3 x S. Jag skulle kunna lägga till Självspäkning, för det är väl nästan var det är att vandra runt i Stockholm dagarna tre när termometern visar 27-29°. Nu hade vi ett syfte med vårt Stockholmsbesök och ett efterlängtat sådant.
Läs mer »Etikett: gamla stan
Split – staden
Split är Kroatiens andra största stad efter huvudstaden Zagreb. Det bor cirka 180 000 personer i staden, men räknar man in ytterkantsområdena bor här cirka 350 000.
Vi gjorde två turer in till stan från Podstrana och hotell Le Meridien. Den första företogs sena eftermiddagen då detta var kvällen när min svåger skulle bjudas på middag som ett led i firandet av hans 70-årsdag. Vi tog taxi in till Split några timmar innan för att kunna strosa, titta oss omkring och ta lite gott att dricka.
Det är bara att erkänna. Split är ingen vacker stad. Gråa, trista byggnader som hämtade ur reklambroschyrer från kommunisttiden, ligger sida vid sida med mer moderna komplex i glas och stål. Detta kryddat med klotter, skitiga trottoarer och nedskräpning.
Ingen vacker syn, men det är ett skal som snart förvandlas till något betydligt vackrare. Det är nere vid hamnen och området runt gamla stan man möter det Split man vill möta.
Det var en mulen eftermiddag, lite småkylig och så duggade det stundtals från himlen. Det var inget som störde, så vi strosade en stund nere vid hamnområdet där barer, restauranger och olika stånd var placerade sida vid sida.
Rent och snyggt, men fina planteringar längs promenaden. Fattas bara då det är hit turister från hela världen söker sig när de besöker staden. Vi satte oss ned vid en av uteserveringarna och tog lite gott att dricka. Därefter drog vi oss upp ett kvarter och in i det som kallas gamla stan. Kanske inte att jämföra med Stockholms, men ändå en viss charm som kantades av historia.
Split är en gammal stad där man vid utgrävningar funnit fynd som härrör från tider långt f.Kr. men det var först år 200 e.Kr. som staden blev ett namn då ett stort palats uppfördes av den romerske kejsaren Diocletianus. Staden har genom århundradena belägrats av allt från antikens romare till 1900-talets nazister. Först 1945 befriades staden för gott och i samband med det Jugoslaviska kriget på 90-talet införlivades Split i det fria Kroatien.
Det gick fort att ta sig genom den gamla delen av Split. Några större utforskningar hann vi inte med, men här precis som i Stockholms gamla delar trängs gammalt och nytt med tusentals besökare.
Byggnaden ovan är Splits nationalteater som stod klar 1893 och på bilden nedan ses Republic Square där man bl.a. arrangerar olika kulturella evenemang.
Vad byggnaden nedan heter vet jag inte, men den har en ganska intressant fontän som man vid en snabbtitt kanske inte lägger märke till. Ser ni vattenstrålen som kastar sig ner i koppen framför? Det gör ni säkert om ni tittar noga, men jag vet att ni inte ser hur vattnet ändrade färg med jämna mellanrum. En ganska intressant skapelse.
Det nya i gamla stan får väl symboliseras av dessa två bilder. Fontänen vid inloppet till hamnen och uppmaningen till besökare i gamla stan att klä sig propert.
Efter detta korta besök slog vi oss ned i en mycket trevlig restaurang/bar, The Fabrique, som du kan besöka via denna länk. Självklart var det inte lika mycket folk när vi besökte den, utan vi kunde i lugn och ro slå oss ned och föra samtal i en alldeles lagom nivå.
Middagen bestod av en fyra rätters smakmeny med en glas vin till varje rätt. Oerhört gott och en oerhört trevlig liten restaurang vid namn Zora Bila (länk där du kan läsa lite om omdömen och annat) som jag rekommenderar om ni besöker Split. Ligger lite i utkanten av stan och området i sig ser lite ruffigt ut. Låt er dock inte luras av detta, för maten är god, personalen trevlig och utsikten över Adriatiska havet underbar.
