Etikett: gopshusgården

Gopshus och gården

StefanLämna en kommentar

Midsommarhelgen firades som sagt i dala-metropolen Gopshus. Efter att ha besökt byn och vandrarhemmet ett antal gånger, känner man sig nästan hemma. Hemma kommer jag vara i knappt två veckor och sedan reser jag, frugan och svågern upp för att tillbringa x antal dagar i Dalarna med utgångspunkt i Gopshusgården.

Tänkte informera lite om både Gopshusgården, Gopshus och börjar med vandrarhemmet.

Vid foten av det 460 meter höga Gopshusberget ligger vandrarhemmet. I utkanten av den lilla byn och med Vasaloppsspåret som drar förbi på vandrarhemmets ägor. Ni som brukar se Vasaloppet har garanterat hört namnet Gopshus och sett Gopshusgården på bild. För att få en mer konkret punkt kan man ta del av den här informationen man satt upp på ett träd.

Antalet bäddar är 41 stycken, fördelade på nio rum och fem stugor.

Det är under vinterhalvåret Gopshusgården är mest eftertraktat, inte minst under Vasaloppsveckan. Fast även under resten av året hittar folk hit. Vandrare och turister som vill resa runt i Dalarna brukar tillbringa nätter här. Under Midsommarhelgen var det ett större sällskap från Jämtland som har bekanta boendes i byn, men som sov på Gopshusgården. Två tjejer dök också upp och döm av vår förvåning när en av dem berättade att hon kommer från Nyköping. Ibland är världen bra liten.

Det är inte bara Vasaloppsspåret som går förbi Gopshusgården. Det gör också Linnéstigen som är ett alternativ att ta sig upp på Gopshusberget, om man inte vill ta den snabbare men jobbigare skidbacken.

Det finns alltså många möjligheter att motionera om man vill det. Annars är vandrarhemmet strategiskt beläget om man vill göra Dalarna med bil. Läs gärna mer på hemsidan och har du vägarna förbi, utnyttja chansen att bo här någon eller några nätter. Jag tror ni kommer att gilla det.

Gopshusgården

Gopshus är en liten by där inget egentligen finns. Inga butiker, inga arbetstillfällen och ingen service, men en stor charm. Jag vet inte hur många som bor här, men uppgifter på Wikipedia talar om 55 stycken bofasta (från 2005) och en informationsskylt vid bygdegården säger att antalet invånare kulminerade i början av 1900-talet när cirka 200 personer var bosatta i byn. Vi hörde av folk på Midsommarafton att det flyttat in många nya familjer, inte minst från Södermanland och förhoppningsvis får Gopshus se hur befolkningskurvan pekar uppåt. Annars är fritidshusen dominerande och det har märkts av under de midsommarhelger vi besökt byn och där man kan höra dialekter från olika delar av landet och även språk från andra länder.

Nedan ser ni bilder med vyer från Gopshus och den vackra Spjutmosjön som ligger nedanför. Klicka för större versioner (450 x 337), men ha i åtanke att de är tagna med min lite enklare kamera.

Lite mer information.

På nämnda informationstavla kan man läsa att Gopshus nämns redan på 1500-talet och att hela tio skattebetalare bodde i byn 1539. Under häxprocesserna på 1600-talet bodde här fyra personer som anklagades för häxeri. Gopshus var länge avskild från omvärlden, men år 1900 stod järnvägen mellan Mora och Älvdalen klar och det spåret går i nederkanten av byn och kan ses på en av bilderna ovan där den går på en vall genom Spjutmosjön. Huruvida spåret används idag vet jag inte, men jag har aldrig sett eller hört något tåg passera under alla de gånger jag bott här. På 1930-talet kom vägen mellan Mora och Oxberg till och det är den du tar dig Gopshus på.

Jag nöjer mig med den här information och råder er att läsa mer på informationsskylten när ni besöker byn. Som många små orter har också Gopshus en spännande och ofta bortglömd historia. Tänk den dagen när alla frivilliga krafter lägger av och dagens ungdom tycker det är både jobbigt, tråkigt och ointressant att ta över. Suck säger jag!

Kvällarna kom och med dessa fantastiska solnedgångar som antingen kastade sitt varma sken över området…

…eller visade sig över Spjutmosjön. Bilden nedan är tagen från altanen på Gopshusgården, men egentligen bör man ställa upp kameran på stativ nere vid sjön för att få de där riktigt vackra scenerna. Kanske det kan bli när vi återvänder om ett par veckor?

