Miami Beach är en barriärö med en yta på 48,5  km². Staden ligger cirka 6 kilometer från centrala Miami och binder sig till fastlandet med fyra broar. Staden som har cirka 100 000 invånare delas upp i tre delar, North Beach, Mid Beach och så South Beach där vi bodde. Miami Beach är en förhållandevis ung stad som grundades 1912 och är idag en av USA:s mest populära och berömda badorter.

För att visa lite av staden får ni följa med på en lång promenad runt hela South Beach och vi börjar på den långa strandpromenaden som skiljer hotellen och den långa stranden.

Den här strandpromenaden var flitigt använd av både turister och lokalbor, inte minst av de som gillar motion. Här gick man, här joggade man, här sprang man, här cyklade man, här åkte man rullskridskor och skateboard, här gick man ned till stranden och här gick man kvällspromenader och njöt av de ljumma vindarna.

Tillbaks från stranden och den långa Collins Avenue som börjar vid norra South Beach och sträcker sig nästan hela vägen ned till södra delen. Gatan passerar hotellkomplexen, restaurangerna och butikerna utmed den, men trafiken kändes aldrig påträngande och hektisk.

Vårt hotell tillhör väl kanske inte de mest påkostade och storslagna, men den fyllde sin funktion på ett bra och relativt billigt sätt. Andra hotell i omgivningen var desto mer storsvulstiga och kanske jag bär på förutfattade meningar, men det kändes som att gästerna här tillhörde en eller ett par klasser över oss. Inte minst fick man det intrycket när dyra bilmodeller körde upp till entréerna och hämtade respektive lämnade gäster.

Miami Beach är ett s.k. ”art-déco”-distrikt. Art-déco är en arkitektur och konstart som hade sin storhetstid från 1920 och fram till 2:a världskrigets inledning. Arkitekturen kännetecknas bl.a. av rika färger och utsmyckade exteriörer. Denna arkitekturkonst märktes mest i vårt område och söderut längst med den kända gata jag återkommer till. Så här kan arkitekturen te sig.

Norrut längs med Collins Avenue är byggnaderna mer moderna och inte lika charmiga.

Fortsätter man gatan hela vägen kommer man fram till en liten kanal som åtskiljer Mid- och South Beach. Vi var aldrig över kanalen, utan fortsatte längs med den och hamnade på västra sidan av stan. Längs med kanalen och dess små förgreningar ligger främst bostadshus som likt många städer i Florida har en stor bilparkering på framsidan och en parkering för båten på baksidan.

Det fanns väl lite förhoppningar om att få se någon alligator i vattnet,  möjligen någon simmande orm eller haj som förirrat sig in från havet, men icke…Det enda intressanta i den vägen var varningsskyltar som uppmanade folk att inte simma p.g.a. sjökor som inte alltid är så trevliga att stöta på med sin längd på 2,5 meter och vikt på uppemot 1 000 kilo. Vi såg ingen och förstår inte varför folk skulle vilja simma här. Så rent som vattnet i kanalen ser ut på bilderna ovan var det inte i verkligheten.

Här uppe i norra South Beach ligger också en rad departement, museer, teatrar och andra kulturbyggnader, som exempelvis detta konstmuseum och dess lummiga park.

Vi fortsätter längs Alton Road förbi den stora Flamingo Park, som jag trodde skulle vara en stor park där man kunde ta bilder på flamingos och andra djur man annars bara ser på bild eller i djurparker. Icke, Flamingo Park är ett stort område med baseballplaner, tennisbanor och ett stort poolområde, kanske främst ägnat åt lokalbefolkningens rekreation. Blåsning alltså.

Nåväl, vi viker av den stora gatan och går längs med vattnet på en betydligt mindre. Snart hamnar vi vi MacArthur Causeway, en av broarna som leder över till centrala Miami.

En liten gråmulen inledning på dagen som passar sig bättre i svartvitt och ganska skön att promenera i. Vi gick ut en bit på bron och kunde se de privata öar som ligger nedanför, precis mellan Miami Beach och Miami. Star- och Hibiscus Island heter de. Självklart har dessa öar varit och är ett tillhåll för den rikare klassen och självklart har en del kända personer bott här, som exempelvis Don Johnson, Gloria Estefan, Shaquille O’Neal och Al Capone.

Vi gick inte så långt ut, men så pass långt att vi fick en vy över västra sidan av Miami Beach. Här finns inga kritvita sandstränder och byggnaderna intill vattnet är mestadels privata och inte alls byggda i den art-déco stil som kännetecknar östra sidan.

Söder om bron eller från vår sida sett, till vänster ligger en stor marina där lyxbåtarna ligger sida vid sida.

Marinor med fina båtar har vi även i Sverige, så vad gör denna så speciell? Egentligen inget, annat än att scener från en rad filmer och serier spelats in här. Miami Vice, CSI Miami, Den där Mary och Bad Boys för att nämna några.

Kanske jag satt på samma barstol som Don Johnson en gång gjort när jag slukade en kall öl med god aptit?

