En fotosejour hade jag bestämt mig för redan i våras. Jag skulle ta med mig stativet, sätta en ringblixt på objektivet (mitt 18-300 mm) och ge mig ut efter lite mindre objekt.
Mindre objekt innebär fjärilar, insekter och intressanta växter.Läs mer »
Etikett: fjärilar
Var är svampen – del 1
De två senaste helgerna har det letats svamp. Nja, egentligen har det företagits promenader i den vackra naturen runt Nyköping.
För två helger sedan drog frugan och jag iväg på cyklarna med riktning mot Ryssbergen. Gammal hederlig och välkänd terräng m.a.o. Syftet med timmarna ute i skogen var att motionera, men i ryggsäcken fanns både fika och påsar att lägga all svamp i.
Oätlig svamp fanns vi i massor. De gör sig bättre på bild än i stekpannan, men det var väl tusan om vi inte skulle hitta något ätbart. Motionsspåren vid Ryssbergen är populära och vi mötte flera personer som var ute på en promenad, joggingrunda eller cykeltur. Vädret var också fint, så jag förstår att många passade på. Det var förvånansvärt många fjärilar i rörelse och visst, är vädret så behagligt som det var den här helgen kanske de överlever lite längre än normalt. Dock såg vi bara de mer välkända arterna, men de duger gott att titta på.
Annars var växtligheten mer spännande än djurlivet. Härligt frodig grönska följde oss längs spåret och känslan av sommaren höll sig inte långt borta.
Det längsta spåret i området är väldigt varierad. Dels kuperad, dels passerar den både kalhyggen och vanlig skogsmark, men som mest trevlig är den under en sträcka av 2-300 meter där man passerar genom en terräng som är ganska mörk p.g.a. de täta träd som där växer, men framför allt kantas stigen av härligt frodig mossa som växer och som för tankarna till John Bauers böcker om troll.
Här övergav vi spåret och gav oss ut på små upptrampade stigar rätt ut i det vilda. Här lade vi, okej frugan, lite mer energi i svampletandet…
…och visst tusan hittade vi svamp. Jag tror jag räknade till sju kantareller, men de räckte till varsin god svampmacka till kvällskaffet.
Fast nu var svampen inte det mest väsentliga den här dagen, utan det var motionen. Jag vet inte hur lång sträckan är och kanske borde jag ha mätt, men det får bli en annan gång.
Har ni förresten haft känslan att ständigt springa in i spindelnät när ni promenerar i moder natur? Jag vet inte hur många gånger jag rafsade bort spindelnät från ansiktet och man bara väntar på att själva spindeln ska landa i trakterna kring munnen eller ramla ned i kläderna så att man plötsligt upptäcker vävda nät i klädkammaren eller andra icke så önskvärda ställen. Fast spinna kan de, de små liven.
Det blev en härligt skön dag i Ryssbergen som avslutades med fika uppe på toppen av slalombacken. Vi gick upp, andra använde motorfordon.
Förberedelserna inför en förhoppningsvis kall och snörik vinter har redan påbörjats. Jag ogillar denna årstid, men herrarna på bilden önskar nog att kylan kommer snabbt och att snön faller strax därpå. Oavsett årstid är utsikten från denna plats enastående, så har du inte varit där än, åk dit.
Nästa promenad och del två, togs i för oss okänd terräng. Hur det gick med svampplockningen under denna får ni veta inom kort.
Olika teman
En dag när solen fortfarande värmde från en ganska blå himmel tog jag en cykeltur till ett område utanför Nyköping jag gärna besöker. Det blev, förutom motion, en härlig dag där jag testade att dela in den i tre delar. Då talar jag förstås om fotograferandet som fortfarande är en kär vän.
Från hemmet i Högbrunn bar det av på den gamla vägen förbi Arnö skola och ut på den hårt trafikerade vägen mot Nävekvarn. Innan jag svängde ut med cykeln på den, passerade jag under täta grenverk som bildade ett grönt tak ovan huvudet.
