Ni förstår av bilderna att de inte är tagna igår eller ens i förrgår. Nej, förra helgen visade Nyköping upp sig från en bättre sida med ljumma vindar och en blå himmel. Det gäller att smida mellan järnet är varmt och därför blev det både långa promenader och en del bilder som får illustrera dessa.

I det här inlägget blir det bilder från vårt berömda slott och dess närmsta omgivning.

Går man nedför Västra Trädgårdsgatan med riktning mot Nyköpingshus, är det svårt att inte fascineras av denna gamla byggnad som ser allt mer väderbiten ut. Godtemplargården som sedan 1969 inhyser IOGT-NTO. Byggnaden i sig är dock betydligt äldre än så. Det var inte lätt att googla fram uppgifter, men jag lyckades får fram att den byggdes i slutet av 1700-talet av den finske fältskären Johan Sacklen som under en tid tjänstgjorde som läkare i Södermanlands regemente.

Hela området andas historia och denna intressanta byggnad är bara en av dessa.

Tvärs över vägen ligger Nyköpings museum, eller Nyköpings gamla museum eftersom ett nytt står klart inom en ganska snar framtid. Fortfarande finns en del intressanta utställningar att beskåda i byggnaden, men dagen som var avstod jag att gå in och knäppte bara en bild på detta avlövade träd.

Slottet ja. Nyköpinghus är i mångt och mycket associerat med Vallarna. På sommaren fylld med medborgare som lapar som och njuter av medhavda picknick-korgar. På vintern fylld med små barn som åker kälke nedför branterna. På hösten väldigt folktom, men ändå ganska vacker.

Jag är förtvivlat okunnig när det gäller växter, men den här röda klängväxten som hänger på Nyköpingshus Konferens är väldokumenterad i bild.

En titt inne på Borggården visade att samma växt finns spridd på de gamla murarna också här.

Det blev inte mycket av att insupa historiens vingslag, men några minuter i lä fick mig att ta av jackan. Väldigt behagligt och här gällde det att njuta av ”värmen” och den sol som stekte väldigt skönt. In genom ena porten och ut genom den andra.

Mitt emot slottet ligger några av Nyköpings bäst belägna bostadshus. Här fanns ett tag en liten dröm om att flytta in, men så blev det nu aldrig. Så här i efterhand kanske det var lika bra. Priserna är inte de roligaste, men kompenseras i.o.f.s. av utsikten och närheten till det mesta av intresse.

En bit bort på å-promenaden ligger Tovastugan öde så här års. Fallna löv var därför det enda som intresserade den här dagen.

Inte bara på marken, utan också på bänkarna som kantar stigen nere vid ån.

En titt bort mot de röda hamnbyggnaderna och den stillhet som där råder. Lite skillnad mot sommaren när restaurang Rökeriet är full av glada människor och andra som rusar förbi mot hamnområdet och alla dess attraktioner. Man slås av att Nyköping är en typisk sommarstad då egentligen allt kretsar kring detta område mellan maj och september.

Kan tyckas vara lite trist att bo i en stad där centrum är i det närmaste dött efter 18:00, i synnerhet på sommarhalvåret när turisterna gör sin entré på allvar. Det är inte bara en gång jag stoppats av turister från både Sverige och andra länder, som frågat var alla människor är. I andra mellanstora städer sjuder det av liv på uteserveringar runt stans centrala torg, men icke i vår egen. Här finns det något att bita i för ansvariga politiker.

Kråkan på vallarna…

…och skylten vid Tovastugan, visade vägen.

Dags att bege sig hem igen, den här gången nedanför slottet. Svandammen låg närmast spegelblank, fortfarande isfri och även fri från den vattenkaskad som dammens fontän skickar upp mot himlen.

Framför mig låg Nyköpings förmodligen mest besökta och välkända turistmagnet. Med anor från 1100-talet ligger den vackert belägen i centrala Nyköping och tänk om slottet inte eldhärjats 1665 och bibehållit sin forna glans. Då hade dagens slott verkat futtigt, minst sagt.

Så här såg slottet ut innan det brann (modellen står i museet som ligger inhyst i Kungstornet och som jag råder er att besöka).

Så här ser slottet ut idag.

Kungstornet i mitten av bilden. Ett annat torn reser sig om man blickar snett till höger. Inte lika gammalt, inte lika stiligt, men visar vad ingenjörskonsten kan göra med en ful, grå och sliten silo.

Jo, visst är det en vacker stad vi bor i. Tyvärr är småstadscharmen på väg att försvinna och om det är positivt eller negativt för Nyköping återstår att se. Jag vet vad jag tror, men det håller jag för mig själv.