Den senaste veckan har varit underbar ur vädersynpunkt. Jag har t.o.m. blivit lite solbränd under våra promenader och vilostunder på altanen. Fast solen är ibland fotografens värsta fiende.Läs mer »
Etikett: slottet
Snön faller
Detta inlägg skulle publicerats för en dryg vecka sedan, men de vårtecken som spirade dagarna innan kändes viktigare. Fast nu kommer snöbilderna och utanför fönstret fortsätter snön att falla.
Det här var en promenad jag tog efter jobbet, för ganska exakt två veckor sedan. En promenad som inleddes med en grå himmel, blåst, kyla och en del snöflingor som singlade ned mot marken. En promenad som avslutades med blå himmel och en sol som gjorde sitt bästa för att värma en frusen kropp.
Egentligen började det dagen innan, när snön sakta började falla igen. En liten föraning som bekräftades av TV:s meteorolog senare på kvällen.
Klart jag tog med mig kameran till jobbet dagen efter. Nu skulle det fotas snöbilder i Nyköping.
Eftersom jag jobbar nära Spelhagen var det förstå där jag började. En bitande kall blås pinade hamnbassängen och de båtar som där ankrar året om.
Snötäcket var inte särskilt djupt, men på sina håll räckte snön en bra bit upp på vaderna. Blåsten drev snön mot fasta punkter där den samlades i drivor. Lite vanskligt att gå när man inte ser var en fast punkt slutar och en annan börjar.
Inga vurpor, inga snedsteg och ingen snö innanför skorna. Jag klarade mig helskinnad över Hamnvägen och in mot gångvägen till Nyköpingshus. Restaurang Rökeriet och hamnbodarna ligger fortfarande öde, även om butikerna ser ut att ha öppet på helger. Fast visst är det premiären på Rökeriet man längtar efter i dessa dagar?
Isflak passerade i det strömma vattnet och av den orörda snön att döma var jag först att ta promenaden bort på slottet.
Området utmed Kungsgatan, Slottsgatan och tvärgatorna, ser några av Nyköpings vackraste bostadshus. Den här gula byggnaden lyser verkligen upp både sommar och vinter, men jag tror få noterar den då man passerar på vägen nedanför. Nyköpingsån och byggnaderna vid Bryggeriet tar säkerligen upp all uppmärksamhet. Synd, för det finns en del att titta på om man bara vänder blicken åt andra hållet.
Lite kall om fingrarna var jag nu och egentligen var tanken att bilden nedan skulle bli den sista på promenaden. Det kvarvarande klocktornet i stan som syns som en välkänd siluett där den står på Klockberget.
Fast med en himmel som nu var helt snöfri och som visade sig i en allt mer klarblå nyans, blev det inte så. Jag tog en liten omväg och hade i synnerhet ett motiv jag ville föreviga innan jag vända skorna med riktning hem.
Nej, det var inte bilen nedan. Jag misstänker att ägaren tillhör kategorin ”snö-hatare” som längtar förtvivlat till våren. Jag är förövrigt en annan, även om jag inte äger något fordon.
Nej, målet var det här kapellet på Gamla Kyrkogården. Dess vita färg smälter bra in i omgivningen av nyfallen snö och visst är det något alldeles speciellt att ta en bild på orörd snö där ingen gått, vare sig människa eller djur. Den vita matta som ledde genom allén mot kapellet var av det mer sällsynta slaget. Det gäller som så ofta att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Fast snett bakom mig hade någon passerat på vägen mot någon av gravarna vid kyrkogårdens entré.
Högbrunn är mitt hem och i Högbrunn ligger en av Nyköping industris mest kända platser, Sunlight. Ett ställe dit jag ofta går, ibland för att träna, ibland för att utnyttja spa-anläggningen och ibland för att äta god mat i den trevliga restaurangen. Rekommenderar ett besök på detta ställe där det finns något för alla…nästan.
Svensk industrihistoria är ett sorgligt kapitel och inte minst i en stad som Nyköping där stora industrier i mångt o mycket försett kommunen med tusentals jobb, nya invånare och stora skatteintäkter. Idag går det si så där för de kvarvarande industrierna i denna stad. Fast visst är byggnaden i sig intressant och vacker, framför allt på den ombyggda insidan. Fast intresserar man sig för detaljer, finns mycket att skåda också på utsidan.
