Nyköping bjuder på lite kuperad topografi och under en promenad bjöds jag på både hög och låg terräng.Läs mer »
Etikett: frisksporttorpet
Den långa spången
-Har du gått på den där långa spången uppe vid Hållet?
Frugan frågade mig när hon kom hem från jobbet.
-Vilken spång?
Frågade jag och försökte erinra mig någon lång spång uppe i detta område där jag vistats många gånger genom åren.
-Vi gick där på lunchen idag. Den är flera hundra meter lång.
Det fick mig att fundera ännu ivrigare. En spång som är flera hundra meter lång uppe på Hållet. Själva Hållet är ju inte ens så stort att området är flera hundra meter i diameter. Hur kan jag ha missat det, tänkte jag och började tro att frugan skojade med mig. Hon var ihärdig och under en promenad i somras ville hon visa mig.
Hållet för er som inte är från Nyköping är ett litet trevligt friluftsområde alldeles i utkanten av Nyköpings centrala delar.
Jodå, spången låg där mitt emellan ett par av de stigar som slingrar sig i området.
Spången går över en mosse som under våta perioder kan vara väldigt sank. Jag har gått på den tidigare och anledningen till att jag inte kände igen beskrivningen är att den inte är flera hundra meter lång. Jag mätte när vi gick över den och den är väl cirka 70-80 meter från ena till den andra änden, alltså inte flera hundra meter.
Det här med avståndsbedömning kanske inte alltid är så lätt och jag var tvungen att dra lite på smilbanden när vi traskade på de ditlagda plankorna.
Till den här spången och mossen återvände jag några veckor senare och syftet var att fotografera växter och djur. Med mig hade jag en kombination av gammalt och nytt. Första gången vi var i USA köpte jag ett kombinerat tele- och makrobjektiv, ett SIGMA 70-300 mm F4-5.6 DG Makro. Det var flitigt använt i början, men har mest blivit liggande sedan jag köpte mitt NIKKOR reseobjektiv. Fast ibland brukar jag använda det för skojs skull och det håller trots allt måttet väldigt bra. Till detta ville jag prova min från Kina inköpta ringblixt, faktiskt ett av de bästa köp jag gjort därifrån.
Det var tänkt att bli ett litet test med gammalt och nytt och förhoppningsvis många makro-bilder. Lite besviken fick jag konstatera att växtligheten runt spången var sparsmakad och att såväl stora som små djur höll sig borta. Inga fjärilar, inga sländor, inga spindlar, inget av någonting.
Jag valde att istället ta en lång promenad runt hela Hållet för att sedan bänka mig vid Frisksporttorpet och där fanns de…
Nedan en liten kavalkad av de bilder jag tog med mitt något ålderstigna objektiv och min tämligen nya ringblixt.
Jag blev trots allt ganska nöjd med resultatet. Samtliga bilder ovan är tagna med objektivet inställt på makro-läget (200-300 mm) och därmed på ett tämligen långt avstånd från motiven, men med ringblixtens hjälp gick det ändå att få till ganska skarpa bilder.
Ibland är en kombination av gammalt och nytt inget att förkasta och jag skulle inte bli förvånad om jag kommer att använda denna vid fler tillfällen.
Lugnet vid det lilla torpet
Ni från Nyköping känner igen den här byggnaden. Ni som bara besöker Nyköping passerar den på vägen mellan Skavsta och centrum. Jag talar förstås om Frisksporttorpet.
Även detta lilla torp har en historia och den försökte jag googla fram i ett inlägg på bloggen för två år sedan. Det gick relativt hyfsat att få fram information, men det jag saknade i mitt letande var en bild från anno dazumal. Som alltid är det intressant att jämföra nu med då och kanske jag stöter på en bild från äldre dar, eller om någon av er besökare haft bättre tur i ert letande?
