Etikett: motion

Var är svampen – del 1

StefanLämna en kommentar

De två senaste helgerna har det letats svamp. Nja, egentligen har det företagits promenader i den vackra naturen runt Nyköping.

För två helger sedan drog frugan och jag iväg på cyklarna med riktning mot Ryssbergen. Gammal hederlig och välkänd terräng m.a.o. Syftet med timmarna ute i skogen var att motionera, men i ryggsäcken fanns både fika och påsar att lägga all svamp i.

Oätlig svamp fanns vi i massor. De gör sig bättre på bild än i stekpannan, men det var väl tusan om vi inte skulle hitta något ätbart. Motionsspåren vid Ryssbergen är populära och vi mötte flera personer som var ute på en promenad, joggingrunda eller cykeltur. Vädret var också fint, så jag förstår att många passade på. Det var förvånansvärt många fjärilar i rörelse och visst, är vädret så behagligt som det var den här helgen kanske de överlever lite längre än normalt. Dock såg vi bara de mer välkända arterna, men de duger gott att titta på.

Annars var växtligheten mer spännande än djurlivet. Härligt frodig grönska följde oss längs spåret och känslan av sommaren höll sig inte långt borta.

Det längsta spåret i området är väldigt varierad. Dels kuperad, dels passerar den både kalhyggen och vanlig skogsmark, men som mest trevlig är den under en sträcka av 2-300 meter där man passerar genom en terräng som är ganska mörk p.g.a. de täta träd som där växer, men framför allt kantas stigen av härligt frodig mossa som växer och som för tankarna till John Bauers böcker om troll.

Här övergav vi spåret och gav oss ut på små upptrampade stigar rätt ut i det vilda. Här lade vi, okej frugan, lite mer energi i svampletandet…

…och visst tusan hittade vi svamp. Jag tror jag räknade till sju kantareller, men de räckte till varsin god svampmacka till kvällskaffet.

Fast nu var svampen inte det mest väsentliga den här dagen, utan det var motionen. Jag vet inte hur lång sträckan är och kanske borde jag ha mätt, men det får bli en annan gång.

Har ni förresten haft känslan att ständigt springa in i spindelnät när ni promenerar i moder natur? Jag vet inte hur många gånger jag rafsade bort spindelnät från ansiktet och man bara väntar på att själva spindeln ska landa i trakterna kring munnen eller ramla ned i kläderna så att man plötsligt upptäcker vävda nät i klädkammaren eller andra icke så önskvärda ställen. Fast spinna kan de, de små liven.

Det blev en härligt skön dag i Ryssbergen som avslutades med fika uppe på toppen av slalombacken. Vi gick upp, andra använde motorfordon.

Förberedelserna inför en förhoppningsvis kall och snörik vinter har redan påbörjats. Jag ogillar denna årstid, men herrarna på bilden önskar nog att kylan kommer snabbt och att snön faller strax därpå. Oavsett årstid är utsikten från denna plats enastående, så har du inte varit där än, åk dit.

Nästa promenad och del två, togs i för oss okänd terräng. Hur det gick med svampplockningen under denna får ni veta inom kort.

Olika teman

Stefan2 kommentarer

En dag när solen fortfarande värmde från en ganska blå himmel tog jag en cykeltur till ett område utanför Nyköping jag gärna besöker. Det blev, förutom motion, en härlig dag där jag testade att dela in den i tre delar. Då talar jag förstås om fotograferandet som fortfarande är en kär vän.

Från hemmet i Högbrunn bar det av på den gamla vägen förbi Arnö skola och ut på den hårt trafikerade vägen mot Nävekvarn. Innan jag svängde ut med cykeln på den, passerade jag under täta grenverk som bildade ett grönt tak ovan huvudet.

Strax efter denna dunge kan man blicka ut över åkern och mot ett rött hus som ligger där, tillsynes ganska avskilt men inte så långt från den gamla skolan och byggnaderna kring denna.

Den första anhalten blev Svanviken och fågeltornet där ute. Den långa spången var för något år sedan fallfärdig och stängd för allmänheten. Sedan ett år ligger där en ny och man har fått till det väldigt bra. Tyvärr tenderar växtligheten att gömma träbron, så vi hoppas alla att de ansvariga håller den under uppsikt och ser till att rensa undan sånt som hör naturen till.

Jag skulle fota fåglar. Vad annars fotar man vid och omkring ett fågeltorn? Så mycket bevänt med det blev det aldrig, då torkan gjort att marken bortom utsiktsplatsen var torr och därmed fri från de fåglar som brukar hålla  till här i mängder. Som vanligt hör man småfåglarna kvittra ute i grönskan, men som vanligt håller de sig osynliga. De två rackarna på bilderna nedan var de enda som dök upp och ville fotas.

