Etikett: motion

På tur med fru

StefanLämna en kommentar

Igår var det en fantastisk höstdag. Dagen…eller rättare sagt förmiddagen…startade med en som som bara skymdes av enstaka moln och temperaturer kring 12-13°. Först gav jag mig ut på min traditionella morgonpromenad till Ohlsons bageri där morgonens frukostbröd inhandlades. Därefter tog frugan och jag cyklarna för att inhandla ingredienser till helgens middagar (fläskfilé och egengjord potatisgratäng, respektive ugnsbakad fisk med egengjort potatismos) och därefter tog vi på oss lite ledigare kläder för att bege oss ut på en längre promenad i omgivningarna.

Det gäller att passa på, för en visar hösten upp sina vackra färger på träd som ännu behåller några av sina löv. Som här på de små träden intill de senast byggda bostadshusen i Högbrunn.

Ni kommer snart märka att inläggen bygger på ett alldeles särskilt tema. Frugan på promenad i ett Nyköping som bjuder på höstprakt.

Den här passagen intill Sunlights inhägnade område gör sig särskilt bra under hösten när de nedtyngda träden som kantar gångbanan lyser i höstens eldfängda färger.

En titt bort mot horisonten där solen sakta men säkert försvann bakom allt tätare moln.

En av de mer ståtliga byggnaderna i området är järnvägsstationen. En förvisso ganska sliten stationsbyggnad, men ändå tämligen praktfull. Inom ett antal år kommer här att stå en nybyggd fastighet som ska inrymma Nyköpings nya resecenter. Föga förvånande kommer den att sakna all den charm som finns i nutida stationsbyggnad och de praktfulla hus som byggdes under samma era. Varför nutidens arkitekter envisas med att bygga fyrkantigt och sterilt får de själva svara på, men tråkigt ser det ut.

Den nuvarande stationsbyggnaden är ganska charmig och gör sig ännu bättre då den är inklädd i murgrönor och annan växtlighet. Jag törs redan nu utlova att det framtida resecentret kommer sakna allt vad växtlighet och charm heter. Det nya Nyköpings baksida.

Det bar sedan av under järnvägsspåret och ut på andra sidan. Även här förväntas det att nya bostäder ska byggas. Det charmiga Nyköping är sakta men säkert på väg att försvinna och ett Nyköping som anpassas för storstadsvana stockholmare står för dörren.

En av de äldre fastigheterna som fortfarande står ganska ensamt en bit från övriga bebyggelse är Blommenhof och där var dit våra steg närmast bar.

När vi passerade hotellet fick vi en idé om en kommande bröllopsdag. För några år sedan tog vi (jag, frugan, syster och svåger) in på hotell Sunlight som bara ligger hundratalet meter från vårt hem. Ett dygn på detta hotell där spa, middag och frukost ingick. Ett kanske annorlunda sätt att fira en bröllopsdag, men ack så trevlig. Varför inte fira någon av våra kommande bröllopsdagar på Blommenhof, tänkte vi.

Vi gick förbi hotellområdet, via motionsspåret intill och genom kyrkogården som ligger här. I utkanten av den Nya kyrkogården ligger en allé som är vacker och gör sig bra på bild. Dagen till ära visade sig träden i sin gula kostymering och asfalten som passerar genom allén var fuktig och full av de löv som träden givit från sig.

Sedan bar det av ut i skogen. Närmare bestämt via koloniområdet Anderslund och ut i grönskan vid Dammgruvorna. Här i skogen bakom kolonilotterna finns några av de gruvhål som skapades i jakten på järn, koppar, silver och bly på 1600-talet. Idag syns bara spåren av de djupa gruvhålen som numera är inhägnade av förståeliga skäl. Tyvärr används hålen som avskrädesplats för människor som saknar det vi kallar sunt förnuft. Man kan idag se cyklar, hinkar, klädesplagg och allsköns bråte nedkastat i hålen. Tittar man istället på det mer intressanta, kan man se märken från de arbetsredskap som användes på den tiden gruvhålen användes till något vettigt.

Själva skogen vid Dammgruvorna är sagolik vacker. Grön, mjuk och tät mossa gör detta parti till en scen som hämtat ut John Bauers sagoböcker om troll och älvor. Att politikerna i kommunen ville rasera allt detta för att istället bebygga skogen med nya bostäder borde vara straffbart. Ett stort tack till de boende i området som protesterade mot detta vansinne. Har ni inte gått de trevliga stigarna mellan Dammgruvorna och Minningegruvan bör ni göra det. Inte bara för att det är ett trevligt, men ganska okänt området, utan för att det också kan stå nya och dyra bostäder på plats om dessa politiker med sitt storstadskomplex får som de vill.

Läs mer om gruvorna och området i denna pdf-fil.

