Äntligen!!!

Äntligen, utropade jag tyst för mig själv.

Gårdagens förmiddag ägnades åt en promenad på cirka 90 minuter. Den sista sträckan gick förbi Arnö och Myntans äldreboende. En ganska tråkig sträcka med idel asfalt och en hårt trafikerade väg på vänstra sidan. Jag tog därför en avstickare förbi Herrhagsskolan, ut på Arnö strandväg och sedan ut på den ganska nylagda gångvägen mellan Myntan och Kilaån. Lugnt, naturnära, behagligt och…

…där låg den.

En snok (Natrix natrix) som kröp ihop när den hörde mina steg och som gjorde sitt till för att verka skräckinjagande.

Nu är inte snoken farlig för oss människor, eftersom den saknar huggtänder. Den är förvisso Sveriges största orm, med en kroppslängd som kan uppnå 130 cm. Dess saliv är inte giftig, men kan förlama mindre byten som exempelvis möss och grodor. Snoken är en utmärkt simmare och trivs bäst i områden nära vatten.

Snoken förekommer i olika färger. Grå, svart, brun och lite grönaktig, men alla känns igen på de vita fläckar som syns i nacken. Dessa förekommer dock inte på den betydligt mindre Gotlandssnoken som bara finns på Gotland och öarna däromkring. Gotlandssnoken finns på den röda listan över djur som är utrotningshotade.

Snokar har ett säreget sätt att förvilla när den känner sig trängd. Den rullar över på rygg, låter tungan hänga ut och spelar död.

Källa: Skansen

Japp, det var årets första möte med orm. Så närgången vill jag egentligen inte vara ormar och i synnerhet inte när det gäller den mindre, men giftiga huggormen. Fast visst är de fascinerande…

Lite på avstånd

Vissa djur vill man gärna krypa närmare när man fångar dem på bild, andra håller man gärna lite distans till.

Vid mitt besök vid Gälkhyttedammen för några veckor sedan, syntes många ormar svalka sig i det lite bruna vattnet. Givetvis på lite för långt avstånd och det var därför svårt att fånga dem bra på bild. I vanliga fall håller jag gärna lite distans till ormar, men i fall som detta får de gärna komma lite närmare.

Måsar vill jag gärna ha på avstånd, men de envisas med att hålla till i närheten med sina jobbiga skrik. Vem vet, kanske man råkar tappa en bit sockerkaka på marken. Vid samma Gälkhyttedamm sågs denna mås gå in för landning vid flera tillfällen, för att sedan simma några varv i jakt på något och sedan lyfta mot den ganska klarblå himmelen.

Vid Lindbacke verkar djuren vara sällsynt ”hariga”. Som denna hare som skuttade iväg så fort jag närmade mig.

Tänk om djuren förstod att majoriteten av oss människor aldrig skulle göra dem illa. Fast jag förstår dem. Många människor drar sig inte för att skada och t.o.m. döda för nöjes skull. Småfåglarna vid Lindbacke hörs, men syns sällan. Skygga förstås. Svanar brukar sällan vara skygga, men vid Lindbacke flyger de på behörigt avstånd när de landar och startar ute vid Svanviken.

Apropå svanar och deras förkärlek att röra sig nära människor. Den här var helt omedveten om de människor som satt på berghällarna och väntade på färjan mellan Vikbolandet och Kvarsebo. Det är nästan så man ibland tror att de poserar medvetet, för vackra är de sannerligen.

Vid fiket på Kvarsebosidan, satt flertalet svalor uppradade på taket vid uteserveringen. Svalor syns oftast på håll och är inte särskilt lätta att fånga på bild där de sveper genom luften. Man får därför ta chansen när chansen bjuds och sitter de så här stilla är det bara att bocka och buga.

Lite på avstånd kan man också få se andra saker. Som de här anläggningsarbetarna som håller på vid det nya bilcentret vid Hemgården. Jag tror skyddsombuden skulle ha ett och annat att säga. Min gissning är att arbetarna är inhyrda från ett företag i ett land öster eller söder om Sverige.