Svalorna höll däremot show ovanför våtmarken, men att fånga dessa mästerflygare i farten är inte det enklaste, så jag lät bli. På träräcket fick jag kanske den bästa bilden, men inte på någon fågel.

Jag vet att det håller till rovfåglar här. Jag har sett dem, men de håller gärna till lite längre bort än mina förhoppningar. Svårt att få till bra bilder, men det var en rovfågel jag helst ville fånga. Det blev en lång väntan, så lång att jag till slut gav upp. Vad händer då? Jo, från skogsgläntan seglar den här fågeln förbi, som vanligt på lite för långt avstånd för att få den där bilden med stort B.

Svanviken är inte bara fåglar, insekter och andra djur. Växtligheten är frodig, ganska spännande och egentligen utmärkt om man är ute efter att fotografera just mindre djur som tidigare nämnda.

Nej, del ett under denna temadag lovade mer än det höll.

Del två skulle tillbringas däruppe.

På Nyköpings högsta punkt, Ryssbergsbacken.

Nu var jag inte så tuff att jag släpade med mig cykeln uppför slalombacken. Jag valde att ta bakvägen upp från Svanviken, en i.o.f.s. utmaning som heter duga. Upp kom jag dock och parkerade cykeln strax nedanför den allra högsta punkten.

Härifrån har man en fantastisk utsikt över hemstaden Nyköping. Har man ett teleobjektiv fastskruvad på kameran, kan man zooma in ganska bra på de ställen man väljer ut. Eller så försöker man få med så mycket som möjligt av den lilla staden med storstadshybris.

Temat gällde inte översiktsbilder och panoraman. Temat uppe på berget gällde att med närbilder fånga lite av den växtlighet och det djurliv som finns här uppe. Inte så mycket att orda om, men jag kände mig mer nöjd med resultatet här uppe, än det där nedanför.

Det tredje temat förevigades på andra sidan berget. På den långa och trevliga motionsslingan i strövområdet Ryssbergen. På sina håll går stigen bland tät växtlighet och kan därför vara lite mörk. Av den anledningen ställde jag in kamerans exponeringskompensation på -1.0 och punktmätning. Detta för att försöka framhäva själva motivet och göra bakgrunden mer mörk än den egentligen var.

Det här är en form av fotografering jag lärt mig uppskatta. Lyckas man kan man få med sig riktigt bra bilder hem. Jag är till dels ganska nöjd med resultatet, men inser att det kunde ha blivit bättre om jag hade lagt ned mer tid.

Så var det med det. Tre olika teman på en och samma tur. Det här med teman ska jag försöka återkomma till. Med fantasins hjälp och med inspiration från andra fotobloggare, ska jag nog komma på något.

Jag började inlägget med en bild på en röd stuga. Jag avslutar inlägget med en bild på en röd stuga, dock inte densamma. Vill man, kan man med cykelns hjälp ta sig runt hela vägen runt Lindbacke, Arnös skola, Svanviken, Ryssbergen och ut mot Gumsbacken. En trevlig tur som fler borde prova på.

Ett alldeles speciellt mål

StefanLämna en kommentar

Jag har länge haft ett speciellt mål. En bild som jag sett framför mig länge nu.

Nu jädrar skulle den tas. Återkommer till detta längre ned.

Det blev en promenad med kameran monterad på ett stativ. Ett sådant krävs när man ska ta bilder av detta slag. På vägen till mitt mål ställde jag ned stativet och fångade detta motiv. Inget märkvärdigt i sig, men en bild av nutiden strax utanför Nyköping.

Bilden togs också för att visa på den skillnad det kan göra om man riktar kameran i olika riktningar. Bilden ovan togs med den nedgående solen i ryggen. Bilden nedan togs från samma plats, minuterna senare och med kameran riktad mot samma sol.

Lite skillnad, eller hur? Nu var inte det här målet för dagen, utan det väntade en promenad på ytterligare någon kilometer. Ni som känner igen byggnaden på denna bild, kanske förstår vart jag är på väg.

Det är Lilla Kungsladugården ni ser. Till höger om denna gård går en väg som frugan och jag brukar promenera under behagligare omständigheter. Den vägen delar sig och så småningom och den väg jag tänkte ta leder bort mot järnvägsspåret.

Det var där jag tänkte ta bilden jag sett framför mig i månader. Fast en blick över nämnda väg fick mig att tveka.