Det blev ganska sent innan vi rullade hem i en taxi, inte limousine som var beställt.
Det var första besöket i gamla stan och vid hamnen. Det andra besöket skedde redan dagen efter när frugan och jag gjorde ett kärt återbesök. Mer om detta i nästa inlägg.
Den här dagen hade vädret skiftat från lite gråmulet och svalt till en blå himmel och värme.
Innan vi satte oss i en buss för vidare färd, hann vi spendera en dryg timme i gamla stan. Det är väl så att både land och stad visar sin bästa sida när vädrets makter är med besökarna. Vi sprang på denna vackra byggnad som låg insprängd i grönska. Snubben du ser framför klocktornet är Gregorius av Nin, en kroatisk biskop som levde på 900-talet. Han sägs vara den som spred kristendomen i Kroatien och var en stark bidragande orsak till att det kroatiska språket utvecklades.
Den 8,5 meter höga och 13 ton tunga statyn står framför ”Den gyllene porten”. Denna port var under antiken Diocletianus-palatsets huvudentré. Det palats som uppfördes av den romerske kejsaren Diocletianus cirka 200 e.Kr. och som omsluter hela den gamla staden. Idag ”vaktas” porten av män utklädda som dåtidens romerska soldater.
Just denna delen av gamla stan kännetecknas av smala gränder, små butiker och en ganska lugn atmosfär. Något som passar både mig och frugan.
Detta andra och korta besök uppe i Split var snart till ända och vi drog oss ned till busstationen för att ta oss ner till andra sidan av vårt hotell. Om det får ni läsa i nästa inlägg.
Jàvea – staden
Jávea (Xabia på den lokala dialekten) är en stad med cirka 40 000 invånare och ligger i den spanska regionen Valencia. Provinsen staden ligger i heter Alicante, som också är namnet på provinsens största stad. De mer kända orterna i området är annars är Torrevieja och Benidorm. Jávea ligger i provinsens norra del och det var i utkanten av staden vi kom att bo. Som många semesterorter växer staden under högsäsong och en av ägarna till stället vi bodde på, trodde att här vistas upp emot 200 000 under denna period.
Som många andra städer på Spaniens östkust handlar det om turism. I november är dock högsäsongen över och det var trivsamt lugnt att vandra på stadens gator och inte minst längs med hamnpromenaden.
Det var befriande skönt att slippa trängas med turister och de alltid närvarande försäljarna som passar på att kränga sitt skräp när resenärer från Europas alla hörn kommer för att roa sig och må gott. Jávea är ingen känd badort och även om staden kantas av Medelhavet är det badbara området längs med Arenal ganska begränsat. Att högsäsongen passerats för i år märktes inte bara av de ganska glesa leden av turister som vistades vid hamnpromenaden. Flertalet restauranger hade stängt och höll på att restaureras inför nästa års säsong. Många var dock öppna och här tillbringade vi några luncher och middagar med god mat och dryck till relativt hyggliga priser.
Var man än befann sig, såg man konturerna av bergskedjan Montgó med dess högsta topp på 736 m.ö.h.
Toppen ni ser på bilden ovan kallas också ”Elefantberget” och varför förstår man när man anländer till Jávea från söder. Jag tänker inte berätta varför, utan ni får själva åka ner och ta reda på orsaken till namnet.
Vi var inte i Jávea för att lapa sol och bada. Syftet med besöket var att vandra och till dessa vandringar återkommer jag i kommande inlägg. En del vandringar blev det ändå, fast inte lika intensiva. Från boendet till strandområdet Arenal var det lite drygt 1 km och ville man ta sig ändå till hamnen fick man gå ytterligare ett par. Sköna och inte minst välbehövliga meter. Temperaturen var också mer anpassad för vandringar än för bad. På dagarna låg temperaturen på 16-20° och under de sena kvällarna och tidiga morgnarna var det under 10°.