Det sista av våren

Med dessa överblivna bilder kramar jag ut det sista av våren. Nu är banne mig sommaren här och det säger jag trots att kompisgänget ganska nyligen tillbringade midsommarafton i en carport, iklädda vinterjackor och ett regn som bokstavligen dundrade på taket ovanför.

Säger almanackan att det är sommar, då är det sommar och fr.o.m. nu kommer min kamera att övergå till sommartid, precis som jag själv.

Lite överblivna bilder som sagt. Som denna från Gälkhyttedammen, dit jag cyklade och njöt av en värmande sol i knappt 30 minuter.

En välkänd och ofta fotograferad profil strax intill Tuna kyrka.

En vy från Lilla Kungsladugården och den korta väg man kan gå och där man hamnar på den lika korta väg som leder förbi garagelängorna vid Hemgården.

På samma lilla korta väg passerar man detta dike som försvinner bort i fjärran.

En utblommad maskros kanske är ännu vackrare när den förvandlats, som denna vid Lindbacke…

…och denna vid Brannäs våtmarker.

Fast ibland behöver man inte ge sig ut i naturen för att hitta vackra bilder på vår flora & fauna. Den här färgprakten kan ses på träbryggan intill Nyköpingshus.

Som sagt, nu övergår jag och mina kameror till sommartid. I.o.m. denna hoppas jag också kunna föreviga lite bilder från andra landsdelar än Nyköping med omgivning.

Djur

Förra onsdagen hade Automobilsällskapet i Nyköping sin första träff i hamnen. Jag jobbade och hade ingen möjlighet att närvara, vilket jag försöker vara så fort tillfälle ges. Därför blev gårdagen sommarens premiär och nog kan man säga att vi hade tur med vädret.

En underbar försommarkväll mötte besökarna och hur inleder man en underbar försommarkväll i Nyköpings hamn? Jo…

Kvällens tema var ”Djur” och på hemsidan kan man läsa att 102 fordon ställdes ut under kvällen. Mustanger var flest, följt av jaguarer och därefter olika modeller varierande antal. Det var inte det myller av folk man annars kan se under semesterperioden. Det kändes som de flesta hade parkerat sig på hamnens restauranger och caféer. Fast detta till trots var åskådarleden täta och det innebär som vanligt svårigheter att ta de bilder man vill, inte minst de vinklar man vill uppnå.

Därför fick jag i första hand koncentrera mig på närbilder och det är inte alltid så illa.

Alla uppställda bilar ingick dock inte i ”Djurens tecken”, men var väl värda att kasta en blick på ändå. De stod lite vid sidan om och möjliggjorde därför lite mer övergripande fotografering. Som det här ekipaget från anno …?

Eller denna ombyggda variant.

Är ni uppmärksamma upptäcker ni bloggägaren som försöker huka sig ur bild på vissa av dem. Inte lätt att tygla sin skugga när man har solen i ryggen.

Så därför blev det också några bilder i motljus.

Bilden nedan är en mustang, lackerad i en färg som skapar uppmärksamhet. Reaktionerna var både många och varierande: ”Läcker färg”, ”Hur tänkte de här”, ”Nej”, ”Ja”…

Blandade känslor från min sida.

En härlig kväll led mot sitt slut och när solen började gå ned bakom silon var det dags att bege sig hemåt för att se Manchester United vinna säsongens upplaga av Europa League.

Fast det blev ett stopp på vägen. Jag tyckte solens strävan att leta sig genom de allt tätare molnen, skapade en härligt kontrastrik himmel.

Läs gärna mer om Automobilsällskapets träffar i Nyköpings hamn. Det gör ni på deras hemsida som ni hittar här.

Torpet och dess omgivning

Insprängt mellan väg 52 (mot Skavsta), Nya kyrkogården och Blommenhof ligger det lilla Frisksporttorpet. Torpet i sig besöks bara när frugan och jag går den trevliga tipspromenad som anordnas på söndagar. Fler besök blir det på intilliggande motionsspår som förgrenar sig i olika sträckningar i skogen.