Att det är någon kilometer kvar att gå berörde mig inte, inte heller att det var lite småkyligt. Nej, det som till slut gjorde att jag avstod promenaden mot målet var att solen tinat upp den hårda grusvägen och gjort den till en lerig sådan. Redan fram hit hade jag tvingats hoppa mellan vattenpölar och balansera i dikeskanten för att inte skita ned mig allt för mycket.

Det blev som ni förstår ingen promenad bort till slutmålet och därför heller ingen bild av det motiv som var tänkt.

Istället fortsatte jag förbi gården och bort mot Hemgårdens nya industriområde. Med den nedgående solen i ryggen kunde jag inte låta bli att fångs den här bilden. Med punktmätning och minusexponering gjordes bilden något mörkare än verkligheten. Detta för att göra den mer intressant, om den nu är så intressant.

Utan dessa inställningar hade himlen frätt ut och siluetterna av träden uteblivit.

Några hundra meter längre fram satte jag ned stativet i kanten av vägbanan. En blick över området och jag insåg att bönderna i trakten får vänta ytterligare innan de kan skrida till verket.

Det nya industriområdet växer fram och temat verkar vara bilar. kanske lite märkligt att det poppar upp nya företag som riktar sig till bilister när debatten nu går het om klimat och minskat bilåkande. Man kanske inte ska förstå, men någonstans hittar man lite dubbelmoral i det hela.

Jo, så var det det här med drömbilden.

Jag har länge sett den framför mig. Ett annalkande tåg som sveper förbi på räls som glänser av solnedgångens varma sken och en himmel som lyser i grälla färger. Svårt att med ord beskriva den bild jag sett framför mig. Tyvärr får ni inte se den bilden framför er nu, men jag hoppas att någon gång kunna fånga den. Nu går vi mot ljusare tider och därför får jag kanske vänta tills nästa vinter innan den sätts på pränt. Vi får se.

Det blev istället en avstickare till järnvägsspåret bakom den berömda garagelängorna. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men ändå en bild på järnvägsräls som leder till och från Nyköping. Dock utan ankommande eller avgående tåg.

Det blev en sista bild innan jag tågade hem. En bild på E4:an där den ganska glesa trafiken gled förbi som spöklika skuggor. Det var inte tillräckligt mörkt för att bara fånga de förbipasserande fordonens ljus och något ND-filter hade jag inte med mig på promenaden.

Fast nu var det väl tusan om inte våren är här och kommande inlägg kan präglas av denna.

Nostalgitripp

StefanLämna en kommentar

För mig som i grunden inte är någon stadsmänniska, är en promenad i skog och mark mer välkommen och livskraftig än en promenad bland asfalt och betong.

Det finns några trevliga spår att vandra i utkanten av Nyköping och det kanske gäller att passa på innan politikernas storstadskomplex bygger bort också dessa. När vi bodde i Brandkärr hade vi nära till Ekensbergs motionsspår. Där vistades vi var och varannan dag och snart nog kändes det som att man kunde varje meter av det fem kilometer långa spåret i huvudet.

Nu är det några år vi lämnade ett Brandkärr vi borde ha lämnat mycket tidigare. Därför var det ett kärt återseende när frugan och jag tog oss runt slingan i sakta mak. Det var mycket folk ute, framför allt i åldern 40+.

Några svampplockare syntes inte till, inte heller de som hellre fyller sina kassar med blåbär. Blåbär såg vi en del i kanten av spåret, men det var mer gott om skogens röda bär.

Växtligheten var det inte mycket bevänt med. Om sommarens torka eller den senaste veckans slagregn påverkat vet jag inte.

Kanske det är höstens antågande som sätter sina spår i naturen. De här nedfallna löven som låg på spåret talar en del för det.

Det blev en runda utan spår av djur. Man brukar kunna se allt från sniglar, spindlar till ekorrar och rådjur, men inte ett liv förutom det fågelkvitter som hördes inifrån skogen. Ibland känns det som att vi människor tränger undan djuren allt mer. Vart ska de ta vägen när nya bostäder tränger allt längre in i skogen och ute på åkrarna? Nya vägar, nya köpcentrum och industriområden anläggs på mark där man tidigare kunnat se djur röra sig. Djur som på ett eller annat sätt stör utvecklingen avlivas eller skräms iväg.

En utveckling vi förmodligen får leva med. Vad djuren anser är det nog ingen som bryr sig om.

På den här öppna ytan i mitten av Ekensberg kan man se både rådjur och älg, men nu låg bara balar och väntade på att plockas upp.

