Etikett: nya kyrkogården

Emotions

StefanLämna en kommentar

Livet består av små pusselbitar som måste passa ihop för att helheten ska resultera i något bra och något som lyser upp vardagen.

Sportintresserade slits inte sällan mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg. När Manchester United förlorade ligatiteln 2012 till lokalkonkurrenten Manchester City som avgjorde sista matchen för säsongen med två mål på övertid, raserades hela helgen och veckan efter var jag på vippen att sjukskriva mig i rena ilskan. Eller när Rumänien i kvartsfinalen under fotbolls-VM i USA, både kvitterade och tog ledningen mot Sverige och jag i rena ilskan öppnade fönstret och kastade ut TV-dosan. Den fick jag senare hämta och den minnesvärde minns att Sverige vann matchen på straffar. Gällande Manchester United så har laget vunnit både Premier League och Europatitlar efter den nesliga helgen.

Ett sprucket förhållande kan få livet att balansera på en väldigt smal gräns nära avgrunden till något man idag helst vill glömma. Ett antal år senare träffar man sitt livs kärlek och det mörka skiftar snabbt färg till något betydligt ljusare.

Lite av så fungerar livet. Man upplever ett annalkande mörker, men bakom hörnet väntar ofta något som förvandlar allt det negativa till något positivt. I värsta fall kan ett besked som landar längst till vänster på den svartvita skalan sakta men säkert röra sig en bit förbi den grå mitten och in på sidan där grått skiftar färg till vitt.

Ett hastigt och tråkigt beslut efter 38 år på samma företag, är på väg att ta den långa marschen på den svartvita färgskalan. När man börjar skönja konturerna av den oerhört efterlängtade pensionen (jo, så är det Fredrik F.) och vardagen så smått börjar anpassas efter detta, kom så beskedet. Företaget flyttar verksamheten, förvisso tillsammans med alla som vill följa med, men de sista sju åren i arbetslivet ska det pendlas med allt som det innebär ifråga om högre kostnader och mindre fritid.

Swosch och jag befann mig på den svartaste delen av färgskalan, men…

Ett besök på Nya Kyrkogården i Nyköping speglade helgen efter beskedet. Kyrkogårdar är en plats att vistas på när tankarna seglar iväg och man behöver en stund för sig själv. Ni får ta det för vad det är och orkar ni läsa vidare, så kommer det en fortsättning på ordet ”men”.

Den här skylten få symbolisera minnen av något/någon.

När livet vänder och man ser baksidan på den vardag som i så många år varit förutbestämd och tämligen enkel, känner man sig lite…

…vissen och det är sannerligen svårt att dra på smilbanden eller tänka i de där positiva tankegångarna som är så viktiga för ens eget välbefinnande och ibland omgivningens. Ett plötsligt och mindre lustigt beslut tär, om det råder ingen tvekan. Vad ser man framför sig när det mesta vänds upp och ned?

Något drastiskt, skrämmande och väl mörkt kanske? Livets hårda skola vandrar tyvärr den vägen ibland och precis som det är enklare att lämna ett förhållande än att bli lämnad, är det enklare att lämna ett jobb än tvingas lämna.

Så himla dyster är inte fortsättningen, vare sig för mig eller någon av mina 21 arbetskamrater. Vi har inte förlorat våra jobb, bara flyttat dessa 65 kilometer söderut. Nej, bilderna ovan får symbolisera ett av Nyköpings mest anrika och största företag. Endast spillror återstår när 2019 är på väg att klinga av och övergår till 2020. En liten röd ros på Nyköpings nya kyrkogård får det väl ända vara värt?

För att fortsätta berättelsen efter ”men”, så räcker det ofta med det lilla, för att tillvaron på den svartvita färgskalan vippar över och faller ned på den betydligt färggrannare. Likt Manchester United vunnit titlar efter den snöpliga missen 2012 och jag har hittat mitt livs kärlek, är också tillvaron efter 38 år på Cewe i Nyköping på väg mot något mer positivt än det som tankarna såg framför sig för bara tre veckor sedan.

