Traditioner är värda att bevara, inte minst när de förenar.

Midsommar är en sådan och midsommarafton har av många önskats som Sveriges nationaldag och varför inte? I kompisgänget har vi som tradition att cykla till Örstigsnäs där vi intar sillunchen och förhoppningsvis tar årets premiärdopp. Detta följt av jordgubbstårta hemma hos några i gänget och den avslutande grillningen hemma hos några andra. Ofta berättas det om denna midsommarafton långt efteråt och med glada skratt och muntra tillrop.

Ibland bryts traditionen omedvetet. som när vi för några år sedan firade midsommarafton i en carport, iklädda tjocka jackor och under ljudet av strilande regn som smattrade på taket. Ibland bryts en tradition medvetet som i år när vi återupptog en annan gammal tradition. Tradition och tradition förresten. Två gånger tidigare, 2008 och 2011, har vi gjort detta och i år kände vi att det var dags igen. Färden bar av redan på torsdagen och detta till…

Vandrarhemmet Gopshusgården i byn Gopshus cirka två mil utanför Mora.

I Dalarna firas midsommaren mer intensivt än på de flesta platser i Sverige och det är något annat att uppleva detta än i Nyköping. P.g.a. jobb kunde inte alla följa med, men sju stycken var vi som firade Midsommar under ett omväxlande väder. Det är också något visst när alla hjälps åt att förbereda och vid 12-tiden intogs sillunchen med tillhörande småplock och drycker.

Ett antal snapsvisor, sillbitar och nubbar senare, var stämningen på topp. Då plockades jordgubbstårtan fram och med lite extra tillbehör som forslades med i fickpluntan steg stämningen ytterligare.

I Gopshus och jag förmodar i varje liten by i Dalarna samlas alla, gammal som ung och som turist hänger man gärna på. Kvällen innan lövas kransarna som ska pryda stången. Vi brukar inte vara med på denna tillställning då vi ofta är trötta efter en lång bilfärd från Nyköping. Däremot är vi med när många bybor samlas vid punkten för lövningen och när man går genom hela byn och samlar upp andra bybor längs med vägen för att slutligen landa vid byns bygdegård.

Som utsocknes känns det som att hela byn är närvarande, inklusive tillresta vänner, släktingar och turister. Vädret var omväxlande med ömsom sol, ömsom moln, lite kyligt och några regndroppar trillade ned från de stundtals mörka molnen. Fast det gjorde inget. Stämningen var på topp och de traditionella danserna inleddes snart.

Tyvärr kännetecknades hela helgen av hård blåst och den stång man hade förberett och lövat restes aldrig. Så var också fallet i andra byar och i någon by hade t.o.m. stången gått av. Inte p.g.a. blåst, utan en dålig konstruktion.

Vi stannade ett tag, köpte lite lotter och drog oss sedan upp till Gopshusgården.

Några timmars valfri vila innan grillen tändes och vi intog färsk potatis, marinerad fläskfilé, sallad och tillhörande drycker. P.g.a. blåsten och kylan valde vi att sitta inne och där tände vi brasan i den öppna spisen för att på så sätt höja stämningen ytterligare (som om det behövdes).

Fotonörd som undertecknad är, kunde jag inte låta bli att arrangera några bilder. Jag hade på resan med mig min Nikon Coolpix900 och den fångar inte motiv lika intensivt, kontrastrikt och naturtroget som med Nikon D7100, men under en helg som midsommar föredrar jag att lämna ”den stora och dyra” hemma. Ni kanske förstår varför?

Mörkret sänkte sig utanför fönstret (solnedgången var 22:45 och 40 minuter senare än hemma) och rummet förvandlades till i mina ögon något mysigare.

Fast det var utanför man helst stod. Inte bara för att insupa den friska kvällsluften, utan för att också fånga den magiska kväll som Midsommarafton 2018 blev.

En tradition i traditionen är att dagen efter ta en långpromenad till grannbyn Hökberg, känd från Vasaloppet. Sagt och gjort, det gjorde vi även i år och runt 10-snåret stegade vi iväg.

Det är en vandring på 5 km och en tämligen snäll sådan. Lite kuperat på sina ställen, men lättgånget och trevligt.

Vacker natur omger vandrarna och med jämna mellanrum står det övernattningsstugor till de som önskar att sova över.

Fäboden Hökberg är mindre än byn Gopshus, är lika kuperad, men mer känd. Ni som brukar se Vasaloppet känner säkert till namnet. Oerhört vackert ligger den i foten av Hökberget och har en fin utsikt bort på Gopshusberget och sjön Spjutmo.

Hökberg brukar aldrig vara slutmålet, utan det är Hökberget som gäller. Cirka 1 kilometers vandring uppför det 385 meter höga berget och man är framme vid utsiktsplatsen där vi brukar sitta och inta vår matsäck. Det är sju år sedan vi var här sist och tyvärr har trädtopparna vuxit sig högre och utsikten är inte längre lika fri.

Orsasjön skymtas i fjärran och bakom trädtopparna kunde man förr få en skymt av kyrktornet i Mora. På nedvägen var vyn bättre och här ser man Spjutmosjön bättre och inte minst det 460 meter höga Gopshusberget i vars fot vi brukar bo.

Samma väg tillbaks och när man kommit så här långt vet man att det bara är en stigning kvar, så är man framme vid Gopshusgården där bastu och sportdryck väntade.

Nästa inlägg kommer att handla mer om vandrarhemmet Gopshusgården och byn där det ligger.