Jávea delas av en kanal och här låg mer lyxiga båtar sida vid sida med enklare sådana.
Många bostadshus, semesterhus och hotell klättrar längs sluttningarna i södra delen av Jávea. Förvånansvärt många lyxvillor bakom höga murar och stängda grindar passerades på våra promenader. Nere i staden var bostäderna av de mer enkla sorterna som vi är vana vid från Sverige…
…men det finns också här lite lyxigare varianter. Som förstagångsbesökare är det dock svårt att skilja på bostäder, hotell och andra faciliteter, men vi tror att byggnaden på bilden nedan var ett vanligt bostadshus.
Precis som i svenska städer finns det många rondeller i Jávea. Dock borde svenska arkitekter ta sig en tur ut i Europa för att se hur man smyckar dessa, inte minst tycker vi Nyköpingsbor det. I Jávea var det en fröjd att se de konstverk som prydde rondellerna. Allt från halvstora modeller av båtar till blåa hav med delfiner som syns leka i det konstgjorda vattnet. Eller som här, en bild på en oas med riktiga träd och buskar.
Jávea har också en gammal del. Trånga gränder, uteserveringar, öppna torg och en del historiska byggnader formade denna lite mer charmiga del av staden. Från vårt boende var det ganska långt att gå, så vi fick skjuts till gamla stan och så gick vi därifrån efter att han vandrat runt lite.
Det här lilla torget framför stadshuset blev en liten favorit. Inte bara för dess vackra byggnader, utan för att det såg så förtvivlat rent ut. Inget skräp på marken, inget klotter, utan bara så rent. Kanske det ser annorlunda ut under högsäsong då man vet att turister brukar söka sig till historiska platser, även när dessa ligger i orter där sol & bad annars dominerar.
Vid Placa del Convent ligger den här vackra kyrkan. Förstod jag våra resekamrater rätt brukar man hålla marknad här. Dagen vi besökte gamla stan i Jávea var det dock lugnt.
Trånga gränder ja. Inte lika trånga och charmiga som i Gamla stan i Stockholm, men ändå ganska trivsamma att vandra runt i.
Gränden på bilden nedan var fantastiskt utsmyckad med växter. Besöker ni Jávea måste ni bara ta den promenaden.
Med den här gamla cykeln som hängde på en väg, tog vi adjö från Jáveas äldsta och kanske charmigaste del.
Det blev en promenad på några kilometer. Merparten längs med vattnet. Något direkt sug efter att bada fanns inte. Kanske främst för att den delen av kusten består av vassa klippor och stenig mark. Det blåste inte särskilt mycket, men vågorna slog ändå in över stranden i vackra kaskader.
Ett sug efter något att äta och dricka fanns det dock efter den långa promenaden. Säg förresten när det inte finns ett sug efter detta? Lunchen intogs på restaurangen Geographic där de flesta måltider vi åt ute intogs. Nog är man värd en kall öl efter en lång promenad i svensk sommartemperatur, eller två som det ofta har en benägenhet att bli.
Att förena nytta med nöje hör livet till. Mer av den sorten kommer i kommande inlägg från Jávea med omnejd.
Svettigt värre
På nästan varje semesterresa brukar jag vilja ta en egen promenad och utforska området där vi håller till med bara kameran som vän. Rethymnon var förstås inget undantag.
Vill man ägna mer tid åt fotografering är det av respekt för medresenärerna, som annars skulle tvingas vänta in mig vid varje fotogenetiskt objekt. Dessutom är dessa ensamma promenader bra för att slippa stressen vid dessa objekt när andra står en bit ifrån och bara väntar.
Jag ägnade en eftermiddag och kväll åt en promenad in till Rethymnons gamla stad, där jag besökte både charmiga gränder, livliga restauranger, marinor och ett medeltida fort.
Jag började vandringen med en middag på en närliggande restaurang. En tidig middag vill säga och detta för att slippa sitta i svettiga kläder bland andra matgäster, för svettig i ordets rätta bemärkelse blev jag under den långa promenaden.