Ett kort besök av personal från det företag vi flyttar till i höst, lite information om och kring denna, lite positiva vibbar och ett besök på företaget nere i Norrköping under kommande helg. Så mycket mer behövdes inte för att vardagen skulle ta några steg upp på stegen igen….Fast ok, pendla i sju år kanske inte hör till det man längtar efter…men även det kan bli bättre än man tror, så…

Spring i benen

Stefan4 kommentarer

”Spring i benen”. En rubrik med dubbla betydelser. Spring, eller vår på engelska, kännetecknade den gångna helgen och spring i det här fallet kan också innebära de långpromenader jag tog under dagarna tre.

I fredags slutade jag jobbet redan vid 9:30. Motivationen är just nu lika med noll och därav är det inte svårt att ta ut alla komptimmar jag har innestående. Det var vår i luften, om det nu inte vore för den infernaliska vinden som piskade upp grus och nedfallna löv längs vägen hem.

Det blev bara att komma hem, byta om till mer lediga kläder, så kameran över axeln och ut på promenad för att hitta våren.

Första anhalten blev den klassiska entrén till Blommenhof. Ni vet den grusbelagda trappa som går från Blommenhovsvägen och upp mot hotellet. Där i slänten försökte blommorna leta sig upp ur marken, men det hade inte riktigt tagit sig.

Det ska sägas med en gång att jag är lika dålig på blommor som jag är på andra växter, men jag tror ni skådar embryot till krokusar på bilden ovan. Dessa växte hursomhelst på skuggsidan, men bara några meter upp i slänten hade solen hittat och här växte denna lilla blomma, vars namn jag inte har en susning om.

Mitt emot växte en blomma t.o.m. jag vet namnet på, snödroppen.

Intill fasaden var dock planteringarna fyllda med utslagna blommor. Krokusar i den svenska flaggans färger och så en liten rackare som någon av er säkert kan namnet på. Jag vet inte.

Från Blommenhof gav jag mig ut på motionsslingan som går runt i den lilla skogsdungen. Jag hade inte förväntat mig några vårtecken i denna skuggiga del av Hållet. Möjligen hade jag hoppats få se någon vårfågel, men de hördes bara ute bland träden. Längst in på spåret syntes fortfarande spår av vintern. Lite is på den leriga stigen och några snöfläckar utmed densamma.

Jag kom så fram till en välkänd och väldigt trevlig plats. Ni kanske känner igen byggnaden som skådas i och bakom denna glaskula jag köpt från Kina?

Japp, Frisksporttorpet. Jag har alltid trott att den hetat Frisksportartorpet, men nu vet jag bättre. Det är hursomhelst en liten oas där jag ibland brukar sitta på en bänk för att njuta av den natur som fortfarande finns kvar i utkanten av Nyköping. Under sommaren växer mycket blommor i rabatterna runt det lilla torpet. Nu var det ganska tomt på växter, förutom några få krokusar som hittat upp. Däremot är det lugnande att se och inte minst höra de fåglar som håller till i träden och runt de utplacerade fågelborden. De är dock lite skygga och håller sig gärna på avstånd. Om de bara kunde förstå att jag inte vill dem något illa, utan att jag bara vill se dem och ta lite bilder som kan pryda fotoalbumet. Det blev inga bilder som är så bra att de är värda att visas upp, inte ens på denna amatörblogg. Fast den här rackaren som lyckades vända bort huvudet i samma stund som jag tryckte ned avtryckaren får ändå vara med. Inte så mycket för bilden i sig, men för färgerna.

Sedan fann jag ett säkert vårtecken. En fjäril fladdrade förbi i vinden och satte sig bland de nedfallna löven framför mig. Vad det är för fjäril vet jag inte, men jag var tvungen att göra bakgrunden svartvit i Photoshop för att den inte skulle försvinna i riset. Någon som vet?

