Jag kunde satt rubriken till innan solen går upp, för det var en del av vad gårdagen handlade om.
Läs mer »Etikett: vallarna
Ta dig brasa
Valborg och eld är en tradition som sträcker sig hundratals år bak i tiden. Själva Valborgsmässoafton firas till minnet av det tyska helgonet Sankta Walpurgis (den heliga Valborg) och hålls traditionsenligt i Tyskland, Finland, Sverige, de Baltiska staterna och Slovenien.
Läs mer »Storm is coming
Jag hade en knapp timme på mig mellan arbetsdagens slut och ett besök på en fotvårdsklinik. Jag brukar ta med mig kameran för att på bästa möjliga sätt fördriva tiden under denna stund.
När jag kliver ut genom portarna på jobbet visar sig mörka moln över Nyköping. Ganska perfekt, för då fick jag möjligheten att genomföra ett fotoprojekt jag planerat sedan länge. Blå himlar i all ära, men himlar med mörka och tunga moln slår det mesta. Jag höll mig intill Nyköpingshus då kliniken ligger i närheten av denna historiska byggnad och härifrån såg jag de mörka molnen närma sig. Mörka moln brukar innebära spännande bilder och många tvistar om det är bäst att föreviga detta i färg eller svartvitt.
Döm själva. Bilderna är tagna i färg, men konverterade till svartvitt i Photoshop. I slutet av inlägget kommer en liten omröstning där du får göra ditt eget val. Hoppas du svarar på den.
Silohuset och Sörmlands museum ligger förvisso inte på slottsområdet, men tvärs över gatan. Det vita höghuset som tecknar sig mot de mörka molnen är ett motiv jag länge spanat på när jag kliver ut från jobbet och ser vyn på lite avstånd.
Kungstornet är fotat från alla håll, vinklar och i alla vädertyper. Här framför…just det, mörka moln.
En bild över Svandammen och bort mot Silohuset är vanligt förekommande på Instagram, Facebook och i andra sociala medier. Visst förstår man varför, även om de tunga molnen skrämt bort de som brukar sola och äter sin lunch på vallarna.
Den här trappan brukar jag föreviga i alla möjliga sammanhang och kallar den alltid för ”Stairway To Heaven” efter en låt av historiens kanske mest berömda hårdrocksband.
Flaggspelet på toppen av vallarna brukar placeras ut i samband med Nyköpings gästabud och de utgör ett litet extra tillskott till denna spännande miljö.
Mörka och regntunga moln. Fast jag klarade mig från regnet och klev så småningom in genom dörrarna på fotvårdskliniken.
Naturligtvis inträffar det man inte vill ska inträffa. Klart regnet kom. När jag lämnar kliniken och har gått cirka 50 meter känner jag några regnstänk och när jag befinner mig på viadukten intill Teaterparken öppnar sig himlen och sedan störtregnar det hela vägen hem…tills jag befinner mig cirka 20 meter från lägenheten. Då upphör regnet så sakteliga för att sedan på kvällen skina upp och bli fint.
Det kallas otur.
Nu var jag inte utrustad med utrustning för regn, som vissa andra. Att jag blev dyblöt förvånar säkert ingen, men kameran klarade sig ganska bra trots allt.
Så detta med omröstningen.
Valborg – en tradition med problem
Valborgsmässoafton är ingen tradition som enbart firas i Sverige. I både Finland, Estland, Lettland, Tyskland, Tjeckien och Slovenien håller man också traditionen vid liv, fast då i olika utföranden. Det var i 1400-talets Tyskland man började fira minnet av det tyska helgonet Sankta Walpurgis som dog 779. Valborgsmässonatten var på den tiden förknippad med häxor som red på sina kvastar till antika offerplatser där man stämde möte med djävulen. Att tända stora eldar var ett sätt att skydda sig mot både häxor, onda andar och djävulen själv.
