Född och uppvuxen på landsbygden, numera boendes i staden. Detta är något som kännetecknar många svenskar idag, men kan man släppa rötterna helt?

Man kanske inte kan, men man kanske måste. Politikerna har som bekant övergett landsbygden, åtminstone delvis, och urbaniseringen tar tagit fart på allvar. I vår del av Sverige har det dock inte gått lika långt som i kommunerna längre norrut, men tendens är uppenbar. Som fotbollsnörd blir man nästan dagligen pinsamt medveten om vad politikernas medvetna strategi för landsbygden innebär. I Nyköpings kommun är det många fotbollsföreningar som tvingats lägga ned när underlaget inte längre räcker till och flertalet fotbollsplaner är idag igenvuxna.

Tragiskt och tråkigt, men vem vet. Kanske politikerna inser kraften hos de som bor och vill bo på landsbygden och nödvändigheten med en levande landsbygd. Ni känner till denna slogan som politikerna plockar fram vart fjärde år när det vankas val och som de sedan stoppar in i garderoben när rösterna är färdigräknade.

Nog om det. Jag tillhör de som inte känner mig bekväm med asfalt, betong, avgaser och ljudet av motorer. Jag trivs bättre i öppna landskap och mår bättre av att omges av grönska och fågelkvitter. Ett sätt att förverkliga detta är att sätta sig på cykeln och trampa iväg ut på landsbygden som omger Nyköping. Jag gör det gärna och försöker växla sträckor så mycket det går. Den sträcka jag brukar ta som premiärtur, sträcker sig förbi Söra och ut mot Runtuna kyrka.

Varför just denna sträcka? Dels är den ganska trevlig att cykla, lagom kuperad och lagom mycket trafik, samt att den är lagom lång så här när cykeln precis hämtats från sin traditionella vårservice. Det gäller att inte få träningsvärk och ont i visa kroppsdelar innan den verkliga cykelsäsongen börjat. Sagt och gjort, min nyköpta fotoväska packades med kamera och lätt matsäck och sedan bar det iväg på en eftermiddagstur.

Det är i runda slängar 18 kilometer från hemmet till Runtuna kyrka. Den lilla, men gemytliga kyrka där jag under klocktornet brukar sätta mig ned och inta medhavd matsäck.

Eftermiddagen bjöd på en lagom varm temperatur och här i tystnaden fanns det tid för tankar. Är det så här jag trivs bäst, eller har stadens brus sina fördelar. Självklart har den det, men är närheten till jobbet, närheten till restauranger och butiker värt mer än den livsglädje som i mitt fall alltid infinner sig i lantliga miljöer? Svår fråga…

…men nog finner jag större glädje av att blicka ut över detta landskap än över sten, asfalt, betong och bilar som far förbi.

Nog finner jag denna enkla varningsskylt trivsammare än stadens skyltar om ”grannsamverkan” och ”håll tjuvarna borta”.

Visst är det mer trivsamt med naturligt växande växter än planterade.

Nog är det charmigare med små kryp som livnär sig på det naturen bistår med, än småkryp som svärmar kring kastade pizzakartonger och krossade ölflaskor.

Skyskrapor, höghus och modern arkitektur kanske har sin charm, men nog finner jag denna pittoreska skylt framför ett pittoreskt litet torp mer charmfullt,

Nyköping har sin historia och Nyköping har sitt slott med anor från 1100-talet. En mycket intressant byggnad med en intressant historia. Landsbygden saknar dock inte historia och i trakterna kring Runtuna. Aspa och Tystberga finns många spår från vikingatiden, inte minst i form av runstenar. Intressanta historiska märken som berättar intressanta historier om människor som levde här för över 1 000 år sedan.

Den här runstenen som hittades 1863 vid Östberga, några kilometer från Runtuna, tillhör kanske de mest kända i området.

Skriften på runstenen har översatts och kan avläsas på skylten ni ser i bild. Den berättar om en far som for västerut för cirka 1 000 år sedan (England, Island eller ännu längre?) och som här hedras av sina barn. På Svenska kulturbilder kan ni se och läsa mer om de runstenar som upphittats i Södermanland.

I vanliga fall brukar jag cykla vidare, förbi Runtuna och Svärta, på min väg hem. Dock inte denna dagen, då jag istället valde att ta samma väg tillbaks. Hur konstigt det än kan vara så är det lika långt hem som bort, men det känns betydligt kortare att cykla hem. Känner ni igen den känslan?

Givetvis blåste det motvind, det gör det alltid av någon anledning. Strax innan backen upp och förbi Hovra gård, såg jag denna syn. Det är inte Maspalomas öken på Gran Canaria, utan en vanlig svensk åker som skulle må bra av lite regn.

Väl hemma efter nästan tre timmar och lite öm bak, fortsatte funderingarna. När jag tittade ut genom rumsfönstret och såg asfalt, betong och bilar som spydde avgaser, insåg jag att livsglädje får man bäst på landsbygden utanför Nyköping. Vill man vara bekväm och ha närhet till livets nödvändigheter, är stan givetvis ett bättre alternativ.

Troligen kommer jag att tillbringa mina kvarvarande år i staden, men detta till trots – jag är en obotlig lantis.