Strax efter denna dunge kan man blicka ut över åkern och mot ett rött hus som ligger där, tillsynes ganska avskilt men inte så långt från den gamla skolan och byggnaderna kring denna.
Den första anhalten blev Svanviken och fågeltornet där ute. Den långa spången var för något år sedan fallfärdig och stängd för allmänheten. Sedan ett år ligger där en ny och man har fått till det väldigt bra. Tyvärr tenderar växtligheten att gömma träbron, så vi hoppas alla att de ansvariga håller den under uppsikt och ser till att rensa undan sånt som hör naturen till.
Jag skulle fota fåglar. Vad annars fotar man vid och omkring ett fågeltorn? Så mycket bevänt med det blev det aldrig, då torkan gjort att marken bortom utsiktsplatsen var torr och därmed fri från de fåglar som brukar hålla till här i mängder. Som vanligt hör man småfåglarna kvittra ute i grönskan, men som vanligt håller de sig osynliga. De två rackarna på bilderna nedan var de enda som dök upp och ville fotas.
Svalorna höll däremot show ovanför våtmarken, men att fånga dessa mästerflygare i farten är inte det enklaste, så jag lät bli. På träräcket fick jag kanske den bästa bilden, men inte på någon fågel.
Jag vet att det håller till rovfåglar här. Jag har sett dem, men de håller gärna till lite längre bort än mina förhoppningar. Svårt att få till bra bilder, men det var en rovfågel jag helst ville fånga. Det blev en lång väntan, så lång att jag till slut gav upp. Vad händer då? Jo, från skogsgläntan seglar den här fågeln förbi, som vanligt på lite för långt avstånd för att få den där bilden med stort B.
Svanviken är inte bara fåglar, insekter och andra djur. Växtligheten är frodig, ganska spännande och egentligen utmärkt om man är ute efter att fotografera just mindre djur som tidigare nämnda.
Nej, del ett under denna temadag lovade mer än det höll.
Del två skulle tillbringas däruppe.
På Nyköpings högsta punkt, Ryssbergsbacken.
Nu var jag inte så tuff att jag släpade med mig cykeln uppför slalombacken. Jag valde att ta bakvägen upp från Svanviken, en i.o.f.s. utmaning som heter duga. Upp kom jag dock och parkerade cykeln strax nedanför den allra högsta punkten.
Härifrån har man en fantastisk utsikt över hemstaden Nyköping. Har man ett teleobjektiv fastskruvad på kameran, kan man zooma in ganska bra på de ställen man väljer ut. Eller så försöker man få med så mycket som möjligt av den lilla staden med storstadshybris.
Temat gällde inte översiktsbilder och panoraman. Temat uppe på berget gällde att med närbilder fånga lite av den växtlighet och det djurliv som finns här uppe. Inte så mycket att orda om, men jag kände mig mer nöjd med resultatet här uppe, än det där nedanför.
Det tredje temat förevigades på andra sidan berget. På den långa och trevliga motionsslingan i strövområdet Ryssbergen. På sina håll går stigen bland tät växtlighet och kan därför vara lite mörk. Av den anledningen ställde jag in kamerans exponeringskompensation på -1.0 och punktmätning. Detta för att försöka framhäva själva motivet och göra bakgrunden mer mörk än den egentligen var.
Det här är en form av fotografering jag lärt mig uppskatta. Lyckas man kan man få med sig riktigt bra bilder hem. Jag är till dels ganska nöjd med resultatet, men inser att det kunde ha blivit bättre om jag hade lagt ned mer tid.
Så var det med det. Tre olika teman på en och samma tur. Det här med teman ska jag försöka återkomma till. Med fantasins hjälp och med inspiration från andra fotobloggare, ska jag nog komma på något.
Jag började inlägget med en bild på en röd stuga. Jag avslutar inlägget med en bild på en röd stuga, dock inte densamma. Vill man, kan man med cykelns hjälp ta sig runt hela vägen runt Lindbacke, Arnös skola, Svanviken, Ryssbergen och ut mot Gumsbacken. En trevlig tur som fler borde prova på.