En annan väldigt rogivande plats i Nyköping är Nya Kyrkogården. Låter kanske lite suspekt att slå sig ned på en bänk för att insupa tystnaden och lugnet som ofta infinner sig på en kyrkogård. Fast här brukar jag hamna emellanåt och då inte sällan i Minneslunden. Tid för tankar, funderingar kring livets nycker och så är det lätt att sväva iväg kring de människoöden som ligger till grund för de minnessaker som är utplacerade i Minneslunden och de gravstenar som omgärdar den.

Testa någon gång. Det funkar.

Så är också Minneslunden en bra plats att ta bilder på.

När jag sitter där och filosoferar på en bänk rasslar det till bredvid och där sitter plötsligt ett annat vårtecken. En ekorre som nyfiket tittar upp på fågelbordet där ovan.

Ekorren hör till mina favoritdjur. Snabba, söta, graciösa och så ser de så förtvivlat snälla ut. Fast efter att denna bild togs (hann knappt få upp kameran) stack han/hon iväg och ilade upp för trädstammarna till granarna i utkanten av Minneslunden. Ekorren på bilden var inte ensam. Flera stycken sprang omkring och lekte vårkänslorna av sig. På lagom långt avstånd för att inte hamna på bild. Jag väntade idogt på att någon skulle våga sig fram till fågelbordet igen, men nej…

Jag satt i säkert tjugo minuter innan jag reste på mig för att börja promenaden hem. Då såg jag den i ögonvrån. Han/hon satt där på en gren och bara väntade på att bli fotograferad.

Igår blev det så en ny promenad och även under den fann jag vårtecken till min glädje.

Promenaden företogs på öppen yta och med en envis vind som svepte in över landskapet. Fast i skuggan av den stora ladan vid Hemgården växte de här videkvistarna.

Hundra meter längre fram ligger en stor vattendepå mellan det nya industriområdet och E4:an. Här brukar det simma fåglar, men jag förstår att den hårda vinden som framkallade vågor på den lilla gölen höll dem borta därifrån. Fast i diket intill fann jag årets första Tussilago.

Jag fortsatte sedan runt Lilla Kungsladugården, men innan jag svängde ut på öppen mark och motvinden, lade jag mig ned raklång och tog den här bilden.

Sedan bar det av mot Hemgården igen. Stark vind rätt i ansiktet och varken fåglar, andra djur eller blommor i sikte. Ett litet vårtecken kanske ändå överfulla diken är? Som det här intill den järnväg där jag kanske kommer att dra förbi de kommande sju åren…

I slutet av den långa promenaden hade jag hoppats få se ett säkert vårtecken. I slänten mellan järnvägen och de röda garagelängorna vid Hemgården finns det gott om ormar, både snok och huggorm. Vi vet att de finns där, vi har sett dem och vi har fotograferat dem. Fast nu höll de sig undan och kanske det var lite för kallt för att de skulle våga sig fram.

Slut på vårtecken den här helgen, tänkte jag. Fast ett annat säkert vårtecken väntade hemma.

Just precis. Årets första fika på altanen och det var inte ens kallt.

Va, tänker ni som känner mig. Stefan Karlsson, sol, altan, vår och ingen kall öl i handen? Lugn bara lugn, den kommer att sitta stadigt i hand vad det lider.

Å-promenaden

StefanLämna en kommentar

Ibland behöver man inte gå över ån för att hitta vatten, men det var precis vad frugan och jag gjorde denna härliga höstdag. Fast underrubriken skulle kunna vara ”Ibland behöver man inte gå långt för att hitta hösten”.

Redan utanför porten visade sig denna höstdag från sin bästa sida.

Fast vi nöjde oss inte med detta, utan fortsatte vår promenad mot utstakat mål.

