Veckorna innan vi reste till USA präglades nyheterna i Sverige av den orkan som växte sig allt starkare ute på Atlanten. Alligatorattacker, slukhål och zica-virus till trots, orkanen Matthew kändes som det största hotet mot Miami och vår semester.

När vi satt på planet till New York, under vår vistelse i denna världsmetropol och även de första dagarna i det varna Miami Beach, kändes faran avlägsen, väldigt avlägsen. Vi såg dock på nyhetssändningarna varje dag och insåg att Florida, inklusive Miami, låg i orkanens väg och vi såg bilder på förödelsen i Haiti och omgivande öar när Matthew slog till med all dess kraft.

Orkanen Matthew var den värsta som drabbat området på över 300 år och redan innan den närmade sig Florida hade hundratals människor omkommit på de karibiska öar där orkanen drog fram.

Inte utan att det fanns både oro, rädsla och lite spänning i hela utvecklingen. En dag mötte vi hotellmanagern på Marseille som stannade upp, pratade med oss, var nyfiken på varifrån vi kom, bjöd in oss på grillkväll en av kvällarna vi var där och som frågade oss: ”Are you afraid of the hurricane? Don’t be. We have not been hit by hurricanes in decades, the usually pass us by miles”.

Lugnade ord från någon som vet.

Nåväl, dagen när Matthew skulle slå till mot fastlandet närmade sig. Dagarna framför tv-apparaten på rummet visade en osäkerhet om Matthews bana. Ena stunden skulle orkanen passera utanför Floridas kust, nästa skulle den dra in i området där vi befann oss och en rapport talade om att orkanen skulle passera Miami, fortsätta upp längs kusten, för att sedan återvända och dra in över Florida med än större kraft. Förstår ni spänningen vi upplevde?

Så här såg det ut i nyhetssändningarna.

Den röda färgen markerar orkanens öga och med tanke hur det kom att blåsa i Miami Beach, förstår jag att de boende i de mer rödfärgade områdena upplevde ett rent helvete. Som mest uppnådde Matthew en styrka på 64 m/s, att jämföra med stormen Gudruns framfart i Sverige 2005, där vindstyrkan uppgick till 33 m/s som mest.

Egentligen förstod vi snart att Miami skulle befinna sig utanför orkanens väg mot Floridas fastland, men som alla vet är vädret lynnigt och ingen kan med säkerhet fastställa en orkans väg och vilka konsekvenser den för med sig. Så här såg de sista prognoserna ut och som ni ser ligger inte Miami i dess förutspådda bana.

Vad innebar då det här för oss?

Morgonen samma dag orkanen skulle slå till mot Florida, gick vi till vår butik för att inhandla frukost. Det var stängt, lika stängt som merparten av butikerna. Samtliga butiker och restauranger hade dessutom spikat upp träskivor för fönstren och placerat sandsäckar utanför entrédörrarna.

Vi hittade i alla fall ett öppet café där vi kunde inhandla en kopp kaffe och färsk smörgås med allehanda pålägg. De hade bara öppet någon timme på morgonen, så vi hade tur. Annars var det ganska öde och t.o.m. vår favoritrestaurang tvärs över gatan låg öde, trots att de hade öppet dygnet runt.

I hotellet hade de satt upp lappar om eventuella evakueringsvägar om olyckan vore framme. På TV:n talade Floridas guvernör om evakuering av tiotusentals invånare och via mobilen kunde vi läsa i svenska nyheter att UD hade beredskap. Samtidigt som det var lite skrämmande fanns det en liten kittlande nerv av spänning. Vem av er har befunnit sig i närheten av en orkan. Jag vet att någon av er som läser detta var närvarande vid tsunamin i Thailand och kan vittna om saker ingen ska behöva uppleva. Skillnaden är att den slog till utan förvarning, här i Florida väntade vi bara på att olyckan skulle slå till.