 

Midsommar i Dalarna

StefanLämna en kommentar

Traditioner är värda att bevara, inte minst när de förenar.

Midsommar är en sådan och midsommarafton har av många önskats som Sveriges nationaldag och varför inte? I kompisgänget har vi som tradition att cykla till Örstigsnäs där vi intar sillunchen och förhoppningsvis tar årets premiärdopp. Detta följt av jordgubbstårta hemma hos några i gänget och den avslutande grillningen hemma hos några andra. Ofta berättas det om denna midsommarafton långt efteråt och med glada skratt och muntra tillrop.

Ibland bryts traditionen omedvetet. som när vi för några år sedan firade midsommarafton i en carport, iklädda tjocka jackor och under ljudet av strilande regn som smattrade på taket. Ibland bryts en tradition medvetet som i år när vi återupptog en annan gammal tradition. Tradition och tradition förresten. Två gånger tidigare, 2008 och 2011, har vi gjort detta och i år kände vi att det var dags igen. Färden bar av redan på torsdagen och detta till…

Vandrarhemmet Gopshusgården i byn Gopshus cirka två mil utanför Mora.

I Dalarna firas midsommaren mer intensivt än på de flesta platser i Sverige och det är något annat att uppleva detta än i Nyköping. P.g.a. jobb kunde inte alla följa med, men sju stycken var vi som firade Midsommar under ett omväxlande väder. Det är också något visst när alla hjälps åt att förbereda och vid 12-tiden intogs sillunchen med tillhörande småplock och drycker.

Ett antal snapsvisor, sillbitar och nubbar senare, var stämningen på topp. Då plockades jordgubbstårtan fram och med lite extra tillbehör som forslades med i fickpluntan steg stämningen ytterligare.

I Gopshus och jag förmodar i varje liten by i Dalarna samlas alla, gammal som ung och som turist hänger man gärna på. Kvällen innan lövas kransarna som ska pryda stången. Vi brukar inte vara med på denna tillställning då vi ofta är trötta efter en lång bilfärd från Nyköping. Däremot är vi med när många bybor samlas vid punkten för lövningen och när man går genom hela byn och samlar upp andra bybor längs med vägen för att slutligen landa vid byns bygdegård.

Som utsocknes känns det som att hela byn är närvarande, inklusive tillresta vänner, släktingar och turister. Vädret var omväxlande med ömsom sol, ömsom moln, lite kyligt och några regndroppar trillade ned från de stundtals mörka molnen. Fast det gjorde inget. Stämningen var på topp och de traditionella danserna inleddes snart.

Tyvärr kännetecknades hela helgen av hård blåst och den stång man hade förberett och lövat restes aldrig. Så var också fallet i andra byar och i någon by hade t.o.m. stången gått av. Inte p.g.a. blåst, utan en dålig konstruktion.

Vi stannade ett tag, köpte lite lotter och drog oss sedan upp till Gopshusgården.

Några timmars valfri vila innan grillen tändes och vi intog färsk potatis, marinerad fläskfilé, sallad och tillhörande drycker. P.g.a. blåsten och kylan valde vi att sitta inne och där tände vi brasan i den öppna spisen för att på så sätt höja stämningen ytterligare (som om det behövdes).

Fotonörd som undertecknad är, kunde jag inte låta bli att arrangera några bilder. Jag hade på resan med mig min Nikon Coolpix900 och den fångar inte motiv lika intensivt, kontrastrikt och naturtroget som med Nikon D7100, men under en helg som midsommar föredrar jag att lämna ”den stora och dyra” hemma. Ni kanske förstår varför?

Mörkret sänkte sig utanför fönstret (solnedgången var 22:45 och 40 minuter senare än hemma) och rummet förvandlades till i mina ögon något mysigare.

Fast det var utanför man helst stod. Inte bara för att insupa den friska kvällsluften, utan för att också fånga den magiska kväll som Midsommarafton 2018 blev.

En tradition i traditionen är att dagen efter ta en långpromenad till grannbyn Hökberg, känd från Vasaloppet. Sagt och gjort, det gjorde vi även i år och runt 10-snåret stegade vi iväg.

Det är en vandring på 5 km och en tämligen snäll sådan. Lite kuperat på sina ställen, men lättgånget och trevligt.