Den där åkern
Den där åkern ligger intill en av mina motionsslingor. Strax bortom Nyköpings senaste industriområde, men på ett sådant avstånd att det ändå känns lantligt.
På denna motionsrunda kan man välja tre vägar. Den långa som tar en ut på gamla E4:an strax innan Bergshammar och fortsätter förbi Gumsbacken. Den jobbiga där man tvingas hoppa över diken för att sedan fortsätta på grusvägen från Minninge, förbi Dammgruvorna och till Nöthagen. Eller så väljer man att vända där vägen delar sig och så går man samma väg tillbaks.
Det var det sistnämnda jag valde att göra den här eftermiddagen. Det var när tåget passerade på ett av rälsen som korsar landskapet jag bestämde mig.
Det var egentligen aldrig intressant att ta den långa eller den jobbiga vägen, så valet blev lätt.
Inte minst gjordes valet lätt när jag passerade en sträcka där olika blomster förgyllde dikeskanten. I dessa blomster trivdes insekterna och här stannade jag en ganska lång stund för att beskåda och fotografera.
Kanske inte att de mest spännande insekterna höll till här, utan det var de traditionella fjärilarna, humlorna, bina, getingarna, nyckelpigorna och flugorna. I ett försök att finna de intressanta vinklarna satt jag på knäna i cirka en timme. Knän som började ömma, knän som revs blodiga av vassa stenar och knän som började knarra likt gistna dörrar. Vad gör man inte för konstens skull 🙂
Det blev många bilder på minneskortet och de nedan är de jag kanske blev allra mest nöjd med. Tyvärr äger jag inget objektiv som lämpar sig för den här typen av bilder, men med mitt AF-S Nikkor 18-300 mm 1:3,5-6,3G är det en utmaning som ibland frestar nerverna och ibland ger i mina ögon godkända resultat. Det är objektivet jag använder allra mest, som egentligen är ett s.k. reseobjektiv med både vidvinkel och tele på sin repertoar, men som inte är tillräckligt ljusstarkt för att fånga små väsen som dessa insekter utan att använda blixt. Visst kan man skruva upp ISO-värdet för att släppa in tillräckligt med ljus för att frysa bilder, men då blir bruset ibland så påtagligt att man måste använda Photoshop för att minimera detta. Dessbättre var tillfället när bilderna togs ganska soligt och därför behövdes inte ISO-värdet skruvas upp särskilt mycket.
Inte ofta jag fått chansen att fånga en fjäril i flykten, men med högt ISO i kombination med en kort slutartid lyckades det så småningom.
De andra bilderna på närvarande fjärilar blev mer klassiska. Ni vet de där när de sitter stilla och suger i sig näring.
Tyvärr tillhörde närvarande fjärilar inte de mest färggranna och spektakulära, men en viss charm har de.
Mer nöjd är jag med humlans flykt och getingen som ser ut att hänga i luften. Här användes blixt istället för högt ISO och resultatet blev väl ändå ganska lyckat.
Ett nytt tåg dundrade förbi och med lite lekfullhet försökte jag göra om en annars ganska trist bild till ett föreställande leksakståg.
Photoshop är ett underbart program och ju mer man lär sig, ju mer skoj har man. För bara 120:- i månaden får man tillgång till det mest kraftfulla bildbehandlingsprogram som marknaden kan visa upp. Det tar ett tag att lära sig, men när man väl kan är man snart fast.
En bil kom åkande på vägen där jag satt på knä…eller säger man stod på knä?