Från vårt hotellfönster kunde vi se hur vinden tilltog och redan på morgonen gick myndigheterna ut med att stranden var stängd och varningar om att ingen skulle bege sig dit. Det är givetvis svårt att återspegla situationen i stillbilder, men det blåste ganska kraftigt redan på morgonen.

Kite-surfarna ignorerade varningarna och upplevde säkerligen ett Eldorado där ute bland vågorna. Vi respekterade varningarna och höll oss inne under dagen. Dock gick vi ned till entréplan från vars restaurang vi blickade ut över huvudgatan som gick utanför. Det kom några riktiga regnskurar som förvandlade gatan till en rinnande flod på bara några minuter. Ni som varit i tropiska områden vet att regnet kommer plötsligt, slår till med all dess kraft och slutar lika tvärt.

Det fanns människor som uppenbart var tvungna att bege sig ut…

…och de blev snart lika blöta inpå kroppen som de kläder de tagit på sig för att bemöta regnet.

Vad gör man på ett hotellrum när man befinner sig på ett semesterparadis? Det varierar säkert, men i vårt resesällskap tar man några öl, några glas vin och spelar några omgångar Yatzy i de mästerskap vi alltid fördriver tiden med på dessa resor.

Vi brukar ha ett mästerskap när vi gör dessa bröllopsresor och resorna brukar krönas med att segraren bjuds på middag, en drink eller något annat av värde. Vem som vann denna resas mästerskap? Ja, det förblir en hemlighet, men det var inte jag, det var inte min fru och det var inte min svåger.

Några av oss hade fått sms och kommentarer på Instagram där man uttryckte sin oro och vädjade om att vi skulle vara försiktiga, helst komma hem till Sverige, men vem kan komma hem när samtliga flyg är inställda?

Natten närmade sig och TV:n stod på hela tiden för att vi skulle kunna ha koll på Matthews väg mot fastlandet. Att döma av prognoserna skulle orkanen visserligen slå till mot Florida med all sin kraft, en 4:a på den 5-gradiga skalan, men flera mil norrut. Frugan var märkbart påverkad och satt vaken i sängen långt in på småtimmarna. Själv kände jag mig trygg och somnade ganska ovaggad, förutom de gånger jag vaknade av att TV:n stod på, lamporna lyste och frugan satt upprätt i sängen och inväntade hotellpersonalens utrop om evakuering.

Det skulle visa sig att Matthew gick in över fastlandet flera mil norrut, över Fort Lauderdale där frugan och jag var på vår förra USA-resa. Vad innebar Matthew för oss, annat än stängda affärer och varningar? Egentligen ingenting. Uppe på rummet varken man märkte, kände eller hörde något av den kraftiga blåst som rörde sig i utkanten av orkanen. Inte ens strömmen gick och snart nog förstod man att hotellmanagern Lloyd fick rätt i sin profetia. Miami Beach klarade sig helskinnad.

Morgonen efter var allt sig likt. Inga raserade byggnader, inga översvämningar, inga rapporter om omkomna och inga nedfallna palmer. Vi tog vår dagliga morgonpromenad till butiken och det ända som påminde om orkanen var lite nedblåsta palmblad som morgontidiga gatsopare höll på att samla ihop.

De vackra soluppgångarna var sig lika, kanske att de ändå förevisade om det som varit då de riktiga färgerna kändes mer matta och utslätade.

T.o.m. de stora fartygen som var på väg till och från Miami passerade som om inget hade hänt.

Det blev inte den katastrof som förutspåtts och på TV:n kunde vi se det ena reportaget efter det andra från städer längs Floridas kust där Matthew slog till. Fort Lauderdale (cirka 4 mil norr om staden), West Palm Beach, Daytona Beach, Jacksonville, Charleston och sedan ut ur delstaten och in i South Carolina. Områden där man inte hade lika stor tur som i Miami.

Så här kunde det se ut i nyhetssändningarna när Matthew slog in i Jacksonville, några mil norr om Miami.