Vacker natur omger vandrarna och med jämna mellanrum står det övernattningsstugor till de som önskar att sova över.

Fäboden Hökberg är mindre än byn Gopshus, är lika kuperad, men mer känd. Ni som brukar se Vasaloppet känner säkert till namnet. Oerhört vackert ligger den i foten av Hökberget och har en fin utsikt bort på Gopshusberget och sjön Spjutmo.

Hökberg brukar aldrig vara slutmålet, utan det är Hökberget som gäller. Cirka 1 kilometers vandring uppför det 385 meter höga berget och man är framme vid utsiktsplatsen där vi brukar sitta och inta vår matsäck. Det är sju år sedan vi var här sist och tyvärr har trädtopparna vuxit sig högre och utsikten är inte längre lika fri.

Orsasjön skymtas i fjärran och bakom trädtopparna kunde man förr få en skymt av kyrktornet i Mora. På nedvägen var vyn bättre och här ser man Spjutmosjön bättre och inte minst det 460 meter höga Gopshusberget i vars fot vi brukar bo.

Samma väg tillbaks och när man kommit så här långt vet man att det bara är en stigning kvar, så är man framme vid Gopshusgården där bastu och sportdryck väntade.

Nästa inlägg kommer att handla mer om vandrarhemmet Gopshusgården och byn där det ligger.

 

 

Resa uppåt – Gopshus

StefanLämna en kommentar

Vi for från Insjön vid lunchtid och vår färd tog oss vidare upp i Dalarna. Siljan låg snart på vår vänstra sida och då vet ni var vi då befann oss.

Japp, i Rättvik och passerar man Rättvik brukar man sällan passera utan att ta sig uppför Hedsåsberget för att njuta av utsikten från Vidablick. Det 28 meter höga tornet invigdes redan 1898, men vi gick inte uppför trapporna vid detta besök. Vi har varit där upp, vi har sett ut över Siljan från det, men vi tog bara en kort bensträckare innan vi for vidare.

Varför bensträckaren innan och inte efter Rättvik. Jo, därför att vi var förvarnade om ”Raggarveckan”, eller Classic Car Week som det egentligen heter, inleddes under helgen och att köerna skulle kunna vara långa genom orten. Det var de. Inte så långa som befarat, men det tog oss cirka 15 minuter att ta oss från södra delen av Rättvik till den norra.

Igenom kom vi så småningom och på vägen till slutmålet stannade vi för att fika och handla på oss lite. Det gjorde vi i…

Denna skylt är klassisk och har skådats av många trötta ögon, svettiga kroppar och leende läppar. Det är en skylt jag aldrig kommer att passera under, annat än vid korta fotosejourer när jag befinner mig i stan. Det blev inget längre stopp, annat än vid den lokala ICA-butiken och vid Zorn-gården där vi tog vår fika.

Själva museet besökte vi aldrig, men vi såg oss om i parken och läste lite information om Anders Zorn och Zorngården ni ser på bilden.

Till tonerna av högljudda båtmotorer från en pågående tävling, drog vi så vidare inåt landet.

Till vårt slutmål kan man ta sig tre vägar. Bakvägen (den längsta vägen) förbi Dala-Järna, Malung och Evertsberg, eller så kör man som vi gjorde. Från Mora, där man kan välja två vägar. Den mindre och något kortare förbi småorter som Selja och Långlet, eller den större och något längre. Vi valde det sista alternativet och svängde ned över dammen vid Spjutmosjön.

Därifrån är det bara några minuters åkning på den s.k. Vasaloppsvägen, innan man svänger av vägen och upp på…

…och då befinner på sig i den lilla byn Gopshus, där vi skulle bo två nätter på vandrarhemmet Gopshusgården.

Vandrarhemmet ägs av en kusin till min far och hans fru. Vi har bott här vid flertalet tillfällen när vi besökt Dalarna, bl.a. två midsomrar när vi bevistat den traditionella midsommar som hålls i byn. Mycket trevligt och något jag rekommenderar er att göra någon gång.

Gopshusgården har ni säkert sätt någon gång, utan att ni vet om det. Brukar ni följa Vasaloppet på tv, har ni garanterat sett när åkarna far förbi vandrarhemmet på nära håll. Spåret går bara tiotalet meter från byggnaden ni ser på bilden ovan. Många av deltagarna under Vasaloppsveckan bor här, men också många utförsåkningsfantaster då vandrarhemmet ligger vid foten av det 460 meter höga Gopshusberget. Vandrare och vanliga turister har också hittat hit, även utländska som ibland kommer i busslaster.

