Det är inte ofta man tar cykeln ut till Söra nuförtiden, men det händer.

Så skedde häromdagen när ett relativt skönt höstväder lockade till lite motion. Motionsspåret är kanske kommunens kortaste, men jobbigaste. Väldigt kuperat, men med ett bra underlag och känner man för att göra det lilla extra, har man byggt upp lite stationer runt spåret där man kan träna både styrka och balans. Lite mer slitet nu än förr och kanske det beror på att verksamheten vid scouthuset vid den lilla Hovrasjön inte längre är lika aktiv?

Nu utnyttjade jag tiden med att utforska området lite mer och därför klev jag av motionsspåret och rörde mig mer i den den kuperade terräng som spåret omger, men först gick jag en liten stig som leder till vägen som i sin tur går till Hovra gård (tror jag att den heter). Att hösten verkligen gjort entré märks på naturen. Löven faller allt tätare från träden, sommarblommorna har vissnat och man kan börja skönja de vackra färger som kännetecknar denna årstid.

Höstskörden har bärgats och åkrarna ligger ganska platta och tråkiga.

Det rörde sig inte särskilt mycket djur i området, faktiskt inga alls. Här har jag sett tranor på de öppna fälten, örnar högt uppe i skyn, ekorrar, älgar och rådjur. Förutom några småfåglar som hördes mer än de syntes, var det bara denna lilla rackare som låg stilla på spåret och gjorde ingen min av att ringla ned i gräset. Så liten var den dock inte, utan ovanligt stor för att vara en kopparorm, eller är det kopparödla man ska säga eller möjligen ormslå?

Om djuren lyste med sin frånvaro, var det desto tätare med flygplan som dundrade förbi mot landningsbanan på Skavsta. På den korta stund jag stod på den lilla grusvägen och förevigade det öppna landskap ni ser ovan, var det inte mindre än sju plan som drog förbi strax ovanför trädtopparna.

På vägen ut mot den större gården intill sjön, den jag tror heter Hovra gård, ligger en liten stuga från gamla tider. Här har jag faktiskt festat i unga år. En klasskompis under gymnasietiden bjöd ut oss hit och på den tiden hyrdes stugan av hans föräldrar. Idag står den övergiven och påminner om en svunnen tid. Vilka var det som bodde här, varför bodde de här och vad sysslade de med? Ständigt samma frågor när jag ser äldre och övergiven bebyggelse.

Om höstfärgerna inte riktigt framträtt i de öppna landskapen, verkar de ha hunnit längre i de mer skuggiga delarna av vår natur. I den härliga terräng som ligger innanför motionsspårets dragning lyste den täta vegetationen mer i höstens än i sommarens färger.

En och annan höstsvamp kunde skönjas, även om det var flugsvampar jag gärna hade sett.

Det blev en trevlig eftermiddag i motionens tecken. På vägen hem gjorde jag ett litet avsteg från cykelrutten och fann där ett område jag inte besökt sedan unga år när min farfar och farmor tog med oss barnbarn dit. Fick härmed inspiration till ett kommande inlägg.