Efter middagen som bestod av en pizza och två kalla öl, travade jag över vägen och in på strandpromenaden. Halvvägs mellan restaurangen och gamla stan vände jag mig om och knäppte av denna bild över delar av det område som är vikt för butiker och just restauranger. Den väldiga stranden och hotellområdena ligger en bit till vänster om denna vy.
Den biten av stranden ni ser är egentligen inte till för badande, vilket också står på skyltar. Där har vi åter detta med regler som man i dessa länder ibland rycker på axlarna åt.
Vid marinan som ligger i anslutning till gamla stan har sitt givna landmärke, ljusfyren ute på piren.
Ska man nu besöka gamla stan, kan man från marinan välja att gå till vänster eller till höger. Går man till vänster, går man rätt in i ett myller av människor som är på väg in och ut från butiker, restauranger och andra turistfällor. Går man istället till höger kommer man till en betydligt lugnare del av området. Förvisso finns det butiker och restauranger också här, men de är färre till antalet och tempot är inte lika kaotiskt. Dessutom kommer man närmare lokalbefolkningen och den kanske största attraktionen i staden.
Fast först måste man passera en område med en rad restauranger som ligger fint intill vattnet. Färsk fisk är deras specialitet, men det går förstås bra att få annan mat också. Lite dyrare, lite fler av dessa jobbiga inkastare, men visar man att intresset är obefintligt får man ofta vara ifred.
Som sagt är denna del av gamla stan fylld med smala och charmiga gränder. De flesta av dessa passerar förbi lokalbefolkningens bostäder och man kommer väldigt nära. Kanske inte direkt läge att ta upp kameran och fota rätt in i andra människors lägenheter. I andra gränder samsas små restauranger med caféer och en o annan butik. Fast helt fri från biltrafik är inte heller denna delen av Rethymnon.
Nu hade jag bestämt mig för att gå en lång promenad och denna tog mig runt det berömda fortet. Jag begav mig av från gamla stans smala gränder och upp på en gångväg som slingrade sig ovanför det blå havet som var ganska ystert denna eftermiddag.
På andra sidan tronade fortet upp sig på sin klippa.
Det tog ett tag att ta sig runt och hela vägen kunde man blicka ut över vattnet och den bedårande utsikten över bukten och bergen på andra sidan. Nu var det dags att ta sig upp till fortet och eftersom fortet (Fortezza of Rethymnon) ligger på ett berg, måste man självklart ta sig uppför. Det skedde på branta vägar och ännu brantare trappor. Som gjort för en som redan var genomsvett i den 32-gradiga värmen.
Innan ni får se några av de bilder jag tog, ska ni få lite information.
Namnet Fortezza är italienskt och betyder fästning. Ordet kommer sig av att fortet byggdes av venetianerna på 1500-talet när republiken Venedig ockuperade Kreta.
Redan innan fortet uppfördes fanns här en försvarsanläggning, som bysantinerna (det östromerska riket) hade byggt som försvar när de ockuperade området mellan 1000 och 1300-talet. Efter att Venedig intagit Kreta och man gjort Rethymnon till en viktig hamnstad, påbörjade man bygget av en befästning runt staden. Denna befästning var dock inte tillräckligt stabil och staden Rethymnon ådrog sig stora skador när ottomanerna (turkarna) angrep ön i mitten av 1500-talet.
1573 började man därför bygget av ett nytt fort, uppe på kullen Paleocastro där det ligger idag, och detta stod färdigt 1580. Ända fram till 1646 stod fortet och Rethymnon pall mot ottomanernas angrepp. Under det femte venetianska/ottomanska kriget kunde en stor flotta ockupera staden och invånarna flydde innanför fortets murar. Sjukdomar, brist på mat, vatten och ammunition, gjorde att venetianerna slutligen gav upp.