Hur som helst. Frisksporttorpet (inte Frisksportartorpet jag länge trodde torpet kallades) är en liten oas jag gärna använder mig av. Under de mörka åren i mitt liv besökte jag ofta minneslunden på kyrkogården intill eller just detta lilla torp. Att bara sitta, lyssna och fundera gjorde nog skillnaden mellan rätt och fel.
Även idag återkommer jag gärna hit, men då av helt andra skäl. Givetvis är miljön mumma för en stressad själ, men nu är alltid kameran med på promenaden hit. Även frugan har lärt sig uppskatta denna plats strax utanför citykärnan. Ibland, även om det är länge sedan nu, har vi gått tipspromenaderna som arrangeras på söndagarna. Tänk att kliva in i detta gamla torp, ducka för de låga dörrkarmarna, känna lukten från den vedeldade spisen och de nybakade bullarna. Ett måste.
Fast det går naturligtvis lika bra att komma hit under vilka dagar och timmar som helst. Varför inte bara gå runt och fota lite av exteriören…
Fast området som sådant erbjuder mer än så. Strax nedanför torpet kan du spela beach-volley på två planer och de utnyttjas ganska flitigt under sommarhalvåret. Du har också ett ganska kort, men trevligt motionsspår som sträcker sig i den lilla skogen. Fast oftast är jag och frugan, åtminstone jag, här i jakt på växter och djur att fota.
Det har planterats många träd i området och information om dessa kan man läsa på uppsatta skyltar. Floran av träd är större än vad en novis som jag känner till, men genom att läsa om arterna har också jag lärt mig en hel del.
Fåglar hittar man förstås. Inte minst i de uppsatta fågelbord som står intill det lilla torpet. Dagen vi var på besök höll de dock sig undan.
Några av de arter man annars kan hitta ser ni om ni klickar in på inlägget bakom länken en bit upp. Vi hörde dem ute bland träden, men den enda som ville vara med på bild var den här lilla staren. Stolt spatserade han runt våra ben med dagens lunch i mun.
Det här stoppet var bara ett kort besök på den ganska långa promenad vi var på väg ut till. Det blev som alltid ett njutbart ögonblick och jag kan lova att detta inte blev det sista besöket i detta av växtlighet omgärdade lilla torp.
Spring i benen
”Spring i benen”. En rubrik med dubbla betydelser. Spring, eller vår på engelska, kännetecknade den gångna helgen och spring i det här fallet kan också innebära de långpromenader jag tog under dagarna tre.
I fredags slutade jag jobbet redan vid 9:30. Motivationen är just nu lika med noll och därav är det inte svårt att ta ut alla komptimmar jag har innestående. Det var vår i luften, om det nu inte vore för den infernaliska vinden som piskade upp grus och nedfallna löv längs vägen hem.
Det blev bara att komma hem, byta om till mer lediga kläder, så kameran över axeln och ut på promenad för att hitta våren.
Första anhalten blev den klassiska entrén till Blommenhof. Ni vet den grusbelagda trappa som går från Blommenhovsvägen och upp mot hotellet. Där i slänten försökte blommorna leta sig upp ur marken, men det hade inte riktigt tagit sig.
Det ska sägas med en gång att jag är lika dålig på blommor som jag är på andra växter, men jag tror ni skådar embryot till krokusar på bilden ovan. Dessa växte hursomhelst på skuggsidan, men bara några meter upp i slänten hade solen hittat och här växte denna lilla blomma, vars namn jag inte har en susning om.
Mitt emot växte en blomma t.o.m. jag vet namnet på, snödroppen.
Intill fasaden var dock planteringarna fyllda med utslagna blommor. Krokusar i den svenska flaggans färger och så en liten rackare som någon av er säkert kan namnet på. Jag vet inte.
Från Blommenhof gav jag mig ut på motionsslingan som går runt i den lilla skogsdungen. Jag hade inte förväntat mig några vårtecken i denna skuggiga del av Hållet. Möjligen hade jag hoppats få se någon vårfågel, men de hördes bara ute bland träden. Längst in på spåret syntes fortfarande spår av vintern. Lite is på den leriga stigen och några snöfläckar utmed densamma.