Nytorget är Nyköpings minsta och kanske minst kända torg. Trots det är torget en liten oas och framför allt på somrarna kan man se personer som sitter på bänkarna under de lummiga träden och bara njuter. Brunnen i mitten av torget är väl värd att skåda. Kanske inte på vintern när den är avstängd och figurerna som kantar den göms under snö.
Intill det lilla torget ligger också den katolska kyrkan. Ganska okänd för många sticker den ut från intilliggande byggnader.
Nu bar det av hemåt. De kalla fingrarna och den kurrande magen påminde mig om att det var dags. Fast det inte att undvika ett stopp vid vår förening. En himmel som nu var helt fri från moln och snö, utgjorde en perfekt bakgrund till den vita snön och de gräddgula byggnaderna.
Även här märktes att blåsten hade format små drivor av snö mot de fasta punkterna i dess väg.
Hemma igen. Nöjd med motionen och bilderna. Givetvis gav det mersmak och nu när snön fortsätter att vräka ned över Nyköping, förstår ni att det kommer mer bilder av Nyköping i vinterskrud.
Det gäller att passa på. Nästa vinter kan bli lika mild och snöfattig som flertalet de senaste åren.
Sakta jag gick genom stan
Ibland tar jag med mig kameran till jobbet och tar en tur genom stan innan jag går hem. Det här var en sådan dag och den uppmärksamme noterar säkert att veckans kalla och fina förvinterväder saknas på bilderna.
Det stämmer. De här bilderna togs förra veckan och har bara legat och mognat i bildmappen. Lite mildare, lite mulet, men en icke desto mindre trevlig promenad genom vår vackra stad.
Med tanke på förutsättningarna tänkte jag först ta alla bilder i svartvitt…
…men ångrade mig, då höstens fina färger fortfarande avspeglade sig i omgivningen.
Eftersom jag jobbar bara ett hundratal meter från Nyköpingshus, brukar det av naturliga skäl vara där jag tar upp kameran. Slottet har fotats ur alla möjliga vinklar, under alla årstider, tidpunkter på dygnet och i olika väder. Skulle tro att alla Nyköpingsbor med kamera har minst en bild på denna turistmagnet, men ändå fascinerar och inspirerar dessa byggnader.
Ibland kan man också hitta motiv om man står vid slottet och vänder kameran åt andra väderstreck. Som här när de gulnande löven inramar en av stans mest spektakulära och omdiskuterade byggnader.
Fast på dagordningen stod en tur runt slottet och ett förevigande av byggnaden ur olika vinklar. En av de som kanske fotats allra minst, åtminstone om man tittar i sociala medier, Instagram, bildbloggar och andra forum där bilder från Nyköpings läggs ut.
Därefter den bild som kanske är vanligast i folks fotoalbum. Här gick jag ned för trapporna framför NK-villan och försökte smyga så när vattenbrynet det gick. Som en f.d. fotbollsspelare som bara såg ordet stretching i tidningen, gör sig den självförvållade stelheten sitt och närmare vattnet än så här kom jag inte.
På andra sidan Östra Trädgårdsgatan ligger konstnärsområdet Bryggeriet och nedanför Bryggeriet rinner Nyköpingsån och i Nyköpingsån står en annan turistmagnet i ur och skur.
Den här hägern fascinerar många där han/hon står och spanar efter byten att inmundiga till frukost, lunch och middag. Många är de som plockar upp mobilen, digital- och systemkameran för att ta bilder på fågeln där den står och villigt poserar. Jag har lärt mig av vänliga besökare att det finns fler hägrar i området runt hamnen och Nyköpingsån. Den här dock den som syns mest och bäst.
Följer man den trevliga promenaden längs ån, kommer man så småningom fram till Storhusfallet och den lilla Sågarbacken. Här gick en annan fågel och pickade i marken efter mat. En fågel man antingen gillar eller ogillar.
Vid Storhusfallet står två statyer, välkända av alla. Bronsstayn ”Pilten” av Bie Norling är kanske den mer kända och beskådade. Mest beroende på att den stått där, strategiskt och lättillgängligt sedan 2002.
