Etikett: gopshusgården

Tour The Dalarna – dag 6

Stefan2 kommentarer

Så kom den, sista dagen på vår rundtur i Dalarna.

En sista bild på Gopshusgården…

…och en spegelblank Spjutmosjö…

…fick bli vårt avsked för den här gången. Inte helt omöjligt att vi återvänder för nya äventyr framöver.

Resan hem var varm och tempmätaren i bilen visade 30°. Tänker inte orda så mycket om den, då det blev en ganska lång transportsträcka där åtminstone jag hade svårt att hålla ögonen öppna, åktrött som jag alltid är. Nej, jag körde inte.

Ett kort stopp hos frugans familj i Insjön, ett besök på Leksands knäckebrödsfabrik där vi handlade lite gott till hemmet och en lunch i Hedemora.

Det var allt, innan vi gjorde ett längre stopp i ett sommarvarmt Strängnäs. En vacker stad man besöker alldeles för sällan.

Vi tog en fika på den oerhört charmiga Grassagården som ligger i gamla delen av Strängnäs. Rekommenderas varmt, inte minst för oss Nyköpingsbor som uppskattar Café Hellmans.

Jag har inga bilder från just caféet, men ni kan läsa lite om det här. Som sagt, ligger det i den mycket charmiga delen av Strängnäs…

…där vi började en kort promenad.

Värmen var påtaglig och för varje öppet uteställe suktade jag allt högre efter en stor och kall….gissa, men det börja på Ö och slutar med L.

Med dessa ord avslutas inläggen från Tour The Dalarna, en väldigt trevlig och innehållsfull vecka med idel nya intryck och möten.

Nu tillbaks till vardagen och när ni läser detta, jobbet…

Tour The Dalarna – dag 5

StefanLämna en kommentar

Det har vid det här laget blivit många vandringar på vår tur till Dalarna, samtliga av skiftande karaktär. I det här inlägget får ni ta del av den längsta som gick på klassisk mark.

Förmiddagen ägnade vi oss åt…ingenting…på riktigt. Vi slöade och förberedde oss inför det som komma skulle. En av ägarna till Gopshusgården svängde upp på gårdsplan vid lunchtid och skjutsade oss de 15 kilometerna till en ort alla Vasaloppsåkare och de som följer tävlingen på TV känner igen.

Evertsberg, en liten by med drygt 240 invånare som lever upp en vecka varje år. Det var här vår promenad inleddes. Tanken från början var att vi skulle inta vår lunch i ortens bygdegård tillika restaurang, men efter att ha googlat och frågat några boende på orten på vår resa upp till Idre, fick vi insikten att man stängt verksamheten. Ytterligare ett bevis på att inte hela Sverige tillåts leva.

Därför tyngde vi ned våra ryggsäckar med medhavd matsäck.

Det var cirka 25° när vi inledde vår promenad och en ganska behaglig temperatur att vandra i. Spåret leder vandrarna i utkanten av byn där man bl.a. passerar kapellet som uppfördes under de första åren på 1500-talet och byggdes ut under 1700-talets första hälft.

Byns vägskyltar har sina namn på både svenska och den lokala dialekten älvdalska som talas av runt 2 000 personer i trakterna.

Man passerar också vyer som TV-kamerorna väljer att undvika när skidåkarna sveper förbi bygden. Ännu ett bevis på den svenska landsbygdens död. Övergivna hus och överväxta trädgårdar.

Det blev en väldigt lättgången första etapp. Mestadels grusväg och väldigt plant, omgivna av ömsom skog och myrmark där hjortronen växte i mängder. Vi plockade inga, men lät oss väl smaka.

Det var så lättgånget att jag hann experimentera lite med kameran. Bilden nedan är inte ett facit av trötthet eller en dålig kamera, utan ett facit av en relativ lång slutartid där kameran rörs sakta uppåt. En illusion av hur Vasaloppsåkare/vandrare kan känna sig när tröttheten sätter in?

Snart var vi framme vid vårt första riktiga stopp. Uppmärksammade läsare kan här ana sig till hur långt vi gått.

Axikojan vid den lilla Axiå där en av övernattningsplatserna är belägen. Här står en gammal skvaltkvarn (mindre kvarn för malning av säd mellan kvarnstenar) som rustats upp till ett fint skick.