Jag kom så fram till en välkänd och väldigt trevlig plats. Ni kanske känner igen byggnaden som skådas i och bakom denna glaskula jag köpt från Kina?
Japp, Frisksporttorpet. Jag har alltid trott att den hetat Frisksportartorpet, men nu vet jag bättre. Det är hursomhelst en liten oas där jag ibland brukar sitta på en bänk för att njuta av den natur som fortfarande finns kvar i utkanten av Nyköping. Under sommaren växer mycket blommor i rabatterna runt det lilla torpet. Nu var det ganska tomt på växter, förutom några få krokusar som hittat upp. Däremot är det lugnande att se och inte minst höra de fåglar som håller till i träden och runt de utplacerade fågelborden. De är dock lite skygga och håller sig gärna på avstånd. Om de bara kunde förstå att jag inte vill dem något illa, utan att jag bara vill se dem och ta lite bilder som kan pryda fotoalbumet. Det blev inga bilder som är så bra att de är värda att visas upp, inte ens på denna amatörblogg. Fast den här rackaren som lyckades vända bort huvudet i samma stund som jag tryckte ned avtryckaren får ändå vara med. Inte så mycket för bilden i sig, men för färgerna.
Sedan fann jag ett säkert vårtecken. En fjäril fladdrade förbi i vinden och satte sig bland de nedfallna löven framför mig. Vad det är för fjäril vet jag inte, men jag var tvungen att göra bakgrunden svartvit i Photoshop för att den inte skulle försvinna i riset. Någon som vet?
En annan väldigt rogivande plats i Nyköping är Nya Kyrkogården. Låter kanske lite suspekt att slå sig ned på en bänk för att insupa tystnaden och lugnet som ofta infinner sig på en kyrkogård. Fast här brukar jag hamna emellanåt och då inte sällan i Minneslunden. Tid för tankar, funderingar kring livets nycker och så är det lätt att sväva iväg kring de människoöden som ligger till grund för de minnessaker som är utplacerade i Minneslunden och de gravstenar som omgärdar den.
Testa någon gång. Det funkar.
Så är också Minneslunden en bra plats att ta bilder på.
När jag sitter där och filosoferar på en bänk rasslar det till bredvid och där sitter plötsligt ett annat vårtecken. En ekorre som nyfiket tittar upp på fågelbordet där ovan.
Ekorren hör till mina favoritdjur. Snabba, söta, graciösa och så ser de så förtvivlat snälla ut. Fast efter att denna bild togs (hann knappt få upp kameran) stack han/hon iväg och ilade upp för trädstammarna till granarna i utkanten av Minneslunden. Ekorren på bilden var inte ensam. Flera stycken sprang omkring och lekte vårkänslorna av sig. På lagom långt avstånd för att inte hamna på bild. Jag väntade idogt på att någon skulle våga sig fram till fågelbordet igen, men nej…
Jag satt i säkert tjugo minuter innan jag reste på mig för att börja promenaden hem. Då såg jag den i ögonvrån. Han/hon satt där på en gren och bara väntade på att bli fotograferad.
Igår blev det så en ny promenad och även under den fann jag vårtecken till min glädje.
Promenaden företogs på öppen yta och med en envis vind som svepte in över landskapet. Fast i skuggan av den stora ladan vid Hemgården växte de här videkvistarna.
Hundra meter längre fram ligger en stor vattendepå mellan det nya industriområdet och E4:an. Här brukar det simma fåglar, men jag förstår att den hårda vinden som framkallade vågor på den lilla gölen höll dem borta därifrån. Fast i diket intill fann jag årets första Tussilago.
Jag fortsatte sedan runt Lilla Kungsladugården, men innan jag svängde ut på öppen mark och motvinden, lade jag mig ned raklång och tog den här bilden.