Lite längre ned i backen och mer svårtillgängligt sitter stenstatyn ”Näcken” och filar på sin fiol utan stråke. Man ser den bäst under höst och vinter när växtligheten runt honom är mer gles än under vår och sommar.
Visst ser det ut som att han tänker ”Vad f*n vill du?”
Vid Storhusfallet hittar man förutom alla dessa änder, också en annan omdiskuterad fågel. Jag tippar att merparten finner den oerhört irriterande, men ser man den på nära håll är den egentligen ganska vacker.
Från Storhusfallet och Sågarbacken (orsaken till dess namn hittar du i slutet av inlägget), bar det av till centrala Nyköping. Kanske jag hade otur, men jag tror knappast det finns ett centralt torg någonstans i Sverige som kan vara lika ödsligt som det i Nyköping. Här passade en bild i svartvitt väldigt bra.
Det blev en liten omväg hem och strax intill restaurang Crazy Cow råkade jag kasta ett öga in på en av alla de oerhört mysiga innergårdar som finns i stan. Här kan man tänka sig att bo, eller hur…?
På väg upp mot lasarettet passerade jag en annan väldokumenterad byggnad. Inte Korskyrkan intill Brunnsgatan som är ganska steril i sin utformning, utan det gamla Tingshuset. Försökte mig på en något annorlunda bildvinkel som sticker ut från alla de jag tidigare tagit.
20 minuter senare var jag hemma och tog där den sista bilden på denna eftermiddagspromenad. En vänlig arbetskamrat lärde mig att den heter Vädd, en växt jag aldrig hört talas om.
Så till detta med Sågarbacken.
Mest känd är denna lilla park för det monument som restes till minne av Anna Lindh som bodde bara hundratalet meter härifrån. Som så ofta finns det skitstövlar som inte klarar av att se skillnad på ditt och mitt och inte mindre än två gånger vandaliserades monumentet innan man beslutade att det skulle flyttas till Culturum.
Bilden (från Nyköpings kommuns bildarkiv) bakom denna länk är från 1941 och på den ser ni orsaken till parkens namn. Till höger på bilden ses den gamla Ekmöbelfabriken och intill den ligger sågen där virket förädlades. Samtliga dessa byggnader är borta sedan länge och åter en gång får man tillfälle att fundera över varför styrande politiker inte hade viljan och intresset att bevara industristaden Nyköping på ett bättre sätt. Snacka om turistmagnet.
Runt slottet
Ni förstår av bilderna att de inte är tagna igår eller ens i förrgår. Nej, förra helgen visade Nyköping upp sig från en bättre sida med ljumma vindar och en blå himmel. Det gäller att smida mellan järnet är varmt och därför blev det både långa promenader och en del bilder som får illustrera dessa.
I det här inlägget blir det bilder från vårt berömda slott och dess närmsta omgivning.
Går man nedför Västra Trädgårdsgatan med riktning mot Nyköpingshus, är det svårt att inte fascineras av denna gamla byggnad som ser allt mer väderbiten ut. Godtemplargården som sedan 1969 inhyser IOGT-NTO. Byggnaden i sig är dock betydligt äldre än så. Det var inte lätt att googla fram uppgifter, men jag lyckades får fram att den byggdes i slutet av 1700-talet av den finske fältskären Johan Sacklen som under en tid tjänstgjorde som läkare i Södermanlands regemente.
Hela området andas historia och denna intressanta byggnad är bara en av dessa.
Tvärs över vägen ligger Nyköpings museum, eller Nyköpings gamla museum eftersom ett nytt står klart inom en ganska snar framtid. Fortfarande finns en del intressanta utställningar att beskåda i byggnaden, men dagen som var avstod jag att gå in och knäppte bara en bild på detta avlövade träd.
Slottet ja. Nyköpinghus är i mångt och mycket associerat med Vallarna. På sommaren fylld med medborgare som lapar som och njuter av medhavda picknick-korgar. På vintern fylld med små barn som åker kälke nedför branterna. På hösten väldigt folktom, men ändå ganska vacker.
Jag är förtvivlat okunnig när det gäller växter, men den här röda klängväxten som hänger på Nyköpingshus Konferens är väldokumenterad i bild.
En titt inne på Borggården visade att samma växt finns spridd på de gamla murarna också här.