Här intog vi vår lunch (rostbiff, potatissallad och ett par kalla) under en himmel som var härligt blå och en temperatur som fick svetten att lacka. Skönt att vaska av sig i det lite kyliga vattnet som rinner nedför ån.

När vi sitter där kommer två vandrare gående från samma håll som oss. De berättade att de kom från Uppsala och att de startat vid Berga by några dagar tidigare. De skulle vandra hela sträckan Sälen – Mora. De visade också med sin berättelse något som kanske avskräcker många vandrare. Inte bara livsmedelsaffären i Evertsberg har slagit igen, det har också den i Oxberg som är nästa etappmål. Det innebär att vandrare inte kan köpa förplägnad längs vägen, utan måste göra alla inköp innan avfärd. Givetvis ett stort minus och som sagt, kanske något som avskräcker.

Sanningen är att detta par vi mötte var de enda vi stötte på under alla dessa timmar. Däremot var det fler cyklister som passerade oss från bägge håll.

När vi sitter och intar vår lunch, hör vi hur det mullrar från ganska mörka moln uppåt Idrefjällen. Det var under de förutsättningarna vi fortsatte vår vandring. Vi hann inte långt innan regnet kom och personligen kändes det skönt med denna svalka…vilket inte alla i trion tyckte…

Regnet upphörde efter cirka en halvtimme och snart var vi framme i Oxberg, en by med cirka 140 invånare. Strax intill Oxbergs kapell med anor från 1730-talet satt vi oss och drack kaffe. Det ska också tilläggas att vi strax innan Oxberg tog oss upp för de berömda Lundbäcksbackarna, vår vandrings enda egentliga utmaning. Det var här Sven-Åke Lundbäck gjorde sitt ryck när man vann 1981 års Vasalopp med cirka två minuters marginal.

Här hade vi ett samtal med en ortsbo som ingav hopp. Det talas mycket om landsbygdsdöden och visst är den under ständig utveckling/avveckling, men den här mannen visade att det faktiskt finns hopp. Han själv var i 50-års åldern och kom ursprungligen från Borensberg i Östergötland. Han hade flyttat upp till området med sin familj och en av hans söner hade dessutom köpt en kåk i närliggande Björnarvet och denna östgötska familj visar att människor faktiskt vill bo på landsbygden. Det är bara upp till riksdag, regering och kommunpolitiker att skapa förutsättningar för detta.

Oxbergs by är kuperade och vandringsleden tog oss uppför sluttningen och förbi en av de kontroller där Vasaloppsåkarna stannar till för lite blåbärssoppa och annat gott.

Från Oxberg till Gopshus är det bara några kilometer. En ganska lättgången sträcka som vi avverkade utan stopp och visst var det en välkommen syn när Gopshusbacken skymtade mellan träden.

Strax innan byn Gopshus stannade vi vid en skylt där man kan läsa lite om dess historia. Vad det står på denna tänker jag inte tala om. Ni får själva läsa när ni gör samma vandring som oss.

En dusch, lite mat och några kylskåpskalla drycker så var man snart människa igen. 19 kilometer avverkade vi och den exakta tiden minns jag inte, men tror det rörde sig om sex timmar. Inte viktigt i sig då vi inte tävlade mot någon eller oss själva.

Nu var inte vandringen slut för min del. Hela veckan intalade jag mig själv att gå en bit uppför Gopsberget för att ta bilder på den magnifika solnedgång som vi sade godnatt till på kvällarna. Den kvällen blev den sista.

Typiskt nog var vädret inte det optimala för storslagna solnedgångar, men molnen på himlen gjorde det inte mindre spektakulärt.

Väl nere i vandrarhemmet hälldes resans sista glas vin upp på verandan och den timmen vi satt där får avsluta detta inlägg.

Det här blev också sista kvällen på Goshusgården. Tour The Dalarna – dag 6 kommer att handla om hemresan, inte desto mindre intressant.

 

Tour The Dalarna – dag 4

StefanLämna en kommentar

Dag fyra på vår tripp i Dalarna ägnades förmiddagen på hemmaplan och hemmaplan i det här fallet är Gopshusgården. Lite med tanke på gårdagens sena middag där färsk potatis, sill, diverse tillbehör och givetvis den obligatoriska snapsen ingick.

Fast varför sitta hemma och slöa när möjligheterna finns runt hörnet. I det här fallet den 2,8 kilometer långa Linnéstigen som likt Vasaloppsspåret passerar Gopshusgården.