Innan du vaknat

StefanLämna en kommentar

Det var en fantastisk söndagsmorgon, förmodligen någon timme innan du vaknat.

Jag kastade mig på cykeln innan frukosten och över axeln hängde kameran och på pakethållaren satt stativet fastspänt. På agendan stod en fototur med långa slutartider och stort skärpedjup. Målet var att fånga vatten och moln i de silkeslena skepnader man kan se proffsen uppvisa. Det gick så där och till mitt försvar ska sägas att mörkret gör det svårt att hitta skärpan och att ovanan vid de lite kyliga morgnarna gjorde att intresset för manuellt läge var låg.

En folktom storgata fångade mitt första intresse. Som ni ser på den elektriska klockan på Länsförsäkringars tak, användes en ganska lång slutartid.

Det första riktiga stoppet blev annars vid hamnbassängen där restaurang Hamnmagasinet var belyst med rött morgonen till ära. Färgen på belysningen skiftar från dag till dag, som en del av er kanske märkt.

Det är svårt att inte hamna vid kanotstadion när man tar sina fotorundor. Det spelar ingen roll om det är sommar, höst, vinter eller vår. Det är något visst med vatten, så är det bara. Restaurang Piren och det forna speakertornet är ett av Nyköpings mest fångade motiv, det är något jag nästan kan lova. Visst gör sig byggnaden, oavsett om den ståtar under en klarblå sommarhimmel, en tidig höstmorgon eller som fond till en kanottävling på banorna.

Den kilometerlånga piren har också sin charm. Inte bara för att den är underlag för trevliga promenader eller plats för fisketävlingar, utan den gör sig också bra i fotosammanhang.

Det ville sig inte riktigt med molnen och vattnet. Den där silkeslena ytan fick lysa med sin frånvaro, fast visst kan man skönja lite molnstrimmor som skapas av den långa slutartiden. Jag försökte använda ett ND-filter för att minimera ljusinsläppet, men upptäckte att kameran hade svårt att fokusera i auto-läget och lat som jag var skruvade jag av det istället för att använda den manuella fokusen. Det lär bli fler tillfällen och då kanske jag inte är lika tidspressad som jag var den här morgonen.

Gång- och cykelvägen mot Brandholmen lyses upp av lampor till vänster om gryningen som stiger över bukten och utloppet mot Östersjön. Jag hade kunnat tänkt mig lite morgondimma som skapade lite mer magi i bilden, men känner mig ändå ganska nöjd med bilderna jag fick med mig hem.

Från hamnen tog jag sedan cykeln upp mot Storhusfallet, ett motiv som inte sällan kan ses på bloggar, Facebook- och Instagraminlägg. Innan jag kom dit stannade jag för att ta denna bild. En av de mer vackra gatorna i Nyköping.

Jag skönjde vissa svårigheter med att ta bilder på fallet. Det gick inte att gå så nära som jag hade velat p.g.a. kondensen som bildades och vattendropparna som slog direkt mot linsen. Jag höll mig lite på avstånd och hade ganska svårt att få till fokus. Vattenfallet var tänkt att vara oskarpt, men jag hade hoppats att omgivningen skulle vara lite mer skarp. Det såg så bra ut i kameran, men det inte förrän man öppnar bilderna hemma som man upptäcker om motivet blev lyckat eller inte. Ja, ni ser själva.

Ska erkänna att flera bilder fick kastas direkt och tyvärr blev så också fallet med de bilder jag tog på Storhusqvarn. Att fota i mörker med långa slutartider är inte alldeles lätt.

En annan vacker byggnad i centrala Nyköping är Sparbankshuset. Det blev mitt nästa mål och nu stod solen högre på himmelen och med hjälp av gatubelysningen gick det lättare att använda autofokusen.

Blickade jag till höger från min position såg jag ut över Nyköpingsån där solen gjorde sitt bästa för att lysa genom molnen.

Cirka 90 minuter använde jag till denna arla cykeltur. Värt det? Definitivt!

Jag har sagt det förr. Ge er ut i omgivningen under tidiga morgnar och ni finner ett Nyköping ni annars går miste om. Stillheten, tystnaden, dofterna och givetvis de vackra himlarna. Motionen man får är självklart inte att förakta och har du en kamera med på promenaden/cykelturen, blir den än mer intressant.

Fast i sanningens namn. Den vackraste himlen visade sig när jag nästan var hemma. Jag önskar att jag hade stannat vid hamnen och inväntat denna, men hungern tog överhanden och med en bild från en handhållen kamera får detta avsluta det här inlägget.

Nästa inlägg blir lite mer gråmulen, men icke desto mindre spännande.