I Sverige bygger inte traditionen på att skydda sig mot mot otyg, utan att man vill välkomna våren och ljuset. Att tända eldar av den anledningen gjorde man innan Sverige blev ett kristet land, men namnet och traditionen som sådan är hämtad från senare tid.
Valborgsmässoafton idag är inte bara förknippad med dessa eldar, utan också universitetsstädernas olika traditioner och studenterna i sina Beppe-mössor. Många ungdomar tar också sin första fylla den här kvällen och just den traditionen är väl något man gärna ser tyna bort.
Annars är traditioner något jag gärna håller på, trots att det i vissa kretsar anses vara ****. Ja, ni får fylla i ordet själva. I Tystberga firade man Valborgsmässoafton på Tyrsvallen där både ung och gammal samlades och hade trevligt och något man minns med glädje.
Igår jobbade jag kväll, men skiftlaget gick hem en timme tidigare och jag hade kameran med mig ifall vädret skulle bli bättre än det utlovade. Jag tog därför en sväng förbi slottet och vallarna där flera hundra personer lyssnade på vårtal och sång.
Det började så smått dugga och någon värme var det inte att tala om. Fast fler samlades varefter i väntan på att brasan skulle tändas.
En annan och ganska ny tradition, är svårigheten att få eld på brasan. Nej, skämt å sido, men de tre senaste gångerna har ansvariga haft förtvivlat svårt att få fjutt på den. Så också igår och det enda som syntes från min plats bakom Svandammen var rök som steg över åskådarmassan.
Jag väntade och väntade, folk på plats väntade och väntade, men bara rök. Folk började troppa av i det lite kyliga, blåsiga och småduggande vädret. Emellanåt såg det ut att ta fart, men lika fort såg elden ut att slockna. Jag tröttnade på att stå still och vänta, så jag gav mig upp till slottet och stod där för att få bättre sikt. Flera hundra människor stod fortfarande kvar och så…
Några minuters skön värme spred sig och enstaka applåder hördes, men så så elden ut att åter slockna och då räckte det för mig. Jag gick hem och väl hemma uppdaterade jag statusen på Instagram och såg hur flera av de personer jag följer (som tydligen var någonstans bland åskådarna) lagt ut bilder på en eld som spred ett härligt sken över det gamla slottet. Ja, så kan det vara…
Annat var det 2015 när den starka blåsten förvandlade området mellan slottet och dammen till ett brinnande inferno.
Lika dramatiskt som det ser ut på bilden var det nu inte. Närvarande räddningstjänst hade situationen under kontroll, men det var röken som gjorde det hela så spektakulärt. Lite fler bilder på Valborgsmässoafton 2015 finns på min förra blogg.
Lika dramatiskt blev det 2016 när vi firade kvällen vid Ängstugan. Även här höll traditionen i sig och ansvarig för elden hade full sjå att få fjutt. Med hjälp av lite tändvätska, eller vad det nu var, tog det fart och som det tog fart.
Mannen på bilden fick kasta sig bort från brasan och det gjorde han med bravur. För känsliga tittare kan jag avslöja att han klarade sig utan skador och att brasan hölls under kontroll. Fler bilder från det firandet finns att se på den här bloggen.
Runt slottet
Ni förstår av bilderna att de inte är tagna igår eller ens i förrgår. Nej, förra helgen visade Nyköping upp sig från en bättre sida med ljumma vindar och en blå himmel. Det gäller att smida mellan järnet är varmt och därför blev det både långa promenader och en del bilder som får illustrera dessa.
I det här inlägget blir det bilder från vårt berömda slott och dess närmsta omgivning.
Går man nedför Västra Trädgårdsgatan med riktning mot Nyköpingshus, är det svårt att inte fascineras av denna gamla byggnad som ser allt mer väderbiten ut. Godtemplargården som sedan 1969 inhyser IOGT-NTO. Byggnaden i sig är dock betydligt äldre än så. Det var inte lätt att googla fram uppgifter, men jag lyckades får fram att den byggdes i slutet av 1700-talet av den finske fältskären Johan Sacklen som under en tid tjänstgjorde som läkare i Södermanlands regemente.