2,8 kilometer är givetvis ingen match för vana vandrare som vi alla tre är och en kort sträcka jämfört med andra vandringar på den här resan. Fast ibland luras man av avståndet. Hur som helst begav vi oss in på spåret som börjar enkelt bland blåbärsris och höga träd. Plan mark i början med en ganska snäll stigning efter några hundra meter.

Fast den snälla stigningen avlöstes snart av betydligt brantare sådana. Vi fick snabbt upp flåset och det var inte utan att tankarna förde mig och frugan tillbaks till byvandringarna i italienska Cinque Terre. Stigningen uppför Linnéstigen är inte lika lång som de uppför bergen i Toscana, men lika brant. Så brant att man har satt upp ett rep som hjälp att ta sig upp.

Väl uppe på toppen av stigningen befinner man sig högst upp på det 460 meter höga Gopsberget och utsikten därifrån är nästan lika storslagen som från topparna i tidigare nämnda Cinque Terre. Här syns Hökberget som ligger cirka 5 kilometer bort och bakom kan man skymta kyrktornet i Mora och Orsasjön. Här vilade vi ut några minuter.

Vill man nu gå uppför ett berg, måste man givetvis gå nedför samma berg. Linnéstigen fortsätter från toppen av Gopsberget och nedför Gopshusbacken. Här får man en lika magnifik vy, men över den lilla byn Gopshus och Spjutmosjön.

Efter vandringen runt Linnéstigen bar det av ned till den lilla badplatsen, eller rättare sagt bryggan, i nederkant av Gophus. Nu skulle det badas i det djupa och mörka vattnet.

Som alltid när kroppen är ordentligt uppvärmd är det första sekunderna innan man hoppar i de svåra. Det var inte så att någon av oss sprang ut på bryggan och kastade sig handlöst i. Nej, lite tveksamma kliv nedför stegen, lite ojande, men sedan var vi i och det var härligt uppfriskande.

Eftermiddagen kom, men tro inte att vi tillbringade den i ryggläge med varsin bok i handen. Nej, nu var det nya upptäcker som gällde. Fast först en lunch i Orsa innan vi åkte norrut och svängde av allfartsvägen för en några kilometer lång resa in i de mörka skogarna.

I dessa mörka skogar ligger två sevärdheter som vi förvisso besökt vid tidigare resor till Dalarna, men som vi ville uppleva ånyo. Första anhalten var…

…Storstupet.

Storstupet är en kanjon längs Ämåns väg mot Orsasjön. Bergväggarna runt kanjonen består av  röd sandsten, rödbrun porfyr och gråsvart diabas. Ovanför Storsupet passerar Inlandsbanan på en smal bro som invigdes 1902. Bilden ovan är tagen från den och så här den ut i närbild.

Här var vi lite busiga, men till vårt försvar satt det ingen skylt från det hållet vi kom.

Ganska branta och smala stigar leder besökarna ned i kanjonen där man har en vy över både fors, flottningsrännan och järnvägsbron.

Några kilometer ytterligare in i skogen ligger nästa besöksmål, nämligen…

…Helvetesfallet.

Även Helvetesfallet är en djup kanjon som bildats av Ämån. Väggarna runt vattnets färd är 30 meter höga och även här kan man se spår av dåtidens flottningsrännor. Lite långt ned ja.

Annars är skogen runt Helvetesfallet lika intressant om man hyser intresse för vår svenska flora. Skogen är orörd och inhyser en rad ganska ovanliga växter som exempelvis tuvbräcka och skogsklocka. Några sådana förevigade jag inte, mest för att jag inte vet hur de ser ut. Jag har bara läst som det heter, men klickar ni på länkarna kan ni se bilder på de bägge växterna.

Nej, vi satt mest och njöt av ljudet från porlande vatten och den härliga utsikten.

En lite bökig stig ned till fallet och givetvis en lika bökig väg tillbaks.

Från skogarna norr om Orsa for vi sedan vidare för en eftermiddagsfika som vi tänkte ta vid det mycket vackert belägna fiket Älvhöjden i Skattungsbyn. Bara för att upptäcka att det var stängt. Tillfälligt eller inte vet jag inte, men här kan man både se bilder och läsa att man stängde 2014, men beräknade öppna igen 2015…vilket kanske aldrig skedde. Det är några år sedan vi var här sist.