På stigarna vid Magniberg och Dammgruvorna kan industrihistoria skönjas bland grönskan. Få kanske vet att området en gång i tiden varit arbetsplats för mången Nyköpingsbo. Inte utan att den här pdf-filen är intressant för alla Nyköpingsbor som intresserar sig för stans historia och vad den bär med sig.

Numera utgör området en plats för rekreation, motion och naturnära upplevelser. Höstens färgprakt började också hör att ersätta sensommarens allt mattare grönska.

Vi tog oss upp mot Nya kyrkogården via dessa små stigar, men valde att gå Blommenhovsvägen fram till den allé som leder till parkeringen på baksidan av kyrkogården. Jag inbillade mig att höstens färger hade börjar förgylla träden som kantar vägen fram och det hade de gjort…

Här blev vi kvar en stund och tog bilder från olika väderstreck, vinklar och på olika motiv. Kul att frugan tycker det här med fotografering är kul. Nu hoppas jag att hon börjar använda den systemkamera hon köpte av mig för en mycket billig penning för några år sedan. Även om dagens mobilkameror blir allt bättre, har de fortfarande långt kvar till de systemkameror som också utvecklas med tiden. Har man blick för detta, bör man kanske använde bättre utrustning än mobilen, inte minst om man vill skriva ut bilder i pappersformat.

Den något fuktiga vägbanan gjorde sig bra på bild och visar att höstens vackra färger kan avspeglas på annat vis än bara på trädens grenar.

Från kyrkogården tog vi oss över den ganska hårt trafikerade väg 52 mot Oppeby. Siktet var inställt på gångbanan intill Nyköpingsån. Lite höst på marken och i träden.

Vid de gamla hällristningarna hade hösten inte riktigt nått de omgivande träden, eller om det möjligen är så att vissa trädarter aldrig får de brinnande färger som andra får? Jag vet ärligt talat inte.

Nyköpingsån låg ganska still den här dagen. Bara en lätt bris krusade dess yta och fick de kvarvarande löven att darra i sina träd.

Nu hade vi gått över vatten, inte bara för att hitta hösten, utan också för att få oss en rejäl dos av välbehövlig motion.

Den gamla ingenjörsbostaden Blåhamra ligger oerhört vackert intill ån och framför den numera rivna textilfabriken. Även denna är en tragisk del av Nyköpings industrihistoria. 1843 grundades fabriken som 1931 köptes upp av Stockholms Bomullspinneri- och Väfveri AB. 1960 gick bolaget i konkurs och köptes då upp av Nygeverken som drev anläggningen fram till 1997.

Numera är fabriksbyggnaden riven, ett öde som drabbat många gamla industrier i stan. Har sagt det förr och säger det igen. Tänk om styrande politiker insett dess historiska värde och gjort med Nyköpings industrihistoria vad Norrköping gjort med sin.

Så här såg det ut en gång i tiden och vem av oss känner till det?

Numera är Blåhamra en av två byggnader som finns kvar från denna epok. Disponentbostaden längre upp vid ån är den andra. Blåhamra är en av de byggnader jag länge längtat efter att få föreviga och en dag som denna vackra höstdag kom läget.

Sedan följde en ganska lång och intetsägande promenad förbi Oppeby Gård, genom Hållet, ned vid Psyket, under vägen och upp till denna vackra byggnad.

Nyköpings länslasarett från 1860-talet, här på bild från 1910.

Vad har den med höst och å-promenaden att göra? Inte ett skapandes dugg, men frugan håller numera till i denna byggnad och hon ville visa var hon har sin arbetsplats. Dock finns hennes kontor inte med på bild, utan ligger insprängd på andra sidan.

Så mycket vatten blev det inte i inlägget, rubriken till trots. Fast det var heller aldrig den egentliga meningen.

Den blomstertid nu….

StefanLämna en kommentar

På en lång promenad i vår vackra stad Nyköping, kan man få se dessa vackra växter på platser man inte skulle reagerat på om inte kameran hängde över axeln. Det här inlägget kommer kort och gott att handla om blommor.

