Etikett: kultur

Detaljerna

Stefan6 kommentarer

Det är de små, små, detaljerna som gör det.

Ni vet det där man sällan eller aldrig lägger märke till när man tar en promenad i omgivningarna. Om det nu inte vore för att man gillar att fotografera, för då upptäcker man sådant som familj, vänner och bekanta som saknar fotointresset bara skakar på huvudet åt. ”De där är väl inget att ta bilder på”. ”Skynda dig, vi väntar”. ”Vad tar du bilder på nu”. Ni kanske känner igen signalerna när de man umgås med saknar förståelse för det fritidsintresse man har?

Av den anledningen brukar jag ge mig ut själv på planerade fotosejourer, eller så har jag ibland med mig kameran till jobbet för att kunna gå en extra lång runda innan jag går hem. Bilderna nedan är exempel på objekt där mina vänner skulle uttrycka sig som nedan.

”Den där skylten är väl inget att ta på”

Vad tittar du på nu”

”En gammal rostig klocka på en tråkig industrifastighet, hur intressant är det”

”Ett rör, det måste väl finnas viktigare saker att ta bilder på”

”Skynda dig, den där ligger väl kvar där i morgon”

”Suck”

”Kom nu, det finns inget därinne. Det är bara en gammal källare i slottet”

 

En stund av lycka

Stefan2 kommentarer

Under en höst som bara kan beskrivas med ”50 shades of grey” och en snöfattig vinter där inte ens blankslitna skor slinter, får man ta tillvara de få ljusglimtar som erbjuds. Då förstår ni att jag talar om vädret och inte de trevliga stunder man haft med vänner.

De få stunder när himlen visat sin blå färg bakom gråtunga moln har varit få, men de har funnits. Bilderna nedan är tagna under tre av årstidens promenader där det gällde att passa på innan molnen tog över scenen och se….

…det fanns också en dag när det s.k. ”lappmöglet” lade sig som en flortunn hinna på marken i Nyköping. Ögonblicket var kort, men hann förevigas innan det töade bort och vattnet rann bort i rännilar och försvann ned i brunnar.

Vid samtliga tillfällen rörde jag mig i trakten av Nyköpingshus, kommunens kanske främsta turistmål tillsammans med Stendörren. På mina promenader är det oftast hit och till hamnen stegen bär mig och kanske inte så märkligt då vatten och historiska platser lockar mig mer än det mesta.

När solen belyser fasaderna på det gamla slottet är det kanske inte främst till slottets historia, alla de människor som en gång vistades på det eller de händelser som gjort Nyköpingshus välkänt, som tankarna går. Nej, amatörfotograf med ett brinnande intresse för det visuella upptas tankarna på att hitta just DEN vinkeln som ingen annan hittat. Givetvis ingen lätt uppgift med tanke på att tusentals, kanske tiotusentals, människor fotat slottet genom åren. Bilderna nedan är förevigade tidigare, det vet jag, men solens värmande sken kanske ändå inte finns i var mans fotoalbum.

Så när solen sakta försvinner bakom horisonten hittar man andra motiv att föreviga.

Jag brukar säga till mina mindre fotointresserade vänner att den tvättäkta amatörfotografen nöjer sig med att fånga slottet i sin helhet under soliga förhållanden. Amatörfotografen som försöker utveckla sig och som gärna vill hitta speciella bilder att lägga ut på Instagram och liknande sociala medier, som försöker fånga slottet i sin helhet under andra förhållanden som oväder, solnedgång eller under mörka natten. Plus att han/hon försöker krydda anrättningen med lite ovanliga vinklar och utsmyckningar. Det tvättäkta proffset som vill sälja bilder till tidningar eller visa upp dem på utställningar kryper närmare för att hitta den där lilla rostiga spiken från anno 1600-tal eller den där inristade kärleksförklaringen på någon av slottets alla stenar.

Vilken av dessa tre urtyper av fotograf jag är får var och en bedöma. Själv vill jag lägga mig i facket för amatörfotografer med lite större vilja än de tvättäkta, men som ändå strävar efter att få visa upp bilder för andra än sig själv.