Det blev istället en fika i den pittoreska byn Furudal. En liten by med cirka 400 invånare, men som har både en stor livsmedelsbutik, en närbutik, cafe, restaurang, högstadieskola och ishall! Många mindre orter i Nyköpings kommun skulle nog gråta av lycka om de hade det som lilla Furudal har. Läs mer om byn här.

I nästa inlägg få ni mer av…häpp…vandringar. Denna gång i längre etapper och i klassiska spår.

Tour The Dalarna – dag 3

StefanLämna en kommentar

Förra året var frugan och jag upp till Idrefjällen för att titta. Det blev en tripp att minnas, vilket ni kan se i blogginlägget jag skapade då. Vi valde att gå ett par kilometer från parkeringen och upp på berget och upptäckte där att man kunde ta bilden ända upp. Det var molnigt och dimmigt när vi kom upp, men vi valde att med våra vardagskläder ta en kort promenad runt fjällen då vi efter 1 kilometer överraskades av regn. Därifrån och till bilen i foten av berget var det alltså 3 kilometers promenad i hällande regn. Ja, vi blev blöta…

I år tänkte vi ta revansch. Vädret visade sig från en betydligt bättre sida. Nu var vi också bättre förberedda och klädda för en vandring i fjällen. Det var förutsättningen när vi rullade från Gopshus och norrut.

Det var en sträcka på cirka 14 mil med ett varierande landskap som passerade revy. Den enda större orten mellan Gopshus och Idre är Särna och det var en ganska sorglig syn med stängda butiker, förfallna bostadshus och ”Till salu”-skyltar med jämna mellanrum. Desto trevligare var det att stanna intill vägkanten vid Åsens kraftstation. Vyn över vattnet gav en liten försmak av det som komma skulle.

Vi anlände så småningom till Idrefjällen och topparna Nipfjället (1 191 m.ö.h.) och Städjan (1 131 m.ö.h.).

Det är faktiskt tredje besöket här. Förutom förra årets minnesvärda besök, var jag med kommunen när de besökte Idre för ett antal år sedan. Då gick vi från en annan plats och avslutade där vi nu började vår promenad.

Den här gången tog vi bilen hela vägen upp till startområdet och passerade därför ”Trollpunkten”, en liten punkt på vägen upp på fjället där det skapas en illusion av att bilen rullar uppför backen trots att det bär utför. En ganska häftig och märklig känsla som ni absolut inte får missa om ni gör ett besök här.

Det var många besökare som passade på, allt från friskusarna som knatade iväg med god fart till pensionärerna som bara tog en fika vid borden i foten av fjällen. Här var barnfamiljerna och här var det utländska turisterna. Nedan ett bildspel på de otroliga vyer vi fick förmånen att ta del av.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tro nu inte att vi hade fått nog av vackra vyer och vandring.

Nej, på hemvägen svängde vi av och körde drygt 2 mil genom en tillsynes ändlös skog. Slutmålet besökte jag och frugan för många år sedan, medan svågern gjorde sitt första besök i…

Området är värt ett besök. Det finns förstås en cafeteria och toaletter, men det är knappast därför man beger sig hit. På området finns ett Naturum som beskriver naturen och djuren på plats. Både älg, björn, lo och varg kan skådas om man har tur/otur, vilket vi inte gjorde. Här finns urskogar, världens äldsta träd och spår efter ett oväder som sägs vara det värsta på 1 000 år. Ni kan läsa mer om detta på nationalparkens webbsida.

Den största attraktionen och den alla besökare drar sig mot, är Sveriges högsta vattenfall. Njupeskär med sina 93 meter. Nedan ett bildspel från fallet och vägen dit.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blev en lång dag med många promenader i ett landskap vi sörmlänningar inte är vana vid. Väl hemma i Gopshus dukade vi bordet med sill, färsk potatis och nubbe. Onsdagen stod för dörren och med den fler vandringar, fast beskedligare….trodde vi.

Tour The Dalarna – dag 1

StefanLämna en kommentar

Vi firade årets midsommar i Dalarna och knappt hann vi hem förrän vi åter styrde kosan till detta vackra landskap. Den här gången för att tillbringa många mil till fots och i bil.

Det blev en händelserik och intensiv vecka med många intryck och härliga möten. Jag tänker sammanfatta de sex dygn vi var på resa i kronologisk ordning och inleder idag med resan upp.