Mellan torpet och väg 52 finns en yta man gjort i ordning på ett föredömligt sätt. Ett antal banor för beach-volleyboll, en grillplats, en liten lekplats för barn och bänkar där man kan sitta och njuta av medhavd fikakorg. Hur väl utnyttjat detta är vet jag inte, men jag har sett brandkåren och förskolebarn utnyttja faciliteterna vid tillfällen.

Runt motionsspåret är både floran och faunan rik på arter, även om den intilliggande motorvägen förstör helhetsintrycket. Slår man dövörat till och koncentrerar sig på det naturen erbjuder kan man finna ett och annat som förgyller.

Dagen, i det här fallet 1:a maj, som annars ägnades åt trädgårdsarbete och årets första grillning, utnyttjades också åt lite välbehövlig motion. När frugan ägnade sig åt plantering tog jag min kamera på axeln och begav mig upp till och runt spåret som leder till det lilla torpet. Där ägnade jag sedan en timme i den värmande solen och försökte fånga de fåglar som kvittrade i buskarna. Jag satt på en bänk en bit ifrån för att inte skrämma den och tvingades använda zoomen till sin yttersta gräns, 300 mm. Något stativ användes inte och något direkt stöd hade jag inte, så bilderna blev lite för suddiga. Nu brukar jag säga att motivet är viktigare än kvalitén, åtminstone för en amatör som främst använder kameran som sällskap på mina utflykter.

När jag satt där och försökte fånga de små liven upptäckte jag ett annat litet djur som kröp omkring på trädstammarna intill. De var förövrigt två stycken och jag tror det var en hona med sina unge. Honan (på bilden överst) hade en liten kotte i munnen och ilade snabbt upp för trädstammen med den när jag närmade mig. Ungen var mer nyfiken och hade förmodligen inte lärt sig att vara rädd för människor. En bra statist blev den hursomhelst.

Jag har försökt googla efter information om Frisksportartorpet och som så ofta är, bär också denna byggnad på en historia.

Stensberg hette torpet när det för första gången markerades på en karta. Kartan i sig är från 1857, men hur gammalt torpet är, har jag inte kunnat hitta. Det råder också delade meningar om torpets användningsområde. Där Nya kyrkogården nu ligger, fanns förr ett militärt exercisområde för Södermanlands regemente och vissa uppgifter gör gällande att byggnaden användes som soldattorp. Andra uppgifter säger att det användes som skogsvaktarbostad.

1913 flyttade i alla fall en skogsvaktare in med sin familj i fastigheten som då döpts om till Stensborg. Förutom själva bostaden fanns också ett uthus och en ladugård där man hade både ko, grisar och höns. De, precis som huvudbyggnaden, finns fortfarande väl bevarade.

Familjen som bodde i torpet utökades så småningom med föräldrarna till skogsvaktaren. Familjen bodde i torpet fram till 1959 då skogsvaktaren avled vid en ålder av 75. Nyköpings stad övertog fastigheten efter att änkan flyttad ut, men beslöt sig för att inte hyra ut den som personlig bostad. Både avlopp och rinnande vatten saknades och nya regler gjorde att man inte ville upplåta torpet som permanentbostad igen.

Istället hyrde man ut fastigheten till Nyköpings Frisksportarklubb som bildats fyra år tidigare. En omfattande renovering gjordes, som dock inte omfattade boningshuset vilken än idag är i det närmaste sitt ursprungsskick.

Sedan 1990 är torpet i kyrkans ägo, då kommunen istället fick överta marken av kyrkan vid nuvarande Påljungshage.

En kort liten historiebeskrivning av en liten pärla i utkanten av Nyköping. I kommunpolitikernas strävan efter att bygga sönder alla grönområden finns planer på att slå upp hundratals bostäder i det lilla torpets närhet och vad det innebär för verksamheten och de djur som idag lever här återstår att se. Ni som mött harar, rådjur och rävar i centrala stan vet vad som väntar när djuren trängs undan från sina domäner.

denna karta anno tidigt 1900-tal syns Stensborg i överkant av bilden.