Slottet var i bruk ända till början av 1900-talet, men är idag en turistattraktion som bl.a. innehåller det arkeologiska museet.
Vill man besöka fortets innandöme måste man betala. Jag hade gärna gjort det, men min allt svettigare kropp gjorde att jag avstod. I efterhand kan det tyckas synd, då vi förmodligen inte kommer att återvända hit. Jag får nöja mig med bilder och filmer som finns tillgängliga på nätet.
Den här gigantiska porten fotade jag enkom för att visa dess storlek. Inte utan att man undrar över storleken när man vet att sydeuropeiska människor generellt är kortare än oss i norra Europa och på tiden när fortet byggdes, torde de ha varit ännu kortare.
Det fanns ännu ett skäl till att jag inte betalade entré till fortet. Solen började sänka sig över Kreta och jag ville gärna ta bilder på den fantastiska solnedgång som visade sig över Rethymnon varje kväll.
Jag snabbade på stegen genom gamla stans smala gränder och tillbaks till ljusfyren på andra sidan. Den hade nu skiftat färg och fått den lite varmare kulören som uppstår när solen står lågt på himlen.
Det går fort när solen går ned på dessa breddgrader och snart badade hela marinan i ett härligt sken.
På vägen tillbaks till hotellet vände jag mig om och blickade ut över gamla stan, fortet och himlen som nu intagit en härlig orange färg.
Ganska nöjd anlände jag hotellet strax efter 20:00, några minuter efter frugan och övriga i resesällskapet som hade ägnat eftermiddagen åt lite bad och shopping.
Hur långt jag gick under denna tur vet jag inte, men stegräknaren stod på 22 000, lite drygt, så det blev ett bra tillskott till den stegtävling som fortfarande pågår. Jag hade nog svettats bort någon liter, så det var tur att jag höll vätskebalansen uppe med 1 liter öl innan avfärden och 1/2 liter när jag kom hem.
På promenad i huvudstaden, andra dagen
Dag två i vår huvudstad och vi vaknade tidigt och beslöt oss för att utnyttja morgonen för en promenad runt kvarteret innan frukost.
Vi svängde vänster utanför hotellentrén och passerade snart det Kungliga slottet och Slottskyrkan som badade i den tidiga morgonsolen.
Det är inte ofta man får chansen att ta bilder på dessa historiska byggnader utan ett myller av folk som förstör utsikten. I samma veva som jag tänkte knäppa första kortet, kom givetvis en buss med turister och svängde upp framför kameran. Irriterad väntade jag tills bussen nästan försvann ur sikte. Ni ser bakdelen av den bakom obelisken till vänster i bild. Om jag säger att det klev ut en hoper små japaner blir ni knappast förvånade.
Lejonbacken på andra sidan slottet var lika tom på folk och härifrån har jag minne från värnplikten och högvakten. Inte för att jag stod vakt just här (jag hade förmånen att få stå inne, precis utanför biblioteket), men här spatserade vi när vaktavlösningen ägde rum.
Vi fortsatte förbi, tog oss över Strömbron, svängde ned mot Strömgatan och över Riksbron tills vi stod framför Riksdagshuset.
På gågatan framför byggnaden stod poliser på vakt, utplacerade för att hindra eventuella vänner till den uzbekiske terroristen att angripa hjärtat i vår demokrati. Lyckligtvis klarade sig denna och andra viktiga byggnader från en andra våg av attentat, åtminstone för den här gången.
Vi fortsatte så vår promenad längs Västerlånggatan och slogs av den tystnad som rådde. Endast enstaka fotgängare var uppe lika tidigt som oss denna vårfina söndag. Det är inte ofta man får uppleva detta, så det gällde att passa på.
