På en bänk i skuggan från den allt varmare solen satt jag en dag innan jobbet kallade.
Lugnt, skönt och avkopplande. Givetvis var kameran med och på den pyttelilla planteringen intill bänken fanns detta att föreviga.
Etikett: fotografering
Jag – en obotlig lantis
Född och uppvuxen på landsbygden, numera boendes i staden. Detta är något som kännetecknar många svenskar idag, men kan man släppa rötterna helt?
Man kanske inte kan, men man kanske måste. Politikerna har som bekant övergett landsbygden, åtminstone delvis, och urbaniseringen tar tagit fart på allvar. I vår del av Sverige har det dock inte gått lika långt som i kommunerna längre norrut, men tendens är uppenbar. Som fotbollsnörd blir man nästan dagligen pinsamt medveten om vad politikernas medvetna strategi för landsbygden innebär. I Nyköpings kommun är det många fotbollsföreningar som tvingats lägga ned när underlaget inte längre räcker till och flertalet fotbollsplaner är idag igenvuxna.
Tragiskt och tråkigt, men vem vet. Kanske politikerna inser kraften hos de som bor och vill bo på landsbygden och nödvändigheten med en levande landsbygd. Ni känner till denna slogan som politikerna plockar fram vart fjärde år när det vankas val och som de sedan stoppar in i garderoben när rösterna är färdigräknade.
Nog om det. Jag tillhör de som inte känner mig bekväm med asfalt, betong, avgaser och ljudet av motorer. Jag trivs bättre i öppna landskap och mår bättre av att omges av grönska och fågelkvitter. Ett sätt att förverkliga detta är att sätta sig på cykeln och trampa iväg ut på landsbygden som omger Nyköping. Jag gör det gärna och försöker växla sträckor så mycket det går. Den sträcka jag brukar ta som premiärtur, sträcker sig förbi Söra och ut mot Runtuna kyrka.
Varför just denna sträcka? Dels är den ganska trevlig att cykla, lagom kuperad och lagom mycket trafik, samt att den är lagom lång så här när cykeln precis hämtats från sin traditionella vårservice. Det gäller att inte få träningsvärk och ont i visa kroppsdelar innan den verkliga cykelsäsongen börjat. Sagt och gjort, min nyköpta fotoväska packades med kamera och lätt matsäck och sedan bar det iväg på en eftermiddagstur.
Det är i runda slängar 18 kilometer från hemmet till Runtuna kyrka. Den lilla, men gemytliga kyrka där jag under klocktornet brukar sätta mig ned och inta medhavd matsäck.
Eftermiddagen bjöd på en lagom varm temperatur och här i tystnaden fanns det tid för tankar. Är det så här jag trivs bäst, eller har stadens brus sina fördelar. Självklart har den det, men är närheten till jobbet, närheten till restauranger och butiker värt mer än den livsglädje som i mitt fall alltid infinner sig i lantliga miljöer? Svår fråga…
…men nog finner jag större glädje av att blicka ut över detta landskap än över sten, asfalt, betong och bilar som far förbi.
Nog finner jag denna enkla varningsskylt trivsammare än stadens skyltar om ”grannsamverkan” och ”håll tjuvarna borta”.
Visst är det mer trivsamt med naturligt växande växter än planterade.
Nog är det charmigare med små kryp som livnär sig på det naturen bistår med, än småkryp som svärmar kring kastade pizzakartonger och krossade ölflaskor.
Skyskrapor, höghus och modern arkitektur kanske har sin charm, men nog finner jag denna pittoreska skylt framför ett pittoreskt litet torp mer charmfullt,
Nyköping har sin historia och Nyköping har sitt slott med anor från 1100-talet. En mycket intressant byggnad med en intressant historia. Landsbygden saknar dock inte historia och i trakterna kring Runtuna. Aspa och Tystberga finns många spår från vikingatiden, inte minst i form av runstenar. Intressanta historiska märken som berättar intressanta historier om människor som levde här för över 1 000 år sedan.
Den här runstenen som hittades 1863 vid Östberga, några kilometer från Runtuna, tillhör kanske de mest kända i området.
Skriften på runstenen har översatts och kan avläsas på skylten ni ser i bild. Den berättar om en far som for västerut för cirka 1 000 år sedan (England, Island eller ännu längre?) och som här hedras av sina barn. På Svenska kulturbilder kan ni se och läsa mer om de runstenar som upphittats i Södermanland.
I vanliga fall brukar jag cykla vidare, förbi Runtuna och Svärta, på min väg hem. Dock inte denna dagen, då jag istället valde att ta samma väg tillbaks. Hur konstigt det än kan vara så är det lika långt hem som bort, men det känns betydligt kortare att cykla hem. Känner ni igen den känslan?
Givetvis blåste det motvind, det gör det alltid av någon anledning. Strax innan backen upp och förbi Hovra gård, såg jag denna syn. Det är inte Maspalomas öken på Gran Canaria, utan en vanlig svensk åker som skulle må bra av lite regn.
Väl hemma efter nästan tre timmar och lite öm bak, fortsatte funderingarna. När jag tittade ut genom rumsfönstret och såg asfalt, betong och bilar som spydde avgaser, insåg jag att livsglädje får man bäst på landsbygden utanför Nyköping. Vill man vara bekväm och ha närhet till livets nödvändigheter, är stan givetvis ett bättre alternativ.
Troligen kommer jag att tillbringa mina kvarvarande år i staden, men detta till trots – jag är en obotlig lantis.