Sedan bar det av mot Hemgården igen. Stark vind rätt i ansiktet och varken fåglar, andra djur eller blommor i sikte. Ett litet vårtecken kanske ändå överfulla diken är? Som det här intill den järnväg där jag kanske kommer att dra förbi de kommande sju åren…
I slutet av den långa promenaden hade jag hoppats få se ett säkert vårtecken. I slänten mellan järnvägen och de röda garagelängorna vid Hemgården finns det gott om ormar, både snok och huggorm. Vi vet att de finns där, vi har sett dem och vi har fotograferat dem. Fast nu höll de sig undan och kanske det var lite för kallt för att de skulle våga sig fram.
Slut på vårtecken den här helgen, tänkte jag. Fast ett annat säkert vårtecken väntade hemma.
Just precis. Årets första fika på altanen och det var inte ens kallt.
Va, tänker ni som känner mig. Stefan Karlsson, sol, altan, vår och ingen kall öl i handen? Lugn bara lugn, den kommer att sitta stadigt i hand vad det lider.
Då slog den till
I veckor har jag i inläggen tjatat om den uteblivna vintern och saknaden av fina vinterbilder. Nu var det dags.
När jag vaknade i torsdags morse hade vintern slagit till med full kraft. Inte bara ett decimetertjockt snötäcke dolde den färglösa och tråkiga marken i Nyköping, temperaturmätaren hade klättrat långt nedanför nollstrecket. Eftersom jag var ledig gällde det att utnyttja tiden då man aldrig vet när kylan lämnar oss och ersätts av mildare vindar.
Redan vid åttatiden på morgonen drog jag på mig tjocka kläder och begav mig ut på en promenad som skulle bli betydligt längre än planerat, både tids- och kilometermässigt.
Den första bilden togs på fotbollsplanen intill den närliggande Gripenskolan och här hade solen nätt och jämt klättrat ovan horisonten.
På vägen till stan låg saker i diket som ännu inte gömts i snö, men som säkerligen kommer att dyka upp i tö.
Centrala Nyköping var fantastiskt tom på folk så här dags på morgonen. Det var jag och två flanörer som förmodligen var på väg till sina jobb. Ni som inte var ute så här dags missade det guldskimmer som solen skapade på de byggnader som vette mot den. Det stela och arkitektoniskt fula stadshuset låg i välbehövlig skugga, samtidigt som solen belyste de betydligt vackrare byggnaderna mitt emot.
Färden gick nu mot Storhusfallet i förhoppningen att fukten hade skapat de underbara formationer som gladde Nyköpingsborna förra vintern, men så var inte fallet än. Därför blev det inga bilder på fallet, men väl på den här skylten som förklarar att det kan vara svårt att ta en promenad på stigen intill ån.
Nästa anhalt blev på det lilla Östra Torget mellan Alla Helgonakyrkan och Prosten Pihls gård. Så mycket till torg är det nu inte, men det omgärdas av gammal och vacker bebyggelse.
Som så ofta är det vid hamnen det händer. Vill man kan man hör finna mängder av motiv att föreviga. Ett litet förtvinat bär kanske…
…eller statyn av vår egen idrottshjälte Gert Fredriksson som iklätts ett vitt lager av snö.
På andra sidan Hamnvägen har vi småbåtshamnen och vattensportstadion som drar så mycket folk på sommaren. Lite tunnare med besök på vintern, men även vintertid finns här saker att göra…som att ta bilder av den nyligen installerade vintern.
Området vid hamnbassängen är så här års ganska tom på folk, förutom de som passerar på sin dagliga promenad och en o annan hobbyfotograf. Tänk vad ni andra går miste om.