Det blev inte mycket av att insupa historiens vingslag, men några minuter i lä fick mig att ta av jackan. Väldigt behagligt och här gällde det att njuta av ”värmen” och den sol som stekte väldigt skönt. In genom ena porten och ut genom den andra.
Mitt emot slottet ligger några av Nyköpings bäst belägna bostadshus. Här fanns ett tag en liten dröm om att flytta in, men så blev det nu aldrig. Så här i efterhand kanske det var lika bra. Priserna är inte de roligaste, men kompenseras i.o.f.s. av utsikten och närheten till det mesta av intresse.
En bit bort på å-promenaden ligger Tovastugan öde så här års. Fallna löv var därför det enda som intresserade den här dagen.
Inte bara på marken, utan också på bänkarna som kantar stigen nere vid ån.
En titt bort mot de röda hamnbyggnaderna och den stillhet som där råder. Lite skillnad mot sommaren när restaurang Rökeriet är full av glada människor och andra som rusar förbi mot hamnområdet och alla dess attraktioner. Man slås av att Nyköping är en typisk sommarstad då egentligen allt kretsar kring detta område mellan maj och september.
Kan tyckas vara lite trist att bo i en stad där centrum är i det närmaste dött efter 18:00, i synnerhet på sommarhalvåret när turisterna gör sin entré på allvar. Det är inte bara en gång jag stoppats av turister från både Sverige och andra länder, som frågat var alla människor är. I andra mellanstora städer sjuder det av liv på uteserveringar runt stans centrala torg, men icke i vår egen. Här finns det något att bita i för ansvariga politiker.
Kråkan på vallarna…
…och skylten vid Tovastugan, visade vägen.
Dags att bege sig hem igen, den här gången nedanför slottet. Svandammen låg närmast spegelblank, fortfarande isfri och även fri från den vattenkaskad som dammens fontän skickar upp mot himlen.
Framför mig låg Nyköpings förmodligen mest besökta och välkända turistmagnet. Med anor från 1100-talet ligger den vackert belägen i centrala Nyköping och tänk om slottet inte eldhärjats 1665 och bibehållit sin forna glans. Då hade dagens slott verkat futtigt, minst sagt.
Så här såg slottet ut innan det brann (modellen står i museet som ligger inhyst i Kungstornet och som jag råder er att besöka).
Så här ser slottet ut idag.
Kungstornet i mitten av bilden. Ett annat torn reser sig om man blickar snett till höger. Inte lika gammalt, inte lika stiligt, men visar vad ingenjörskonsten kan göra med en ful, grå och sliten silo.
Jo, visst är det en vacker stad vi bor i. Tyvärr är småstadscharmen på väg att försvinna och om det är positivt eller negativt för Nyköping återstår att se. Jag vet vad jag tror, men det håller jag för mig själv.
På promenad i huvudstaden, andra dagen
Dag två i vår huvudstad och vi vaknade tidigt och beslöt oss för att utnyttja morgonen för en promenad runt kvarteret innan frukost.
Vi svängde vänster utanför hotellentrén och passerade snart det Kungliga slottet och Slottskyrkan som badade i den tidiga morgonsolen.
Det är inte ofta man får chansen att ta bilder på dessa historiska byggnader utan ett myller av folk som förstör utsikten. I samma veva som jag tänkte knäppa första kortet, kom givetvis en buss med turister och svängde upp framför kameran. Irriterad väntade jag tills bussen nästan försvann ur sikte. Ni ser bakdelen av den bakom obelisken till vänster i bild. Om jag säger att det klev ut en hoper små japaner blir ni knappast förvånade.
Lejonbacken på andra sidan slottet var lika tom på folk och härifrån har jag minne från värnplikten och högvakten. Inte för att jag stod vakt just här (jag hade förmånen att få stå inne, precis utanför biblioteket), men här spatserade vi när vaktavlösningen ägde rum.
Vi fortsatte förbi, tog oss över Strömbron, svängde ned mot Strömgatan och över Riksbron tills vi stod framför Riksdagshuset.
På gågatan framför byggnaden stod poliser på vakt, utplacerade för att hindra eventuella vänner till den uzbekiske terroristen att angripa hjärtat i vår demokrati. Lyckligtvis klarade sig denna och andra viktiga byggnader från en andra våg av attentat, åtminstone för den här gången.