Snart var vi ute ur denna trevliga del av Nyköping och begav oss därefter vidare på den grusväg som går mellan gården Minninge och Nya Kyrkogården. En lång promenad tar på krafterna, som synes…

En lång, vacker och trevlig motionsrunda var snart till ända. Vi genade genom gångtunneln under E4:an för att snabbt ta oss till hemmet i närheten. Kunde inte låta bli att knäppa en kort där inne i mörkret och som väntat blev bilden en misslyckad sådan. Fast hör och häpna. En suddig och misslyckad bild som denna skulle sälja bättre i konstnärskretsar än en knivskarp bild med tydliga konturer. Jo, det är frugan ni skymtar där borta i ljuset.

Var är svampen – del 1

StefanLämna en kommentar

De två senaste helgerna har det letats svamp. Nja, egentligen har det företagits promenader i den vackra naturen runt Nyköping.

För två helger sedan drog frugan och jag iväg på cyklarna med riktning mot Ryssbergen. Gammal hederlig och välkänd terräng m.a.o. Syftet med timmarna ute i skogen var att motionera, men i ryggsäcken fanns både fika och påsar att lägga all svamp i.

Oätlig svamp fanns vi i massor. De gör sig bättre på bild än i stekpannan, men det var väl tusan om vi inte skulle hitta något ätbart. Motionsspåren vid Ryssbergen är populära och vi mötte flera personer som var ute på en promenad, joggingrunda eller cykeltur. Vädret var också fint, så jag förstår att många passade på. Det var förvånansvärt många fjärilar i rörelse och visst, är vädret så behagligt som det var den här helgen kanske de överlever lite längre än normalt. Dock såg vi bara de mer välkända arterna, men de duger gott att titta på.

Annars var växtligheten mer spännande än djurlivet. Härligt frodig grönska följde oss längs spåret och känslan av sommaren höll sig inte långt borta.

Det längsta spåret i området är väldigt varierad. Dels kuperad, dels passerar den både kalhyggen och vanlig skogsmark, men som mest trevlig är den under en sträcka av 2-300 meter där man passerar genom en terräng som är ganska mörk p.g.a. de täta träd som där växer, men framför allt kantas stigen av härligt frodig mossa som växer och som för tankarna till John Bauers böcker om troll.

Här övergav vi spåret och gav oss ut på små upptrampade stigar rätt ut i det vilda. Här lade vi, okej frugan, lite mer energi i svampletandet…

…och visst tusan hittade vi svamp. Jag tror jag räknade till sju kantareller, men de räckte till varsin god svampmacka till kvällskaffet.

Fast nu var svampen inte det mest väsentliga den här dagen, utan det var motionen. Jag vet inte hur lång sträckan är och kanske borde jag ha mätt, men det får bli en annan gång.

Har ni förresten haft känslan att ständigt springa in i spindelnät när ni promenerar i moder natur? Jag vet inte hur många gånger jag rafsade bort spindelnät från ansiktet och man bara väntar på att själva spindeln ska landa i trakterna kring munnen eller ramla ned i kläderna så att man plötsligt upptäcker vävda nät i klädkammaren eller andra icke så önskvärda ställen. Fast spinna kan de, de små liven.

Det blev en härligt skön dag i Ryssbergen som avslutades med fika uppe på toppen av slalombacken. Vi gick upp, andra använde motorfordon.

Förberedelserna inför en förhoppningsvis kall och snörik vinter har redan påbörjats. Jag ogillar denna årstid, men herrarna på bilden önskar nog att kylan kommer snabbt och att snön faller strax därpå. Oavsett årstid är utsikten från denna plats enastående, så har du inte varit där än, åk dit.

Nästa promenad och del två, togs i för oss okänd terräng. Hur det gick med svampplockningen under denna får ni veta inom kort.

Olika teman

Stefan2 kommentarer

En dag när solen fortfarande värmde från en ganska blå himmel tog jag en cykeltur till ett område utanför Nyköping jag gärna besöker. Det blev, förutom motion, en härlig dag där jag testade att dela in den i tre delar. Då talar jag förstås om fotograferandet som fortfarande är en kär vän.

Från hemmet i Högbrunn bar det av på den gamla vägen förbi Arnö skola och ut på den hårt trafikerade vägen mot Nävekvarn. Innan jag svängde ut med cykeln på den, passerade jag under täta grenverk som bildade ett grönt tak ovan huvudet.

Strax efter denna dunge kan man blicka ut över åkern och mot ett rött hus som ligger där, tillsynes ganska avskilt men inte så långt från den gamla skolan och byggnaderna kring denna.

Den första anhalten blev Svanviken och fågeltornet där ute. Den långa spången var för något år sedan fallfärdig och stängd för allmänheten. Sedan ett år ligger där en ny och man har fått till det väldigt bra. Tyvärr tenderar växtligheten att gömma träbron, så vi hoppas alla att de ansvariga håller den under uppsikt och ser till att rensa undan sånt som hör naturen till.