Hur som helst vaknade jag från min fantasivärld och började gå hem längs den något dammiga grusvägen. På åkern till vänster hade markägaren gjort djupa spår i grödorna och visst funderar man över böndernas ilska om någon tar ett par kliv ut i åkern för att plocka en blomma som växer vilt där den helst inte ska växa vilt…
….som det här vackra ogräset. Tänk när man var liten och växte upp intill en åker i Tystberga. Det blev vår lekplats där vi kunde gömma oss för letande föräldrar eller poliserna när vi lekte den klassiska leken Tjuv & Polis. Om det var så populärt hos markägaren vet jag inte, men det var i alla fall inget vi barn fick veta. Så ibland när man varit borta för länge och vi visste att det var lite för länge för vårt bästa, så vi till att plocka lite blommor till våra mödrar och de blommor som växte ute på åkern var den vackraste av alla blommor vi kunde namnet på.
Blåklinten som inte bara var färggrann, utan som också hade ett av de vackraste namnen. Inte tusan begrep vi att vi bar med oss ogräs hem till föräldrarna.
Ja ja, en blåklint ute bland de ganska färglösa axen måste man bara ha i fotoalbumet. Biet som sitter i blomman såg jag inte förrän bilden öppnades i datorn. Däremot såg jag tydligt ett annat litet djur som fångar fotografers intresse.
Efter att ha fångat den lilla nyckelpigan blev det ganska raska steg hem. Fast intill stängslet som omgärdar det andra järnvägsspåret fick jag sällskap. Den här rackaren, vars namn jag inte kan, följde med mig hela vägen. Fast på lagom avstånd, för så fort jag närmade mig flög den iväg och satte sig 10 meter längre bort. Lite retfullt så där, men jag hade mitt objektiv så jag kunde ändå zooma in ganska bra.
Fast ganska snart hördes ett välkänt ljud bakom mig, fågel flög iväg upp mot skogen och därpå dundrade ytterligare ett tåg förbi mot stationen i Nyköping.
Sedan var den här motionsrundan till ända och jag hade ett stort antal nya bilder på minneskortet att sortera och rata. Motion och motion förresten. Har man en kamera hängandes över axeln blir det inte så mycket till motion, men jag brukar säga att förena nytta med nöje är ett av livets ljuva ögonblick.
Vi/ni har varit här förut
Ett av de inlägg som legat i träda och väntat på att bli publicerat är detta. Ni förstår att inlägget inte speglar dagen och varför förstår ni när ni ser bilderna.
Sträckan från Stora Kungsladugården till Lindbacke är populär och en lagom lång sträcka att gå för den dagliga motionsrundan.
Dagen till ära (vecka 29) bjöd på ett strålande sommarväder och sträckan var vid den här tidpunkten som kanske allra vackrast.
Strax efter Stora Kungsladugården gick två hästar och betade. De bara glodde när vi gick förbi och fortsatte vräka i sig gräs och andra växter.
Sörmlandsleden passerar här och säg var den inte gör det?
Den lilla vägen kantas av fält fyllda med…ja, vadå? Jag är förtvivlat usel på veteslag och överlåter till er besökare att förklara vad det är vi ser på bild.
Nåväl, traktorerna gör djupa spår i fälten…
…där de drar fram strax under naturreservatet Lindbacke.
Att det rör sig människor här under den kalla perioden av året, vittnar denna kvarglömda vante om.
Det här låter nog farligare än vad det är…tror jag…
En strålande vacker dag som sagt, dock inte helt molnfri. Som fotograf, hobby eller professionell, är klarblå himlar något av en mardröm. Det ska vara moln med i bilden, men kanske inte i form av dessa fluffiga, utan mer dramatiska i mörkare toner.
Vad tror ni frugan gör i dikesrenen? Tar bilder på hallonen som växer i buskaget?
Nej, svaret är fjärilar. Det talas om ett geting- och ormår i år. Getingar har jag det tvivelaktiga nöjet att stöta på, inte så ofta som andra tydligen, men ändå. Ormar har jag däremot inte sett en ända i år. Om det är positivt eller negativt vet jag inte, men det är ett faktum.
Fjärilar däremot. Tusan vet om detta också inte är ett fjärilsår, för så mycket fjärilar jag sett har jag nog aldrig tidigare gjort och sträckan Stora Kungsladugården – Lindbacke utgör inget undantag, tvärtom.