Vi fortsatte så vår promenad längs Västerlånggatan och slogs av den tystnad som rådde. Endast enstaka fotgängare var uppe lika tidigt som oss denna vårfina söndag. Det är inte ofta man får uppleva detta, så det gällde att passa på.
Passa på att ta bilder på de smala gränder som sticker ut som trådar längs med denna huvudgata. Ni som gått här vet vilket myller av människor som rör sig i alla väderstreck och omöjliggör chansen till bra bilder. Jag hade hoppats att solen skulle nå ned till gatorna på ett annat sätt än den nu gjorde, men kanske vi var lite för tidigt ute. Ni kanske, precis som jag, sett bilder när gränderna badar i solsken och kastar långa skuggor längs med gatorna. Det var de motiv jag hade hoppats på, men jag fick nöja mig med bilder av de smala gränderna utan turister som klev ut framför objektivet.
Den smalaste gränden i Gamla Stan och kanske i hela Sverige är Mårten Trotzigs gränd. Endast 90 cm på sitt smalaste ställe slingrar den sig mellan Västerlånggatan och Prästgatan. Så förbannat trist att dessa misslyckade individer till klottrare saknar ett bättre sätt att hävda sig på än att förstöra riksmonument på detta vis.
Solen letade sig ned på gatunivå på sina ställen, som här på Svartmangatan…
…och Stortorget, vars färggranna byggnader sällan kan förevigas utan ett myller av folk som skymmer sikten.
Vi återvände till hotellet och intog en alldeles förträfflig hotellfrukost. Av rösterna att döma var antalet turister från olika delar av världen stort och vi undrade hur de såg på Sverige efter fredagen och vad som sades på språk vi inte förstod.
Efter lite uppfräschning på rummet, var det dags för dagens långpromenad.
Strandvägen låg ganska tom på förmiddagen och här har ”ganska tom” en annan innebörd än i vår lilla stad…Nyköping. Ni som gått längs med gågatan vet vilket myller av människor ni har sällskap av och alla köer som väntar på att få ta någon av båtarna ut på sjön. Riktigt så var det inte nu, men vi var definitivt inte ensamma där vi passerade alla privat- och nöjesbåtar som ligger ankrade vid kajen.
Vi gick över Djurgårdsbron till Djurgården där målet egentligen var Valdemars udde, men vi insåg att promenaden skulle bli för tidsödande. Vi vände därför vid Gröna Lund och svängde ned mot Falkenbergsgatan och Djurgårdsvägen. På just Djurgårdsvägen passerade vi ett museum som åtminstone jag aldrig besökt, men det låter som ett framtida projekt och detta tillsammans med ett vikingamuseum som snart slår upp sina portar.
Vi fortsatte också förbi turistmagneter som Vasamuseet, Junibacken och passerade en öppen yta där man enligt informationstavlor förbereder ett stort monument över Estonia eller möjligen en tillbyggnad av det befintliga. Det finns nämligen redan ett monument över de 852 som omkom i tragedin, vilket restes 1997.
Läs mer om Estoniakatastrofen här.
Vi fortsatte förbi alla dessa intressanta ställen och tog oss genom den Blå porten och ut på gångstigen på andra sidan Djurgårdsvägen. En mycket vacker plats som deltagarna i Tjejmilen stönat sig igenom. Vi var ett grabbgäng som för några år sedan låg på gräsmattan och njöt av en härlig sommarvärme med medhavd ölkasse och chips, samtidigt som våra fruar och flickvänner kom stönandes längs stigen. Bra jobbat tjejer, skrek vi där vi låg.
Nu, precis som då, satt Jenny Lind på sin tron och tittade ut över folkvimlet.
Svårt att förstå just nu, men förra helgen var försommaren här och på väg tillbaks längs Strandvägen stannade vi till vid en av de barer vi alltid brukar besöka på våra resor till Stockholm under sommaren. För första gången i år kunde vi slå oss ned i bekväma utemöbler för för årets första utefika.
Det är en viss känsla att sitta här och se alla de hundratals människor som passerar förbi, ingen annan lik.
Vi satt i en halvtimme och njöt av den värmande solen innan vi fortsatte bort mot Kungsträdgården.