Jag är ingen botanist och känner inte till namnet på alla arter ni kan se på bilderna nedan. Då jag inte vill gissa eller ägna tid att googla, låter jag helt enkelt bli att namnge dem. Bara platserna där de växer får sin plats.

Nya kyrkogården. Jo, jag vet att det känns märkligt och kanske fel att ta bilder på det som växer här, men kyrkogårdar tillhör våra vackraste och mest rofyllda platser. Dess bättre var det ganska folktomt den här dagen, så jag kunde ta bilderna såsom bilder på växter helst ska tas…i ögonhöjd med dem. Av den förklaringen förstår ni att jag kom hem med gröna knän och armbågar. Tack o lov var det sommar den här dagen och därför var det t-shirt och shorts som gällde och jag slapp därför kasta kläderna i tvättkorgen när jag kom hem.

Tvärs över vägen från kyrkogården sett ligger Frisksportartorpet. Ett litet eldorado för de som vill fota blommor och småfåglar.

På vägen hem gick jag in på motionsspåret vid Hållet, genom tunneln under E4:an och till lasarettsområdet. Där växer detta träd.

I en klippskreva inte långt därifrån växte denna maskros. Inte särskilt vacker, inte särskilt spektakulär, men gör sig ändå ganska bra i omgivningen. Hade du tagit en bild på denna, eller ens lagt märke till den? Förmodligen inte och det hade inte jag heller om inte mitt fotointresse försöker hitta nya utmaningar och motiv.

Snart var jag hemma igen och där märkte jag att frugans intresse för trädgården börjat visa sig från sin bästa sida. Man behöver som sagt inte gå över ån för att hitta vatten…

En sorglig syn

StefanLämna en kommentar

Ni som bor i Nyköping vet säkert vart denna väg leder?

Japp, till Nya Kyrkogården.

Ni som följer bloggen vet att jag har en viss fäbless att hamna just här, såväl sommar som vinter och årstiderna där emellan. Det var egentligen inte meningen att genomföra ett besök, men när jag ändå var i trakten fick jag en idé till inlägg.

Jag har en dold attraktion för kyrkogårdar, förmodligen hämtad från de svartvita skräckfilmer jag växte upp med och som alltid hämtade stora delar av handlingen bland mörka och dimmiga kyrkogårdar där man mötte både varulvar, zombies och vampyrer. Jag tänker heller inte förneka det historiska värde som finns bland gravstenarna. Att läsa namn på yrkesgrupper som inte lägre existerar är en del av vår historia. Länsman, landsfiskal, bokbindare, piga och kammarfröken. Bara några av de yrken som hör till en förfluten tid.

Fast visst skänks en tanke till de som inte längre finns bland oss och visst funderar man kring de öden som gjort att män, kvinnor och barn ligger där i sin sista vila. Den vilar också en viss harmoni kring en kyrkogård. Rofyllt, tyst och värdigt.

I minneslunden smyckas det året runt. Många är de som minns sina kära och som vill hedra dem med, som här, blommor…

…eller bara genom en tänd marschall.

Så här i vintertid när snön lagt sig på marken, lägger man också märke till något som känns sorgligt.

Den här gravstenen verkar inte vara besökt på länge. Innebär det att personen i graven inte har någon anhörig i livet, att han/hon aldrig haft det eller är bara personen i fråga bortglömd i denna stressens tidevarv?

Avsaknaden av spår i snön avslöjar och visst känns det lite sorgligt?

Fast än mer sorglig känns bilden nedan. Två gravar jämte varandra, ingen av dem från senare decennier. Den ena besökt, den andra inte. Spåren avslöjar som sagt.

Vi lär alla hamna här förr eller senare och även om man ligger någon meter under markytan, ovetandes om allt som sker ovanför, så visst önskar man att någon man hållit kär ser till graven och vårdar den ömt?