Äntligen

Stefan4 kommentarer

Den 24:e november 2018 slog Sörmlands museum upp dörrarna i den nybyggda fastigheten vid Spelhagen. Jag vet inte hur många gånger frugan och jag sagt att vi ska besöka anläggningen, men lika många gånger ha vi hittat ursäkter för att inte göra det.

I helgen blev det så äntligen av och inte vart vi besvikna.

I den 13 000 kvadratmeter stora byggnaden återfinns bl.a. utställningshallar, magasin fyllda med artiklar som skänkts av sörmlänningar, konferensrum, en butik, verkstäder, lekrum för barn, bildarkiv och restaurang. Vill man kan man tillbringa många timmar här. Förutom den stora ytan inomhus har museet 1 000 kvadratmeter att tillgå utomhus. Ni ser delar av denna yta på bilden ovan.

En intressant informationstavla i utställningshallen om Nyköpings historia (mer om detta senare) visar var nuvarande museum ligger (röd prick) i förhållande till den landskapsbild som rådde när Nyköping började växa fram som stad.

Fast det var inte här vi började vår vandring runt i lokalerna. Det var istället i två utställningslokaler där vi snabbt passerade denna som vi inte ägnade så mycket tid åt…

…och så den som låg lite innanför och som tilldrog större intresse. Den utställningen handlade om hur den psykiatriska vården förändrats genom tid. Illustrerat med text, bilder från förr och utrustning som användes vid vården av psykiskt sjuka personer. Mycket intressant att ta del av, men samtidigt lite otäckt när man läste hur psykiskt sjuka människor behandlades och med vad man försökte kurera deras åkommor. I Nyköping har vi Sankt Anna (hospitalet) som stod färdigbyggt 1799 och som fram till 1971 användes som psykiatrisk klinik.

Mer om Sankt Anna och dåtidens psykvård i Nyköping finns att läsa på webbsidan Psykmuseet, en ganska ruggig läsning som frammanar bilder man bara kan föreställa sig.

Sörmlands museum har en egen flik där man kan läsa mer om just Sankt Anna och där återfinns också de bilder man kan se i utställningslokalen.

I mina ögon var denna del av museet det mest intressanta tillsammans med den hall jag återkommer till längre ned.

Fast innan vi kom dit gick vi med på en guidad vandring. Vill man komma in och se de stora samlingarna kan man inte göra detta som enskilda besökare, utan man måste följa med de guidade turer som hålls två gånger om dagen. Lätt att förstå då dessa delar innehåller mycket av sörmländsk kulturhistoria och inte minst många oerhört värdefulla föremål. Det är väl ingen hemlighet att det finns människor som inte klarar att se skillnad på ditt och mitt.

Vi var ett lagom stort gäng som tog på oss skoskydd, vita rockar och tog en runda bakom låsta glasdörrar. Bilden ovan fotat från en utställningshall på andra våningen och visar ett ytterst liten bråkdel av allt historiskt värdefullt som finns att beskåda på Sörmlands museum.

Max 15 personer får följa med på dessa visningar och vi var 11. Jag misstänker att de vita rockarna användes för att inte klåfingriga besökare ska stoppa på sig värdeföremål, även om guiden använde uttrycket att ”klä sig som de anställda i dessa lokaler gör”. Det maximerade antalet deltagare på vandringarna och det faktum att en av de två guiderna höll sig längst bak hela tiden, kan tala om att jag har en poäng i mitt antagande.

Varje vandring har ett tema. Vår vandring behandlade temat ”Sörmländska livsöden” och en mycket kunnig guide berättade om fem sörmlänningars öden. Två från sekelskiftet 1800/1900, två från 1900-talets första hälft och en mer nutida. Jag som älskar vår historia och gärna grottar ned mig i gamla miljöer och livsöden lyssnade mer intressant på de äldre öden som guiden förtäljde oss.

Bilden ovan och de tre nedan har kanske inget med just dessa öden att göra, förutom bilden efter texten som visar lite föremål som var i en adelskvinna från slottet Eriksbergs ägo.

Cirka en timme tog rundturen och går ni till museet kan jag rekommendera att ni gör en sådan. Man får se så oerhört mycket mer än annars.

Därefter en fika och så vidare upp på andra våningen där vi gick in i den kanske mest intressanta av de öppna lokalerna.