På vandrarhemmet finns allt man behöver för en trevlig vistelse. Totalt nio rum finns i huvudbyggnaden, samt fem små stugor på gården.

Har ni vägarna uppåt landet och vill övernatta på vägen, rekommenderar jag detta vandrarhem. Läs gärna mer på deras hemsida…

Gopshusgården

Vad finns det att säga om själva Gopshus då? Egentligen inte särskilt mycket. Cirka 60 bofasta finns i byn som saknar egentligen allt i form av service. Att vandra genom byn är som att vrida tillbaka klockan ett sekel, men det är just det som är charmen. Byn har sin historik, en till vissa delar spännande sådan med häxprocesser, fäbodar och annat. Mycket av detta  finns att läsa på informationstavlan vid byns infart.

Lite bilder från förr har jag hittat på den här sidan.

Frugan och jag tog en promenad genom byn, vilket vi gjort ett antal gånger. Man slås av tystnaden som bara störs av en och annan förbipasserande bil och lugnet som infinner sig. Man förstår att storstadsstressade människor ordineras en semester på landsbygden som denna. Låter man bli att slå på tv:n, har datorn kvar hemma och låter mobilen ligga i väskan, är det här livskvalitet av högsta rang. Prova själv någon sommar, lämna vardagsbestyren hemma, låt världen utanför ha sin gång och bara njut. Varför inte här i Gopshus?

På bilden nedan ser ni bygdegården och byns variant på midsommarstång. Varje by har sin egen och det är en härlig procedur och fin tradition att följa denna, från själva lövningen, vandringen genom byn och resningen. Vi har upplevt detta och det är något annat än de midsommarfester som arrangeras i våra trakter.

Anslagstavlan där man kan läsa intressant information om byn och i bakgrunden Gopshusberget…

…som är i blickfånget, nästan varhelst du befinner dig i området.

På bilden ovan ses Spjutmosjön och det vackra landskap som omgärdar Gopshus. Här kan man sitta tidiga morgnar, sena kvällar och bara bedåras av de scener som visas upp. Givetvis ska vädret vara till behag, men soluppgångar i ena änden och solnedgångar i andra. Mumma.

Den här järnvägsbanken som går ute i sjön verkar inte användas. Åtminstone har jag aldrig sett eller hört tåg passera under de gånger jag besökt byn, men varje gång glömmer jag att fråga. Någon som eventuellt läser detta får gärna ge mig lite information i kommentarsfältet.

En liten badplats finns också på andra sidan stora vägen. Det kändes inte särskilt lockande att bada, även om tankarna fanns. En ung far med sina två barn kom ned till badplatsen strax före oss och deras reaktioner gjorde att vi med gott samvete avstod.

Ägarna till vandrarhemmet bjöd på fika under kvällen och även lite trevligt prat om byn, gemensamma bekanta och området som sådant. Vi tog därefter en kvällspromenad, inspirerade av den sol som gav ett härligt varmt sken över Gopshus.

Spjutmosjön var målet och solnedgången över bergen det som lockade. Tyvärr gick solen ned i norra delen av sjön och där skymdes den av träd, men vi kunde från vår plats se hur himmelen och molnen sakta skiftade färg.

Tittade vi lite till vänster, kunde vi se hur den nedåtgående solen fick kvällshimmelen att glöda bakom trädtopparna.

När vi vände och vandrade upp mot Gopshusgården, såg vi ett annat himlafenomen.

Vi var lite trötta efter allt bilåkande, så vi hoppade i säng ganska tidigt. Bilden nedan knäpptes strax innan vi svängde in på gårdsplan och det fick bli dagens sista. Fast en sak har jag glömt. Söker ni lite spänning och mötet med en annan fauna än i södra Sverige, rekommenderar jag Gopshus av andra skäl. Ägarna till Gopshusgården har berättat att man förutom stora älgar, har stött på både varg och björn. Låt inte detta skrämma, de är förmodligen mer rädda för er och håller sig undan. Vi har i alla fall aldrig sett några av dessa naturens invånare.

Godnatt. I nästa inlägg får ni göra er bekanta med ett annat av Dalarnas stora nöjen. Under tiden kan ni läsa mer om byn på deras hemsida.

Gopshus