Det här är en fortsättning på det förra inlägget och läste ni detta vet ni att jag tog en annan väg hem till Nyköping.

Är man i Norrköping och ska hem till Nyköping bör man med förkärlek välja en annan väg än den trista E4:an. Det gjorde jag och den resan gick längs med en av de vackrare vägarna i området.

Jag svängde av vid trafikplats Björnsnäs och tog in på Strandvägen som flyter fram mellan mindre orter, pittoreska byggnader och Bråviken.

Tyvärr fanns inte så många platser att stanna på, så första stoppet blev det redan planerade och många är vi som känner till namnet Oscarshäll. Ett populärt stopp för både bilister, motorcyklister och turister på genomfart. På slingriga vägar tar man sig upp till denna plats som sägs härröra från 1853.

Själva restaurangen var inte öppen och inga andra bilar stod uppradade på parkeringen. Nu var jag inte ute efter mat, utan den fantastiska utsikt man har över Bråviken och Östersjön.

Strax innan uppfarten till Oscarshäll ligger Getå som mest är känd för järnvägsolyckan 1918 då över 42 personer dog. Att jag skriver över 42 beror på att den faktiska siffran inte fastställts. Eftersom jag ville fortsätta Strandvägen, så åkte jag nedför samma backe som jag åkte uppför till Oscarshäll. Färden tog mig förbi mängder av privata båt/badhytter som kantar vägen och mot den lilla orten Kolmården. Inte att förväxla med djurparken som ligger några kilometer bort.

Denna lilla ort i utkanten av Krokek ligger vackert intill vattnet, men är en s.k. typisk semesterort. Här ligger restauranger, en campingplats, båtbryggor och annat som kännetecknar dessa orter.

Nu var det ganska öde, förutom några invånare som satt vid och på bryggorna i väntan på solnedgången alternativt åtnjutandes de sista värmande strålarna för dagen.

Strax efter Kolmården byter Strandvägen namn till Kvarsebovägen och drygt 100 meter in på den svängde jag av mot en annan vacker, men mer spännande plats.

Marmorbruket.

Kolmårdsmarmor har använts sedan medeltiden, men 1663 fick man fullmakt att börja utvinna marmor i större skala. Detta gjordes fram till 1975, då under namnet Ytongbolaget. Kolmårdsmarmor bryts återigen, fast numera i Sandviken och i betydligt mindre skala.

Marmorbruket är en trevlig plats som erbjuder spännande miljöer, som har en lika spännande historia och där utsikten är mer bedårande än vid Oscarshäll. Nu var det lite kyligt, så tiden här blev av den anledningen ganska kort. Fast en titt ned i några av de vattenfyllda brotten hanns ändå med.

Marmorbruket upplevs med förkärlek på sommaren och då gärna med en matsäck i bilen.

Några kilometer efter Marmorbruket ligger Kolmårdens djurpark. Än så länge stängt för säsongen, så denna plats passerades bara. Nästa stopp blev därför vid färjeläget Säter där jag många gånger tagit färjan över till Vikbolandet. Nu blev det bara ett kort stopp för fotografering.

Färjan som kom hade många bilar på däck, men inte riktigt lika många när den for därifrån. Bra att den ändå går som jag förmodar året om. Platsen som sådan är annars trevlig med en liten badplats och ett fik som är stängt i väntan på passerande semesterfirare. När jag stod där i snålblåsten sänkte sig solen sakta ned bakom träden och vattnet där bara svanar syntes till.

Från Säter åkte jag vidare mot en annan liten pittoresk kustort, Kvaresbo.

En liten ort med cirka 200 invånare, men som ändå är något så ovanligt som en landsbygdsort som vuxit de senaste decennierna. Jag som har en fäbless för vatten och orter som ligger vid vattnet, kan ändå inte låta bli att må bra på platser som denna. Fråga mig inte varför, men så är det. Ett svar kan vara att vatten skapar någon form av harmoni, oavsett om det är ett blått hav vid Medelhavet, en insjö i Södermanland eller en fontän utanför favoritbutiken i Nyköping.

Tyst och lugnt var det i lilla Kvarsebo när solen sänkte sig ned bakom min rygg. Vill man ta bilder är det att föredra om solen värmer nacken och inte ansiktet.

Det blir ett helt annat tryck i bilderna än om man tar dem i motljus.

Från Kvarsebo bar det sedan av på smal och krokig väg, kantad av skog och åkrar. En väg som jag förstår är populär bland motorcyklister och jag förstår varför, även om det inte är kul att möta en motorcykel i full fart i en av alla kurvor längs den smala vägen.

På andra sidan av skogen ligger Nävekvarn, också detta en liten ort som lever upp på sommaren. Nu var det tvärdött, så denna bild av en solnedgång fick bli den sista på denna extra långa vägen hem från jobbet i Norrköping.