För första gången befinner jag mig i Stockholm när de berömda Körsbärsträden blommar. Nu hade de inte slagit ut för fullt, men det bekymrade inte alla turister och heller inte mig. Även dessa träd är en turistmagnet, dock kortlivad.
Är ni intresserade av att se dessa träd blomma för fullt ska ni vänta tills nästa helg, när också Stockholms japanska förening firar sin årliga Sakura Matsuri (Körsbärsblommans dag).
Vi hade inte bara tid att njuta av dessa vackra träd/blommor. Vi tittade också till Medeltidsmarknaden som ägde rum strax intill och banne mig om vi inte också hann ta en öl/ett glas rosé på en av barerna i Kungsan. Nu värmde solen så pass att jackan åkte av och näbben vändes upp mot den varma solen. Så sköööönt och vem kunde ana att det skulle snöa bara en vecka senare? Vädrets makter är sannerligen lynniga dessa tider.
Från Kungsträdgården begav vi oss till Hötorget för att inhandla de rosor vi sedan lade i blomsterhavet på Sergels Torg. Jag kan lova att vi inte var ensamma om att köpa blommor och som jag beskrev i tidigare inlägg var handlarna inte sena att utnyttja detta genom en barock prishöjning. Tragiskt mitt i det tragiska.
Vi fortsatte från minnesplatsen vid Sergels Torg, ned mot Kornhamstorget där vi letade upp en restaurang för att inmundiga vår brunch. Det blev mitt emot No53 där vi åt brunch dagen innan. Vad stället hette minns jag inte, men det höll inte riktigt samma klass som nämnda restaurang, men var ändå helt okej. Även om solen värmde var vi ganska glada över att sitta inomhus. Vinden hade tilltagit och låg på så att den tog vägen genom de smala gränderna. Tjejerna på uteserveringen på No53 hade besvär med sitt hår som inte ville ligga som de ville.
Vi hade ett par timmar över, så vi strosade lite kring Lilla Värtan för att snart välkomnas av denna staty ute på Helgeandsholmen.
Ni har säkerligen sett den där den står längst ute på den lilla ön. Dock är jag säker på att många av er missat museet som ligger strax nedanför Norrbro som leder tvärs över Helgeandsholmen. Medeltidsmuseet som tyvärr är ganska svår att hitta, men som är ett av de mest intressanta museerna i stan.
Vi har varit här förut, men eftersom det är fri entré är man dum om man inte utnyttjar den lilla tid man ändå har. Har ni inte besökt museet ska ni definitivt göra det.
Bland många intressant föremål finns en rekonstruktion av Birger Jarl som sägs vara den som grundade Stockholm år 1252.
Den här köpmannen var kusligt lik en riktig människa och man bara väntade på att han skulle ropa Välkommen!
Det finns otroligt många spännande föremål, som denna Jesusstaty från tidigt 1300-tal…
…och denna riddare i full mundering…
…fast mest intressant är att läsa om det Stockholm som växte fram på 1200-talet, dess spännande historia och alla celebriteter vi läste om i skolan. Vi hade inte tid att fördjupa oss mer den här gången, men jag misstänker att det inte är sista besöket på detta museum.
Ett av skälen till att vi inte kunde fördjupa oss mer, var att vi bar på vår packning. Vi var nämligen på väg till Centralstation och det tåg som skulle ta oss tillbaks till Nyköping.
En trevlig helg i Stockholm var på väg mot sitt slut. Det är bara att konstatera hur vacker vår huvudstad är, hur mycket det finns att se, hur mycket vi ännu inte sett trots att resor upp hit och hur sårbara människor är när ondskans makter visar sin brist på respekt för mänskligt liv.
Stockholm kommer att bestå, vi kommer att återvända och även denna resa bjöd på upplevelser man bär med sig i vardagen. Fast trots allt. Att vistas i Stockholm några dagar…ja. Att bo här för jämnan…nej.
Det som ändå kom att prägla helgen var trots allt det tragiska som inträffade fredagen den 7:e april klockan 14:53.
Med denna bild ska vi minnas de fyra som omkom i attentatet och hoppas att dessa vidriga ursäkter till människokräk som terrorister är, ska falla i glömska så fort det bara är möjligt.
