Den promenad som förde mig vidare från hamnen (förra inlägget) och hem, ledde mig förbi en välbekant attraktion. Ni kan säkert gissa, för om det inte är hamnen är det slottet jag har en förmåga att landa på mina vandringar, inte sällan bägge två.

Å-promenaden i sig tar oss förbi många historiska och kulturella platser, inte minst på sommaren när man kan företa sig en promenad från hamnen till Hållet, utan att riskera liv och lem på hala stigar.

Nyköpingshus ligger där det legat i hundratals år och har en historia få byggnader i kommunen kan stoltsera med. Miljoner fötter har trampat längs med ån som idag brusar mer än den förmodligen gjorde på Birger Jarls tid.

Som jag skrev i förra inlägget, kändes det lite vår i luften den här dagen. Det låg lite snö kvar på marken och på sina håll kunde man skönja istappar som bildats av rinnande vatten. Hade jag passerat här för 500 år sedan vore det förmodligen inte vatten som frusit till is och bildat dessa formationer. Ja, ni förstår…

Det blev att fånga lite detaljer den här förmiddagen. Slottet i sig gör sig kanske inte när intilliggande träd spretar med kala grenar, när det saknas blommor i rabatterna och en smältande snö ersatt grönt gräs eller möjligen nyfallen, ren och vit snö.

Fast ibland är det detaljerna som gör det och inte minst när vi talar om ett flera hundra år gammalt byggnadsverk. Ni känner säkert igen var man kan hitta dessa exteriörer, åtminstone om ni kommer från Nyköping.

Jämte själva Kungstornet, kanske denna del av Nyköpingshus är det mest fotograferade? Porthuset från 1580.

Ni ser på bilden ovan att det togs innan Fimbulvintern anlände Nyköping och övriga Sverige. Jag lovar att kommande inlägg visar mer av den verklighet vi upplever just idag.