Idag har det varit en riktig försmak av den vår vi vet är på väg, kanske årets första. Därför blev det lite arbete i vår lilla trädgård och den altan vi hade tänkt byta ut i år, men där nya förutsättningar gör att vi får vänta tills nästa år…förhoppningsvis. Därpå kaffe och kaka som av någon anledning alltid smakar bättre utomhus.

Fast dessförinnan en tur med bilen och en promenad i utkanten av vår allt mer sönderbyggda stad.

Färden blev inte så lång, utan till en plats dit vi cyklat ett antal gånger. Det finns av naturliga skäl en del fördelar med att ha bil, men man märker också att man gärna blir bekväm och lat. Fast och andra sidan, tar man en lång promenad vid slutet av färden kan lättjan motiveras. Nu var Svanviken vårt slutmål och vi hoppades att detta naturreservat skulle bjuda på ett rikt fågelliv. Därför hade jag mitt längsta zoomobjektiv på kameran och frugan hade sin kikare i beredskap.

Den relativt nya och välbyggda trägången tar besökarna ut mellan träd och vass till fågeltornet i slutet av denna. Det är tur att denna gång finns, för här är det stundtals lite träskmark och när vattnet nu står ganska högt ute i Svanviken vore det näst intill omöjligt att ta sig ut hit.

Fågellivet då? Inga av de rovfåglar som håller till här ute syntes till, inte heller svanar och gäss som annars brukar simma omkring i det blöta. Däremot kvittrades det för fullt ute bland vassen och inne bland träden. Att få syn på dessa små liv är dock näst intill omöjligt, än svårare att få dem på bild. Det här blev den bästa. Ser ni den lilla gynnaren bland grenarna? Trots zoomen inställd på max och en del beskärning i Photoshop blev det inte bättre än så här.

Vi valde i stället att ta en promenad på den närliggande stigen som leder ut till Sörmlandsleden och sträckan mellan Lindbacke och Ryssbergen. En väldigt trevlig sträcka att vandra när gräset inte växer så högt och fästingsäsongen inte har börjat.

Man passerar snart kastalen vid Kilaån. En kastal för er som inte vet, är ett gammalt försvarstorn med anor från 1100-talet.

Kilakastalen som denna kallas ligger idag i ruiner. Den byggdes en gång för att försvara inloppet till Kilaån och man tror att den stod klar någon gång på 1200-talet. Man har genom åren gjort en del utgrävningar här, bland annat 2007 när man i marken fann resterna av en timrad stuga.

Kilaån ja. Den rinner nedanför kastalen på sin väg ut i Stadsfjärden.

När man blickar ut över denna smala å är det svårt att föreställa sig att man förr kunde ta sig med båt ganska långt upp i Kiladalen. Självklart var ån både djupare och bredare än idag, men tanken svindlar.

Nu är inte vattnet så klarblått som på bilden ovan. Ljuset och speglingen från himlen spelar förbipasserande ett spratt. Vattnet är ganska brunt och grumligt och passar därför att leka lite med skuggorna i.

Vi fortsatte att gå uppför den branta backe som leder upp i Ryssbergen. Bron vi stod på när bilden ovan togs är givetvis modern, men här fanns förr en träbro som brändes ned för att hindra ryska arméns framfart 1719. Nu gick det inte så bra, då armén inte bara kunde vada över utan att den också lyckades forsla över kanoner och vagnar med ammunition och förnödenheter. Den ryska armén hade innan gjort halt vid det som idag är Ärila golfbana och försökte därifrån bombardera Nyköping med sina kanoner. Avståndet var dock för stort och av den anledningen började man sin marsch mot stan som sedermera kom att brännas ned.

Nog om denna intressant, men för Nyköping så trista historia. På väg upp till Ryssbergens högsta topp gick vi en bit på Sörmlandsleden som sträcker sig en bit på de motionsspår som går genom skogen. Alla är dock inte välkomna.

Det kärr som ligger strax nedanför uppfarten till toppen brukar inte vara vattenfyllt, men så var fallet idag. Här kan man om turen är med er se både två- och fyrbenta djur, samt en och annan sak som ringlar på marken eller kväker i vattenbrynet. Dock inte denna dag, men naturen speglade sig väldigt fint i den stilla ytan.

På vägen upp såg vi dessa intressanta och vackra blommor som växte på buskar intill vägkanten. Vad de heter har jag ingen susning om, men vackra är de.

Jag vet inte om toppen på Ryssbergsbacken är den högsta punkten i området runt Nyköping, men jag tror det. Härifrån har man hursomhelst en fantastisk utsikt över Kiladalen, Nyköping, Stadsfjärden, Ärila golfbana och ändå bort mot Oxelösund. Uppe på toppen kan man också med förkärlek ta fram kameran eller kikaren och se området lite bättre. Har man tur får man också syn på fåglar av alla de arter.

Inte så många idag, men den här blåmesen var inte ovillig att ställa upp på bild.

Vi tog den branta slalombacken ned för att komma direkt på bilen. Slalomklubben har haft en riktigt sur vinter. Först ägnade sig några töntar åt att vandalisera en av snökanonerna och sedan töade i stort sätt hela säsongen bort. Tråkigt för alla eldsjälar som ägnat åtskilliga timmar åt att förbereda denna backe åt traktens skidintresserade. Så här på våren kan man istället se mountainbike-cyklister som tar sig både upp och nedför den 300 meter långa backen.

Just dessa cyklister höll på att värma upp på grusplanen nedanför backen. Om de var på väg att bestiga berget eller om de skulle ta en tur på de olika spåren ute i skogen förtäljer inte historien. En vacker och skön dag som denna är Ryssbergen full av människor och det känns som att i denna coronatid är det ovanligt mycket folk ute och motionerar. Som jag skrivit förut så är det stor skillnad att möta medmänniskor på stan och ute i naturen. Härute har alla man möter ett leende på läpparna och alla hälsar med ett glatt hej, vare sig du känner personerna ifråga eller ej. Hur det brukar se ut när man möter okända på stan vet du.

Dags att avsluta denna härliga dag och trevliga promenad. Vi sätter oss i bilen, rullar sakta fram på den gropiga grusvägen som leder till Svanviken och där….

….några meter ut från vägbanan traskar denna vackra fågel sakta fram. Så typiskt tänker jag som letat ovanliga arter hela förmiddagen, stannar bilen, ber frugan rota efter kameran i baksätet och så en snabb bild innan fasanen försvinner ur sikte.