Passa på att ta bilder på de smala gränder som sticker ut som trådar längs med denna huvudgata. Ni som gått här vet vilket myller av människor som rör sig i alla väderstreck och omöjliggör chansen till bra bilder. Jag hade hoppats att solen skulle nå ned till gatorna på ett annat sätt än den nu gjorde, men kanske vi var lite för tidigt ute. Ni kanske, precis som jag, sett bilder när gränderna badar i solsken och kastar långa skuggor längs med gatorna. Det var de motiv jag hade hoppats på, men jag fick nöja mig med bilder av de smala gränderna utan turister som klev ut framför objektivet.
Den smalaste gränden i Gamla Stan och kanske i hela Sverige är Mårten Trotzigs gränd. Endast 90 cm på sitt smalaste ställe slingrar den sig mellan Västerlånggatan och Prästgatan. Så förbannat trist att dessa misslyckade individer till klottrare saknar ett bättre sätt att hävda sig på än att förstöra riksmonument på detta vis.
Solen letade sig ned på gatunivå på sina ställen, som här på Svartmangatan…
…och Stortorget, vars färggranna byggnader sällan kan förevigas utan ett myller av folk som skymmer sikten.
Vi återvände till hotellet och intog en alldeles förträfflig hotellfrukost. Av rösterna att döma var antalet turister från olika delar av världen stort och vi undrade hur de såg på Sverige efter fredagen och vad som sades på språk vi inte förstod.
Efter lite uppfräschning på rummet, var det dags för dagens långpromenad.
Strandvägen låg ganska tom på förmiddagen och här har ”ganska tom” en annan innebörd än i vår lilla stad…Nyköping. Ni som gått längs med gågatan vet vilket myller av människor ni har sällskap av och alla köer som väntar på att få ta någon av båtarna ut på sjön. Riktigt så var det inte nu, men vi var definitivt inte ensamma där vi passerade alla privat- och nöjesbåtar som ligger ankrade vid kajen.
Vi gick över Djurgårdsbron till Djurgården där målet egentligen var Valdemars udde, men vi insåg att promenaden skulle bli för tidsödande. Vi vände därför vid Gröna Lund och svängde ned mot Falkenbergsgatan och Djurgårdsvägen. På just Djurgårdsvägen passerade vi ett museum som åtminstone jag aldrig besökt, men det låter som ett framtida projekt och detta tillsammans med ett vikingamuseum som snart slår upp sina portar.
Vi fortsatte också förbi turistmagneter som Vasamuseet, Junibacken och passerade en öppen yta där man enligt informationstavlor förbereder ett stort monument över Estonia eller möjligen en tillbyggnad av det befintliga. Det finns nämligen redan ett monument över de 852 som omkom i tragedin, vilket restes 1997.
Läs mer om Estoniakatastrofen här.
Vi fortsatte förbi alla dessa intressanta ställen och tog oss genom den Blå porten och ut på gångstigen på andra sidan Djurgårdsvägen. En mycket vacker plats som deltagarna i Tjejmilen stönat sig igenom. Vi var ett grabbgäng som för några år sedan låg på gräsmattan och njöt av en härlig sommarvärme med medhavd ölkasse och chips, samtidigt som våra fruar och flickvänner kom stönandes längs stigen. Bra jobbat tjejer, skrek vi där vi låg.
Nu, precis som då, satt Jenny Lind på sin tron och tittade ut över folkvimlet.
Svårt att förstå just nu, men förra helgen var försommaren här och på väg tillbaks längs Strandvägen stannade vi till vid en av de barer vi alltid brukar besöka på våra resor till Stockholm under sommaren. För första gången i år kunde vi slå oss ned i bekväma utemöbler för för årets första utefika.
Det är en viss känsla att sitta här och se alla de hundratals människor som passerar förbi, ingen annan lik.
Vi satt i en halvtimme och njöt av den värmande solen innan vi fortsatte bort mot Kungsträdgården.
För första gången befinner jag mig i Stockholm när de berömda Körsbärsträden blommar. Nu hade de inte slagit ut för fullt, men det bekymrade inte alla turister och heller inte mig. Även dessa träd är en turistmagnet, dock kortlivad.