Just precis. Berättelser, fotografier och föremål som behandlar Nyköpings historia, från dåtid till nutid.

Nyköping är en bryggeristad. Nu har vi Nils Oscar och så Nyköping Brewery Company som slår upp portarna under 2020. Fast stan har också haft bryggerier förr. Gribergs bryggeri (1883-1905) och Lindebergs ångbryggeri (18??-1905) som sedermera slogs ihop till Nyköpings bryggeri som hade verksamheten igång till 1969.

Ett av de första föremål man stöter på i denna lokal är en flaska från just Nyköpings bryggeri.

Här i denna lokal återfinns många intressant föremål som vittnar om en stad i förvandling, illustrerat av fotografier från 1900-talets första år fram till dags dato. Fontänen på Stora Torget som modell vittnar om att den var pampigare förr. Höga lyktor omgärdar fontänen, men tyvärr fick jag inte med dessa så ni får besöka museet och se själva.

Annars mycket om sådant som sedan länge är borta. Välkända industrier, flygflottiljen och byggnader som rivits eller brunnit ned.

Efter ett besök i denna utställningslokal kan jag bara konstatera det jag länge sagt och många gånget tagit upp på denna blogg. Allt kanske inte var bättre i Nyköping förr, men allt var fan så mycket charmigare. Tänk om, bara tänk om, man haft vett att vårda och spara alla gamla industriområden som gjorde Nyköping känt. Vilka turistmagneter hade detta inte kunnat bli.

Nu får vi se dessa historiska byggnader på bild och fantisera om ett nutida Nyköping dit turister från hela världen vallfärdade för att ta del av den svenska industrihistoria som lade grunden för mycket av den välfärd vi begåvats med.

Så var detta besök på Sörmlands museum till ända. Har ni ännu inte besökt lokalerna, gör det.

Sörmlands museum

Trilogin – Koppartorp

Stefan2 kommentarer

I det tredje stoppet och den tredje delen i trilogin landade jag med cykeln i en liten by med en stor kulturhistoria.

Koppartorp.

Ute på landsbygden, långt från allt, ligger byn med sina cirka 130 invånare. Denna lilla by har en historia som är mer spännande än de flesta mindre orter i Nyköpings kommun kan ståta med. Jag återkommer till den, men vill inleda med lite kuriosa…ointressant för de flesta av er besökare. Från denna lilla by kom inte mindre än sex av mina arbetskamrater på ABB, men p.g.a. neddragningar återstår bara två.

Detta om detta. Den långa cykelturen började lida mot sitt slut och Koppartorp blev vändpunkten på denna. Ett besök i byns kyrka stod på programmet och till min glädje var portarna till denna öppna. Ni minns mitt inlägg från kyrkorundan kring Tystberga där samtliga fem kyrkor var låsta.

Jag vet inte om portarna till kyrkan alltid är öppna, för när jag trött och svettig kliver in står en av kyrkans män och samtalar med ett ungt par, som jag av samtalet att döma förstod skulle gifta sig inom kort. Jag höll mig lite på sidan och ville inte störa genom att vandra omkring med kameran i högsta hugg. När jag så småningom blev ensam tog jag ett antal bilder med högt ISO.

Kyrkan, som förövrigt heter Tunabergs kyrka, nämns för första gången 1538 och har också gått under namnen Koppartorps kyrka och Utterviks kapell. Under 1600 och 1700-talen byggdes kyrkan ut i omgångar och 1776 fick den sitt nuvarande utseende. Tunabergs kyrka är Södermanlands enda träkyrka.

På en höjd utanför kyrkan står klocktornet. Tre klockor inrymmer den. Den äldsta från 1629 och den yngsta från 1876.

För att vara en så liten ort, så är området vid kyrkan stor. Kyrkogården är stor och ligger på bägge sidor av byvägen som sträcker sig genom byn. På andra sidan vägen ligger församlingshemmet och det lilla kapellet.

Att vandra runt i Koppartorp är lite som att vandra tillbaks i tiden. Här har ideella krafter sett till att bevara mycket av det gamla och många är nog dem evigt tacksamma.

Vid hembygdsgården finns en cafeteria där man kan en fika i gammal svensk gruvmiljö. Många byggnader står kvar sedan tiden det begav sig, givetvis renoverade då tidens tand tär på gammalt material.

