på annan ort och nu verkar det efterlängtade regnet komma. Som om ingen förstod det under de heta sommardagarna i början av månaden.
