Det har vid det här laget blivit många vandringar på vår tur till Dalarna, samtliga av skiftande karaktär. I det här inlägget får ni ta del av den längsta som gick på klassisk mark.

Förmiddagen ägnade vi oss åt…ingenting…på riktigt. Vi slöade och förberedde oss inför det som komma skulle. En av ägarna till Gopshusgården svängde upp på gårdsplan vid lunchtid och skjutsade oss de 15 kilometerna till en ort alla Vasaloppsåkare och de som följer tävlingen på TV känner igen.

Evertsberg, en liten by med drygt 240 invånare som lever upp en vecka varje år. Det var här vår promenad inleddes. Tanken från början var att vi skulle inta vår lunch i ortens bygdegård tillika restaurang, men efter att ha googlat och frågat några boende på orten på vår resa upp till Idre, fick vi insikten att man stängt verksamheten. Ytterligare ett bevis på att inte hela Sverige tillåts leva.

Därför tyngde vi ned våra ryggsäckar med medhavd matsäck.

Det var cirka 25° när vi inledde vår promenad och en ganska behaglig temperatur att vandra i. Spåret leder vandrarna i utkanten av byn där man bl.a. passerar kapellet som uppfördes under de första åren på 1500-talet och byggdes ut under 1700-talets första hälft.

Byns vägskyltar har sina namn på både svenska och den lokala dialekten älvdalska som talas av runt 2 000 personer i trakterna.

Man passerar också vyer som TV-kamerorna väljer att undvika när skidåkarna sveper förbi bygden. Ännu ett bevis på den svenska landsbygdens död. Övergivna hus och överväxta trädgårdar.

Det blev en väldigt lättgången första etapp. Mestadels grusväg och väldigt plant, omgivna av ömsom skog och myrmark där hjortronen växte i mängder. Vi plockade inga, men lät oss väl smaka.

Det var så lättgånget att jag hann experimentera lite med kameran. Bilden nedan är inte ett facit av trötthet eller en dålig kamera, utan ett facit av en relativ lång slutartid där kameran rörs sakta uppåt. En illusion av hur Vasaloppsåkare/vandrare kan känna sig när tröttheten sätter in?

Snart var vi framme vid vårt första riktiga stopp. Uppmärksammade läsare kan här ana sig till hur långt vi gått.

Axikojan vid den lilla Axiå där en av övernattningsplatserna är belägen. Här står en gammal skvaltkvarn (mindre kvarn för malning av säd mellan kvarnstenar) som rustats upp till ett fint skick.

Här intog vi vår lunch (rostbiff, potatissallad och ett par kalla) under en himmel som var härligt blå och en temperatur som fick svetten att lacka. Skönt att vaska av sig i det lite kyliga vattnet som rinner nedför ån.

När vi sitter där kommer två vandrare gående från samma håll som oss. De berättade att de kom från Uppsala och att de startat vid Berga by några dagar tidigare. De skulle vandra hela sträckan Sälen – Mora. De visade också med sin berättelse något som kanske avskräcker många vandrare. Inte bara livsmedelsaffären i Evertsberg har slagit igen, det har också den i Oxberg som är nästa etappmål. Det innebär att vandrare inte kan köpa förplägnad längs vägen, utan måste göra alla inköp innan avfärd. Givetvis ett stort minus och som sagt, kanske något som avskräcker.

Sanningen är att detta par vi mötte var de enda vi stötte på under alla dessa timmar. Däremot var det fler cyklister som passerade oss från bägge håll.

När vi sitter och intar vår lunch, hör vi hur det mullrar från ganska mörka moln uppåt Idrefjällen. Det var under de förutsättningarna vi fortsatte vår vandring. Vi hann inte långt innan regnet kom och personligen kändes det skönt med denna svalka…vilket inte alla i trion tyckte…

Regnet upphörde efter cirka en halvtimme och snart var vi framme i Oxberg, en by med cirka 140 invånare. Strax intill Oxbergs kapell med anor från 1730-talet satt vi oss och drack kaffe. Det ska också tilläggas att vi strax innan Oxberg tog oss upp för de berömda Lundbäcksbackarna, vår vandrings enda egentliga utmaning. Det var här Sven-Åke Lundbäck gjorde sitt ryck när man vann 1981 års Vasalopp med cirka två minuters marginal.

Här hade vi ett samtal med en ortsbo som ingav hopp. Det talas mycket om landsbygdsdöden och visst är den under ständig utveckling/avveckling, men den här mannen visade att det faktiskt finns hopp. Han själv var i 50-års åldern och kom ursprungligen från Borensberg i Östergötland. Han hade flyttat upp till området med sin familj och en av hans söner hade dessutom köpt en kåk i närliggande Björnarvet och denna östgötska familj visar att människor faktiskt vill bo på landsbygden. Det är bara upp till riksdag, regering och kommunpolitiker att skapa förutsättningar för detta.

Oxbergs by är kuperade och vandringsleden tog oss uppför sluttningen och förbi en av de kontroller där Vasaloppsåkarna stannar till för lite blåbärssoppa och annat gott.

Från Oxberg till Gopshus är det bara några kilometer. En ganska lättgången sträcka som vi avverkade utan stopp och visst var det en välkommen syn när Gopshusbacken skymtade mellan träden.

Strax innan byn Gopshus stannade vi vid en skylt där man kan läsa lite om dess historia. Vad det står på denna tänker jag inte tala om. Ni får själva läsa när ni gör samma vandring som oss.

En dusch, lite mat och några kylskåpskalla drycker så var man snart människa igen. 19 kilometer avverkade vi och den exakta tiden minns jag inte, men tror det rörde sig om sex timmar. Inte viktigt i sig då vi inte tävlade mot någon eller oss själva.

Nu var inte vandringen slut för min del. Hela veckan intalade jag mig själv att gå en bit uppför Gopsberget för att ta bilder på den magnifika solnedgång som vi sade godnatt till på kvällarna. Den kvällen blev den sista.

Typiskt nog var vädret inte det optimala för storslagna solnedgångar, men molnen på himlen gjorde det inte mindre spektakulärt.

Väl nere i vandrarhemmet hälldes resans sista glas vin upp på verandan och den timmen vi satt där får avsluta detta inlägg.

Det här blev också sista kvällen på Goshusgården. Tour The Dalarna – dag 6 kommer att handla om hemresan, inte desto mindre intressant.