Känns ganska tråkigt att restaurangerna och fiken håller stängt så här års. Ett vinteröppet fik med tänd brasa och levande ljus på borden skulle nog kunna locka fikasugna gäster som vill ha lite ombyte från fiken på stan. Inte heller Tovastugan borta vid slottet har öppet så här års. Förvisso fullt förståeligt, men under sommaren är det nog svårt att finna ett mysigare ställe att fika på, om inte, det mest historiska.
Nyköpings turistmagnet nummer ett är nog ändå slottet och slottet i vinterskrud lockar fram andra motiv än samma byggnad i full sommarklädsel.
Att alla inte är lika förtjusta i snö och kyla märks på de bilar som verkar lämnade åt sitt öde.
”Don’t Eat The Yellow Snow” får sin förklaring när snön ligger vit på marken.
Snart var jag tillbaks på Stora Torget, eller som i det här fallet, baksidan av det. Rådhuset där ett dubbelbröllop ägde rum för drygt tio år sedan.
Det var lite fler människor i rörelse på torget nu, men ändå förvånansvärt få. Man kan nästan tro att vi svenskar inte vant oss vid att kylan kommer varje år, vare sig vi vill eller inte. De stora snöhögarna gjorde sitt till för att skymma lite stressade stadsbor som huttrade under kylan.
En blick upp mot Borgarberget lockade mig att gå den lilla stigen över berget och ned mot Culturum. Knappt skottat, men värt mödan. Klockstapeln från sent 1600-tal var en av få byggnader på väster som klarade ryssarnas härjningar på 1700-talet.
Nu bar färden av mot Hållet, men först en liten avstickare till bron över Nyköpingsån. Här kan man framför allt fånga fina höstbilder när de omgärdande träden fått sina vackra höstfärger, men det funkar även på vintern.
Nedanför den branta och jobbiga backen som leder till Hållets naturreservat står en informationsskylt som inte heller den får vara ifred för stans patetiska klottrare. Bedrövligt att det finns människor som måste bevisa sin existens genom att förstöra för andra. Det är nog inte bara en gång den sanerats från klotter och säkerligen inte den sista.
Här ligger också Fåfängan som är en underbar liten oas på sommaren, men som också den ligger öde under vintern. Förtjänar mer reklam och uppmärksamhet och det får den nu genom bilden nedan och den här länken.
På toppen av berget lyste solen upp den snötyngda träden…
…och nere i den lite mer långlänta terrängen gjorde den sitt bästa för att tränga igenom den ganska täta skogen.
Promenaden fortsatte genom Hållet, ut till Oppeby, vidare över väg 52 och fram till nästa lilla smultronställe. Frisksporttorpet från 1800-talet som ingen egentligen vet ursprunget på. En del hävdar att den användes som bostad åt skogvaktare, andra säger att den användes som soldattorp. Läs mer om dess historia här. Idag utgår tipspromenader härifrån varje söndag stora delar av året, med uppehåll under de kalla vintermånaderna. Här finns också banor för volleyboll och möjligheter att grilla. Ett trevligt och mysigt område som vi hoppas får vara ifred när kommunpolitikerna tydligen bestämt sig för att bygga både mycket och högt i närområdet.
Nu var jag nära hemmet och bara nedförsbacken nedanför Blommenhof återstod innan jag passerade över järnvägsspåren och de gamla barackerna vid Hemgården.
Så var jag hemma igen och konstigt nog frös jag inte en ända gång under promenaden, inte ens om fingrarna när handskarna åkte av vid varje fotostopp. Hur lång promenaden blev vet jag inte, men ni som känner till Nyköping kanske har en aning efter vägbeskrivningen ovan. Jag kan i alla fall avslöja att det tog cirka fyra timmar att ta sig runt, inklusive fotostopp.
Välbehövligt, nyttigt, kul och skönt. Prova själv vet ja. Med en kamera som sällskap går det lättare, tro mig.
Nästa inlägg kommer också att handla om de bilder jag tagit denna vintriga helg. Den promenaden blev inte alls lika lång, men var det kallt i torsdags, var det inget emot vad det skulle bli.