Jag skulle fota fåglar. Vad annars fotar man vid och omkring ett fågeltorn? Så mycket bevänt med det blev det aldrig, då torkan gjort att marken bortom utsiktsplatsen var torr och därmed fri från de fåglar som brukar hålla  till här i mängder. Som vanligt hör man småfåglarna kvittra ute i grönskan, men som vanligt håller de sig osynliga. De två rackarna på bilderna nedan var de enda som dök upp och ville fotas.

Svalorna höll däremot show ovanför våtmarken, men att fånga dessa mästerflygare i farten är inte det enklaste, så jag lät bli. På träräcket fick jag kanske den bästa bilden, men inte på någon fågel.

Jag vet att det håller till rovfåglar här. Jag har sett dem, men de håller gärna till lite längre bort än mina förhoppningar. Svårt att få till bra bilder, men det var en rovfågel jag helst ville fånga. Det blev en lång väntan, så lång att jag till slut gav upp. Vad händer då? Jo, från skogsgläntan seglar den här fågeln förbi, som vanligt på lite för långt avstånd för att få den där bilden med stort B.

Svanviken är inte bara fåglar, insekter och andra djur. Växtligheten är frodig, ganska spännande och egentligen utmärkt om man är ute efter att fotografera just mindre djur som tidigare nämnda.

Nej, del ett under denna temadag lovade mer än det höll.

Del två skulle tillbringas däruppe.

På Nyköpings högsta punkt, Ryssbergsbacken.

Nu var jag inte så tuff att jag släpade med mig cykeln uppför slalombacken. Jag valde att ta bakvägen upp från Svanviken, en i.o.f.s. utmaning som heter duga. Upp kom jag dock och parkerade cykeln strax nedanför den allra högsta punkten.

Härifrån har man en fantastisk utsikt över hemstaden Nyköping. Har man ett teleobjektiv fastskruvad på kameran, kan man zooma in ganska bra på de ställen man väljer ut. Eller så försöker man få med så mycket som möjligt av den lilla staden med storstadshybris.

Temat gällde inte översiktsbilder och panoraman. Temat uppe på berget gällde att med närbilder fånga lite av den växtlighet och det djurliv som finns här uppe. Inte så mycket att orda om, men jag kände mig mer nöjd med resultatet här uppe, än det där nedanför.

Det tredje temat förevigades på andra sidan berget. På den långa och trevliga motionsslingan i strövområdet Ryssbergen. På sina håll går stigen bland tät växtlighet och kan därför vara lite mörk. Av den anledningen ställde jag in kamerans exponeringskompensation på -1.0 och punktmätning. Detta för att försöka framhäva själva motivet och göra bakgrunden mer mörk än den egentligen var.

Det här är en form av fotografering jag lärt mig uppskatta. Lyckas man kan man få med sig riktigt bra bilder hem. Jag är till dels ganska nöjd med resultatet, men inser att det kunde ha blivit bättre om jag hade lagt ned mer tid.

Så var det med det. Tre olika teman på en och samma tur. Det här med teman ska jag försöka återkomma till. Med fantasins hjälp och med inspiration från andra fotobloggare, ska jag nog komma på något.

Jag började inlägget med en bild på en röd stuga. Jag avslutar inlägget med en bild på en röd stuga, dock inte densamma. Vill man, kan man med cykelns hjälp ta sig runt hela vägen runt Lindbacke, Arnös skola, Svanviken, Ryssbergen och ut mot Gumsbacken. En trevlig tur som fler borde prova på.

Ett alldeles speciellt mål

StefanLämna en kommentar

Jag har länge haft ett speciellt mål. En bild som jag sett framför mig länge nu.

Nu jädrar skulle den tas. Återkommer till detta längre ned.

Det blev en promenad med kameran monterad på ett stativ. Ett sådant krävs när man ska ta bilder av detta slag. På vägen till mitt mål ställde jag ned stativet och fångade detta motiv. Inget märkvärdigt i sig, men en bild av nutiden strax utanför Nyköping.

Bilden togs också för att visa på den skillnad det kan göra om man riktar kameran i olika riktningar. Bilden ovan togs med den nedgående solen i ryggen. Bilden nedan togs från samma plats, minuterna senare och med kameran riktad mot samma sol.

Lite skillnad, eller hur? Nu var inte det här målet för dagen, utan det väntade en promenad på ytterligare någon kilometer. Ni som känner igen byggnaden på denna bild, kanske förstår vart jag är på väg.

Det är Lilla Kungsladugården ni ser. Till höger om denna gård går en väg som frugan och jag brukar promenera under behagligare omständigheter. Den vägen delar sig och så småningom och den väg jag tänkte ta leder bort mot järnvägsspåret.