På gång
Bilderna nedan togs på en promenad utmed vattnet och runt småplanerna vid Rosvalla.
Inget märkvärdigt, inget mer att orda om, men med kameran på axeln blir promenaden lite trevligare…eller jag borde kanske skriva ännu trevligare.
Betraktelse
Nu när Sverige går in i de korta, men härliga månaderna på året, finns tid för lite betraktelser och funderingar.
I veckan kunde vi läsa att Södermanland upplevde sina varmaste dagar på 65 år och borta är tankarna på årets vinter som åtminstone här i trakten måste vara en av de kallaste på länge. Oavsett om vi avskyr eller älskar vinter och sommar, ska vi nog ändå vara glada över de skiftningar i väder och temperatur som Sverige erbjuder. Vem vill bo i ett område som Alaska där det nästan alltid är kallt och vem vill egentligen bo i Thailand där de ständigt är varmt, kvavt och fuktigt? Korta perioder, men alltid…?
På det personliga planet väntar en flytt. Efter många år tillsammans i lägenhet, har frugan och jag äntligen hittat ett radhus till överkomligt pris och där vi vann budgivningen. Just nu ägnas därför mycket tid åt något av det värsta jag vet, flyttbestyren. Huh, suck, pust och en rad svordomar hör till, men när allt är klart vet jag att vi kommer att trivas. Det är bara så jäv*a tråkigt innan allt är packat och klart. Det känns ibland som jag hellre skulle vilja vara packad och glad.
Annars är det mycket oro och sänkta huvuden just nu. På min arbetsplats kom nyligen beskedet att vissa delar av verksamheten lämnar Sverige och flyttar utomlands. Det är inte första gången det sker och det är inte bara min arbetsplats som drabbats av samma dystra besked. Just min avdelning berörs inte, men det är alltid trist att förlora arbetskamrater man lärt känna och slitit tillsammans med. Vilka som får det negativa beskedet är ännu under förhandling, men nog ska jag klara mig…den här gången också. Ska inte fler svenska löntagare se sina jobb försvinna till andra länder har politikerna en skyldighet att hitta lösningen.
Tänk om man överraskas av ett negativt besked från arbetsgivaren? Tänk om jag skulle vara en av de som tvingas lämna? Hur skulle det påverka vårt nya husköp? Skulle vi tvingas sälja innan vi ens hunnit flytta in?
Man ska inte tänka på eländet. Det finns mycket att se fram emot i sommar. Mycket glädje, mycket skratt och många minnen.
Till hösten väntar också en resa vi sett fram emot i många år. Jag, frugan, min syster och svåger firar vår 10:de bröllopsdag och detta gör vi i USA. I slutet av september drar vi till New York där vi tillbringar några hektiska dagar innan vi flyger ned till Miami Beach för en dryg veckas avkoppling. Skönt och trevligt och jag törs garantera att mina minneskort i kameran kommer att fyllas till sista plats.
Annars är det här med fotograferingen lite av en berg o dal-bana. Vintern lockar inte till några större utflykter och mål. En vacker vinterdag med några minusgrader, nyfallen snö och klarblå himmel kan locka till fantastiska vyer, likaså det lilla området vid Storhusqvarn som i vintras visade sig från sin allra bästa sida. Annars är våren och sommaren den period när kameran används flitigast. Utan bil är man dock begränsad. Det blir lätt samma motiv och eftersom Nyköping är en liten stad, har man snart förverkat de mål som oftast lockar fotografer, proffs som amatör.
Att därför hitta bilden med stort B är svårt, men det är en utmaning jag inte bangar för. Tack vare bloggen känns det också lite mer motiverande att engagera sig. Ni är ju trots allt några som besöker ”stefansvardag” och det är och förblir roligare att visa upp bilder för andra än bara en själv och närmast sörjande. Nu är målet att försöka locka fler, fler som hittar hit och som också fortsätter att klicka in.
Sommaren är också en period där det är lättare att besöka andra orter och områden än under den kalla och mörka delen av året. Därför kommer bloggen att förhoppningsvis fyllas med bilder ni vanligtvis inte ser, åtminstone inte här
Vad frugan funderar över på bilden vet jag inte. Kanske på brasan vid Ängstugan under Valborg dit vi är på väg när bilden tas. Vad jag funderar på har ni just läst.
Fågelskådaren
Från vräkiga amerikanare till små svenska gynnare. Så skulle man kunna kalla inlägget.
Bilderna nedan är inte dagsfärska. Den 1:a maj var syftet att knalla ned till Stora torget i Nyköping för att se den traditionella raggarkaravanen som drar genom stan innan färden bär av till den stora samlingen i Norrköping.
När jag kommer vandrar ned längs med Storgatan ser jag de sista bilarna dra förbi hundra meter bort. Jag hade tagit fel på tiden och missade hela tillställningen. Okej, jag har sett bilarna förr och besvikelsen var väl inte så stor. Nu fick jag istället tillfälle att ta en längre promenad i det vackra vädret. I slutet av vandringen gick jag gången under bron vid Restaurang Forsen och där satt han, den vackra hackspetten med sitt röda huvud och sin svartvita kropp. Perfekt avtecknade han sig mot den blå himmelen och precis när jag fått upp kameran och ställt in den på önskat läge, flög den iväg.
Snopet, mycket snopet, men hackspetten var inte ensam bland de snåriga träden. Det kvittrades hej vilt och bilderna nedan visar några exempel på de fåglar som höll till i snåren. Jodå, även en av dessa irriterande gäss hade hittat hit i jakten på föda. (Klicka på bilderna för större format)