Hela området andas historia och denna intressanta byggnad är bara en av dessa.
Tvärs över vägen ligger Nyköpings museum, eller Nyköpings gamla museum eftersom ett nytt står klart inom en ganska snar framtid. Fortfarande finns en del intressanta utställningar att beskåda i byggnaden, men dagen som var avstod jag att gå in och knäppte bara en bild på detta avlövade träd.
Slottet ja. Nyköpinghus är i mångt och mycket associerat med Vallarna. På sommaren fylld med medborgare som lapar som och njuter av medhavda picknick-korgar. På vintern fylld med små barn som åker kälke nedför branterna. På hösten väldigt folktom, men ändå ganska vacker.
Jag är förtvivlat okunnig när det gäller växter, men den här röda klängväxten som hänger på Nyköpingshus Konferens är väldokumenterad i bild.
En titt inne på Borggården visade att samma växt finns spridd på de gamla murarna också här.
Det blev inte mycket av att insupa historiens vingslag, men några minuter i lä fick mig att ta av jackan. Väldigt behagligt och här gällde det att njuta av ”värmen” och den sol som stekte väldigt skönt. In genom ena porten och ut genom den andra.
Mitt emot slottet ligger några av Nyköpings bäst belägna bostadshus. Här fanns ett tag en liten dröm om att flytta in, men så blev det nu aldrig. Så här i efterhand kanske det var lika bra. Priserna är inte de roligaste, men kompenseras i.o.f.s. av utsikten och närheten till det mesta av intresse.
En bit bort på å-promenaden ligger Tovastugan öde så här års. Fallna löv var därför det enda som intresserade den här dagen.
Inte bara på marken, utan också på bänkarna som kantar stigen nere vid ån.
En titt bort mot de röda hamnbyggnaderna och den stillhet som där råder. Lite skillnad mot sommaren när restaurang Rökeriet är full av glada människor och andra som rusar förbi mot hamnområdet och alla dess attraktioner. Man slås av att Nyköping är en typisk sommarstad då egentligen allt kretsar kring detta område mellan maj och september.
Kan tyckas vara lite trist att bo i en stad där centrum är i det närmaste dött efter 18:00, i synnerhet på sommarhalvåret när turisterna gör sin entré på allvar. Det är inte bara en gång jag stoppats av turister från både Sverige och andra länder, som frågat var alla människor är. I andra mellanstora städer sjuder det av liv på uteserveringar runt stans centrala torg, men icke i vår egen. Här finns det något att bita i för ansvariga politiker.
Kråkan på vallarna…
…och skylten vid Tovastugan, visade vägen.
Dags att bege sig hem igen, den här gången nedanför slottet. Svandammen låg närmast spegelblank, fortfarande isfri och även fri från den vattenkaskad som dammens fontän skickar upp mot himlen.
Framför mig låg Nyköpings förmodligen mest besökta och välkända turistmagnet. Med anor från 1100-talet ligger den vackert belägen i centrala Nyköping och tänk om slottet inte eldhärjats 1665 och bibehållit sin forna glans. Då hade dagens slott verkat futtigt, minst sagt.
Så här såg slottet ut innan det brann (modellen står i museet som ligger inhyst i Kungstornet och som jag råder er att besöka).
Så här ser slottet ut idag.
Kungstornet i mitten av bilden. Ett annat torn reser sig om man blickar snett till höger. Inte lika gammalt, inte lika stiligt, men visar vad ingenjörskonsten kan göra med en ful, grå och sliten silo.
Jo, visst är det en vacker stad vi bor i. Tyvärr är småstadscharmen på väg att försvinna och om det är positivt eller negativt för Nyköping återstår att se. Jag vet vad jag tror, men det håller jag för mig själv.