Det var där jag tänkte ta bilden jag sett framför mig i månader. Fast en blick över nämnda väg fick mig att tveka.

Att det är någon kilometer kvar att gå berörde mig inte, inte heller att det var lite småkyligt. Nej, det som till slut gjorde att jag avstod promenaden mot målet var att solen tinat upp den hårda grusvägen och gjort den till en lerig sådan. Redan fram hit hade jag tvingats hoppa mellan vattenpölar och balansera i dikeskanten för att inte skita ned mig allt för mycket.

Det blev som ni förstår ingen promenad bort till slutmålet och därför heller ingen bild av det motiv som var tänkt.

Istället fortsatte jag förbi gården och bort mot Hemgårdens nya industriområde. Med den nedgående solen i ryggen kunde jag inte låta bli att fångs den här bilden. Med punktmätning och minusexponering gjordes bilden något mörkare än verkligheten. Detta för att göra den mer intressant, om den nu är så intressant.

Utan dessa inställningar hade himlen frätt ut och siluetterna av träden uteblivit.

Några hundra meter längre fram satte jag ned stativet i kanten av vägbanan. En blick över området och jag insåg att bönderna i trakten får vänta ytterligare innan de kan skrida till verket.

Det nya industriområdet växer fram och temat verkar vara bilar. kanske lite märkligt att det poppar upp nya företag som riktar sig till bilister när debatten nu går het om klimat och minskat bilåkande. Man kanske inte ska förstå, men någonstans hittar man lite dubbelmoral i det hela.

Jo, så var det det här med drömbilden.

Jag har länge sett den framför mig. Ett annalkande tåg som sveper förbi på räls som glänser av solnedgångens varma sken och en himmel som lyser i grälla färger. Svårt att med ord beskriva den bild jag sett framför mig. Tyvärr får ni inte se den bilden framför er nu, men jag hoppas att någon gång kunna fånga den. Nu går vi mot ljusare tider och därför får jag kanske vänta tills nästa vinter innan den sätts på pränt. Vi får se.

Det blev istället en avstickare till järnvägsspåret bakom den berömda garagelängorna. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men ändå en bild på järnvägsräls som leder till och från Nyköping. Dock utan ankommande eller avgående tåg.

Det blev en sista bild innan jag tågade hem. En bild på E4:an där den ganska glesa trafiken gled förbi som spöklika skuggor. Det var inte tillräckligt mörkt för att bara fånga de förbipasserande fordonens ljus och något ND-filter hade jag inte med mig på promenaden.

Fast nu var det väl tusan om inte våren är här och kommande inlägg kan präglas av denna.

Nostalgitripp

StefanLämna en kommentar

För mig som i grunden inte är någon stadsmänniska, är en promenad i skog och mark mer välkommen och livskraftig än en promenad bland asfalt och betong.

Det finns några trevliga spår att vandra i utkanten av Nyköping och det kanske gäller att passa på innan politikernas storstadskomplex bygger bort också dessa. När vi bodde i Brandkärr hade vi nära till Ekensbergs motionsspår. Där vistades vi var och varannan dag och snart nog kändes det som att man kunde varje meter av det fem kilometer långa spåret i huvudet.

Nu är det några år vi lämnade ett Brandkärr vi borde ha lämnat mycket tidigare. Därför var det ett kärt återseende när frugan och jag tog oss runt slingan i sakta mak. Det var mycket folk ute, framför allt i åldern 40+.

Några svampplockare syntes inte till, inte heller de som hellre fyller sina kassar med blåbär. Blåbär såg vi en del i kanten av spåret, men det var mer gott om skogens röda bär.

Växtligheten var det inte mycket bevänt med. Om sommarens torka eller den senaste veckans slagregn påverkat vet jag inte.

Kanske det är höstens antågande som sätter sina spår i naturen. De här nedfallna löven som låg på spåret talar en del för det.

Det blev en runda utan spår av djur. Man brukar kunna se allt från sniglar, spindlar till ekorrar och rådjur, men inte ett liv förutom det fågelkvitter som hördes inifrån skogen. Ibland känns det som att vi människor tränger undan djuren allt mer. Vart ska de ta vägen när nya bostäder tränger allt längre in i skogen och ute på åkrarna? Nya vägar, nya köpcentrum och industriområden anläggs på mark där man tidigare kunnat se djur röra sig. Djur som på ett eller annat sätt stör utvecklingen avlivas eller skräms iväg.

En utveckling vi förmodligen får leva med. Vad djuren anser är det nog ingen som bryr sig om.

På den här öppna ytan i mitten av Ekensberg kan man se både rådjur och älg, men nu låg bara balar och väntade på att plockas upp.