Här finns också ett intressant museum som jag och frugan besökte för några år sedan. Gillar man svensk kultur- och industrihistoria är ett besök där ett måste. Mycket välgjort och spännande.

Fast kanske mest känt är Koppartorp för sina gruvor där det började brytas koppar på 1400-talet. Störst av dem alla är Storgruvan (kom senare att döpas till de Beschegruvan) som fick sin stora öppning efter ett ras 1818. 1889 avslutade gruvdriften och under sina glansdagar arbetade 160 personer i denna och andra gruvor i området.

När vi besökte museet för några år sedan var vi nere i gruvan och det var både spännande och intressant att se den i verkligheten och höra guidens information. En film från denna kommer i slutet av inlägget.

Gruvan sedd från annat håll. Snacka om ett ”room with a view”.

Det vankades hemresa, men jag kunde ändå inte låta bli att stanna vid ett annat intressant utflyktsmål i Koppartorp.

Simonberget.

Jag har hört så mycket om detta berg som rankas till de bästa klätterbergen i Mellansverige. Cirka 70 meter högt är det och därmed något lägre än sin granne, det mindre kända Kummelberget med sina dryga 80. Jag har aldrig bestigit berget, men nu jäklar skulle det bli av.

Sörmlandsleden går uppför berget och därför tänkte jag att det ändå måste vara tämligen lättklättrat. Tji fick jag. Jag började trava uppför berget på ganska besvärligt underlag och ju högre jag kom, ju mer besvärligt blev det. Snabbt insåg jag att det kanske inte var någon bra idé. Med en ryggsäck innehållandes kamera och diverse lunchrester blev det lite jobbigt och att gå i sådan terräng ensam är nog inget man ska ge sig på.

Jag vände därför efter ett par hundra meter på leden och fick känna mig besegrad av väggen.

Trilogin i spännande miljö är därmed slut och jag har en aning om att det inte är sista gången jag besöker Buskhyttans såg, Hummelvik och Koppartorp. Innan ni klickar ned sidan kan jag tipsa om denna sida där ni kan se gamla bilder och läsa mer om Koppartorp, den lilla byn med den spännande historien. Sedan var det detta med filmen från Storgruvan…

Kulturen vid ån

StefanLämna en kommentar

Den promenad som förde mig vidare från hamnen (förra inlägget) och hem, ledde mig förbi en välbekant attraktion. Ni kan säkert gissa, för om det inte är hamnen är det slottet jag har en förmåga att landa på mina vandringar, inte sällan bägge två.

Å-promenaden i sig tar oss förbi många historiska och kulturella platser, inte minst på sommaren när man kan företa sig en promenad från hamnen till Hållet, utan att riskera liv och lem på hala stigar.

Nyköpingshus ligger där det legat i hundratals år och har en historia få byggnader i kommunen kan stoltsera med. Miljoner fötter har trampat längs med ån som idag brusar mer än den förmodligen gjorde på Birger Jarls tid.

Som jag skrev i förra inlägget, kändes det lite vår i luften den här dagen. Det låg lite snö kvar på marken och på sina håll kunde man skönja istappar som bildats av rinnande vatten. Hade jag passerat här för 500 år sedan vore det förmodligen inte vatten som frusit till is och bildat dessa formationer. Ja, ni förstår…

Det blev att fånga lite detaljer den här förmiddagen. Slottet i sig gör sig kanske inte när intilliggande träd spretar med kala grenar, när det saknas blommor i rabatterna och en smältande snö ersatt grönt gräs eller möjligen nyfallen, ren och vit snö.

Fast ibland är det detaljerna som gör det och inte minst när vi talar om ett flera hundra år gammalt byggnadsverk. Ni känner säkert igen var man kan hitta dessa exteriörer, åtminstone om ni kommer från Nyköping.

Jämte själva Kungstornet, kanske denna del av Nyköpingshus är det mest fotograferade? Porthuset från 1580.

Ni ser på bilden ovan att det togs innan Fimbulvintern anlände Nyköping och övriga Sverige. Jag lovar att kommande inlägg visar mer av den verklighet vi upplever just idag.