Är ni intresserade av att se dessa träd blomma för fullt ska ni vänta tills nästa helg, när också Stockholms japanska förening firar sin årliga Sakura Matsuri (Körsbärsblommans dag).
Vi hade inte bara tid att njuta av dessa vackra träd/blommor. Vi tittade också till Medeltidsmarknaden som ägde rum strax intill och banne mig om vi inte också hann ta en öl/ett glas rosé på en av barerna i Kungsan. Nu värmde solen så pass att jackan åkte av och näbben vändes upp mot den varma solen. Så sköööönt och vem kunde ana att det skulle snöa bara en vecka senare? Vädrets makter är sannerligen lynniga dessa tider.
Från Kungsträdgården begav vi oss till Hötorget för att inhandla de rosor vi sedan lade i blomsterhavet på Sergels Torg. Jag kan lova att vi inte var ensamma om att köpa blommor och som jag beskrev i tidigare inlägg var handlarna inte sena att utnyttja detta genom en barock prishöjning. Tragiskt mitt i det tragiska.
Vi fortsatte från minnesplatsen vid Sergels Torg, ned mot Kornhamstorget där vi letade upp en restaurang för att inmundiga vår brunch. Det blev mitt emot No53 där vi åt brunch dagen innan. Vad stället hette minns jag inte, men det höll inte riktigt samma klass som nämnda restaurang, men var ändå helt okej. Även om solen värmde var vi ganska glada över att sitta inomhus. Vinden hade tilltagit och låg på så att den tog vägen genom de smala gränderna. Tjejerna på uteserveringen på No53 hade besvär med sitt hår som inte ville ligga som de ville.
Vi hade ett par timmar över, så vi strosade lite kring Lilla Värtan för att snart välkomnas av denna staty ute på Helgeandsholmen.
Ni har säkerligen sett den där den står längst ute på den lilla ön. Dock är jag säker på att många av er missat museet som ligger strax nedanför Norrbro som leder tvärs över Helgeandsholmen. Medeltidsmuseet som tyvärr är ganska svår att hitta, men som är ett av de mest intressanta museerna i stan.
Vi har varit här förut, men eftersom det är fri entré är man dum om man inte utnyttjar den lilla tid man ändå har. Har ni inte besökt museet ska ni definitivt göra det.
Bland många intressant föremål finns en rekonstruktion av Birger Jarl som sägs vara den som grundade Stockholm år 1252.
Den här köpmannen var kusligt lik en riktig människa och man bara väntade på att han skulle ropa Välkommen!
Det finns otroligt många spännande föremål, som denna Jesusstaty från tidigt 1300-tal…
…och denna riddare i full mundering…
…fast mest intressant är att läsa om det Stockholm som växte fram på 1200-talet, dess spännande historia och alla celebriteter vi läste om i skolan. Vi hade inte tid att fördjupa oss mer den här gången, men jag misstänker att det inte är sista besöket på detta museum.
Ett av skälen till att vi inte kunde fördjupa oss mer, var att vi bar på vår packning. Vi var nämligen på väg till Centralstation och det tåg som skulle ta oss tillbaks till Nyköping.
En trevlig helg i Stockholm var på väg mot sitt slut. Det är bara att konstatera hur vacker vår huvudstad är, hur mycket det finns att se, hur mycket vi ännu inte sett trots att resor upp hit och hur sårbara människor är när ondskans makter visar sin brist på respekt för mänskligt liv.
Stockholm kommer att bestå, vi kommer att återvända och även denna resa bjöd på upplevelser man bär med sig i vardagen. Fast trots allt. Att vistas i Stockholm några dagar…ja. Att bo här för jämnan…nej.
Det som ändå kom att prägla helgen var trots allt det tragiska som inträffade fredagen den 7:e april klockan 14:53.
Med denna bild ska vi minnas de fyra som omkom i attentatet och hoppas att dessa vidriga ursäkter till människokräk som terrorister är, ska falla i glömska så fort det bara är möjligt.