Vi fortsätter vår vandring på gångpromenaden intill vattnet och anländer till den vackra South Pointe Park. Jo, det stavas så…

Här går farleden från Miami förbi och på andra sidan syns Fisher Island, till vilken man inte kommer med annat än båt. På ön som är döpt efterbil- och fastighetsentreprenören Carl G Fisher (1884-1939) bor bara drygt 130 personer och 2010 hade denna lilla ö den högsta inkomsten per capita i hela USA.

Här stannade vi upp ett tag och tittade på båtar och fartyg som passerade till och från Miami. Ibland var det lite mindre…

…ibland var de lite större…

…som detta norska kryssningsfartyg som passerade bara femtiotalet meter från oss…

…på sin väg till de karibiska öarna.

Bakom parken tornar skyskraporna upp sig. Inga hotell, utan privatbostäder och ett av husen ni ser på bilden nedan är ett äldreboende som vi hoppas har fungerande hissar.

Fortsätter vi lite längre på denna långa strandpromenad kommer vi fram till Miami Beachs sydligaste spets.

Här håller lokalbefolkningen till. Man badar förstås, man fiskar från piren, man surfar och umgås. Här ses inga solstolar med turister som talar olika språk, här finns inga strandbarer och heller inga uthyrare av vattensportutrustning.

När vi vände blicken mot ”vår” del av stranden, såg vi att molnen tornade upp sig.

Nu är det så i områden med tropiskt klimat, att förhållandena växlar snabbt. Ena stunden en skinande sol från en klarblå himmel, nästa stund en störtskur som en genomblöt på bara någon sekund. De mörka molnen ni ser medförde inget regn och försvann ganska snart.

Därför tar vi en sväng förbi Miami Beachs kanske mest kända gata innan vi beger oss hem. Det är framför allt två gator som sticker ut och gör staden känd. Det är Lincoln Road med alla sina restauranger och exklusiva butiker. Så är det Ocean Drive som ligger intill stranden och är det definitiva uppehället för festande ungdomar och människor av alla de slag. Gatan som sträcker sig sida vid sida med strandpromenaden kantas av hotell och restauranger. Stämningen är hög, så också musiken och att bara sitta här och titta på människor är en attraktion i sig.

När vi satt och intog vår lunch var det här en inte helt ovanlig syn.

Jodå, här passerade unga kvinnor i så minimal klädsel att man ibland undrade över om de ens hade kläder. Vi tror oss veta att det varje helg anländer fartyg från Kuba och andra länder utanför kusten och att dessa motsvarar våra Finlandsbåtar. Därav klädseln på mestadels unga kvinnor och män. Tänk er denna syn på en uteservering i centrala Stockholm, Nyköping eller andra svenska städer. Knappast tillåtet, eller…?

Inte bara lättklädda, närmast vulgärt klädda, personer passerade när vi satt och åt. Utklädda människor, dansande missbrukare, människor som är svåra att beskriva, människor på rullskridskor och på gatan passerade den ena vräkiga och ombyggda bilen efter den andra. Ja, det är svårt att beskriva volymen, stämningen och uppenbarelserna med några få ord, det måste upplevas.

Ocean Drive kantas också av art-déco byggnader, den ena mer färggrann och pyntad än den andra.

Fast det är efter mörkrets inbrott Ocean Drive ska upplevas. Då vrids volymen upp ytterligare, neonljusen färgar byggnaderna och de kufiska människorna blir allt fler.

Den sena promenaden fortsätter upp till de mer centrala delarna av South Beach. På genomfartsgatan Collins Avenue är stämningen lugnare. Här frotteras turisterna som inte längre uppskattar ungdomens festnätter, utan som heller använder tiden till att äta gott, shoppa lite eller bara strosa.

Fortsätter vi längre in mot stan kommer vi förbi en restaurang som förvisso är lite dyrare än de längs med Collins, men med en service och en mat som är väl värd varenda dollar. Det var också på denna vi firade vår egentliga avsikt med denna USA-tripp. Vår 10:e bröllopsdag.

Yardbird Southern Table & Bar heter den och ligger i korsningen 16:th Street och Lennox Avenue. Läs mer om den här. Lite mätt på kyckling och pasta, valde jag en rätt som heter Shrimp’n’Grits. Att den innehöll räkor förstod jag, även rostade tomater, skinka, rödlök och en kycklingsås (ja, jag vet). Vad ”grits” var hade jag inte en susning om, men jag vet nu att det är en form av lokal majsgrynsgröt. Låter väl inte som en rätt jag hade valt om jag förstått detta, men den som ingen provar får heller inget veta. Rätten var suveränt god och jag ångra inte mitt beslut för en sekund.

Natten närmade sig, så också vår resa.

En sak måste tilläggas. Även solen har sina fläckar, även paradiset har sina baksidor.

Tyvärr var det här en vanlig syn.

Både män och kvinnor, unga och gamla, infödda- och invandrade amerikaner använde trottoarer och busshållplatser som sina hem. Väldigt många hemlösa och socialt utsatta. En tråkig syn, men en syn man kan se över hela världen. Inte utan att man funderar över var de sov när sviterna av Matthew passerade förbi på långt avstånd?

Fortsättning följer…