Tidig söndagsmorgon, närmare bestämt 06:30, rullade vi ut ur Nyköping med riktning Gopshus. Det var jag, frugan och svågern som packade bilen full med utrustning för både bilåkande, vandringar och annat som hör en dylik resa till. Vädret var så där sommarhärligt som årets sommar bjudit alla oss som valt att inte resa utomlands.

Första stoppet blev i Fagersta och den välskötta hembygdsgården i Västanfors.

Vi anlände lagom till att caféet öppnade och satte oss ned på uteserveringen där vi smidde lite planer inför veckan.

Vi hann inte utforska hela området då vi hade en tid att passa (återkommer till detta), men Västanfors hembygdsgård sägs vara ett av norra Västmanlands mer besökta turistattraktioner. Förutom att man samlat på sig äldre byggnader (som Tovastugan i Nyköping) som soldattorp, arbetarhem, storstugor och annat som för besökarna bakåt i tiden, finns här också ett museum tillägnat författaren och skådespelaren Rune Lindström. En av de femton slussarna i Strömsholms kanal finns också i anslutning till området och vill du läsa mer inför ett eventuellt besök kan du göra detta här.

Hela området längs med med Strömsholm har en historia som få områden i Sverige kan mäta sig med. Små bruks- och gruvorter ligger som på pärlband och lockar besökare i tusentals varje år. Nu var detta inget vi hann med på denna resa, utan vi svischade förbi på vår tur längre norrut. Fast går man in på den här länken inser man snart att ett besök i området står på en framtida agenda.

Resan fortsatte och strax innan Grangärde stannade vi till för att ta en bild som kom att sammanfatta mycket av veckan. Den fantastiska vy man ofta passerar utan att stanna, Minningarna.

Det blev ett kort stopp innan vi for vidare mot dagens egentliga mål. Vansbro och Vansbrosimmet.

Frugans dotter och en väninna till henne avslutade Tjejklassikern i och med detta lopp. Precis som Vasaloppet har Vansbrosimmet utvecklats till något betydligt större än ursprunget. Under veckan som går arrangeras hela åtta olika tävlingar i olika längder. Tjejklassikern simmas 1 kilometer och i årets lopp var 2 351 tjejer anmälda, 2 199 fullföljde. Snabbaste tjej tog sig den 1 kilometer långa banan på 10:54 minuter och den som simmade långsammast kom i mål på 54:45. Ni förstår av dessa tider att elitsimmare samsades i vattnet med renodlade amatörer, vilket också syntes på tekniken hos de som simmade förbi oss.

Efter simningen och lite hyllningar till dagens hjältar, gick vi en bit upp i Vansbro och tog en fika på Vansbro konditori som finns med i White Guide. Inte svårt att förstå varför då själva konditoriet är trevligt och det som erbjuds gästerna inte går av för hackor. Veckan till ära serverade man annat gott, Vansbrosimningsbakelsen (chokladmazarinbotten, exotisk curd, nougatkrisp, vit chokladmoussé), men man kunde också äta en fotbollsvm-bakelse eller smaska på en BjörnSkifs-bakelse. Värt ett besök, jag lovar.

Mätta och belåtna for vi vidare genom Dalarna för att någon timme senare stanna till för ett besök hos några bekanta i Mora och därefter göra en del inköp till veckan. Två mil efter Mora ligger en grusväg vi lärt känna allt bättre.

Vi var åter i Gopshus för att under dessa sex dygn inkvartera oss på Gopshusgården. Trötta efter den långa resan och alla upplevelser, orkade vi inte mycket mer än att äta och ta en kvällspromenad ned till Spjutmosjön som ligger alldeles intill byn Gopshus. En fråga vi ställt oss själva många gånger är om det fortfarande går några tåg på järnvägen som korsar byn? Vi har varken sett eller hört några under alla de gånger vi bott på Gopshusgården. Svaret fick vi av ägarna till vandrarhemmet. Det går faktiskt godståg som transporterar främst spån och andra förnödenheter till de större orterna längre upp i landskapet, fast de går väldigt sällan.

Hur som helst går spåret på stundtals ganska spektakulära sträckor, som på denna banvall rätt över Spjutmosjön.

Mörkret började sänka sig och de allt tätare molnen gjorde sitt till. Något bad var inte att tänka på, utan under en annalkande skymning begav vi oss upp till vandrarhemmet för en god natts sömn.

Resan fortsätter i nästa inlägg.