Det var en magisk sensommardag när frugan och jag packade ned kaffe och fikabröd och begav oss ut på en långpromenad.
Det slutliga målet var hällristningarna vid Släbro som jag aldrig sett annan än på bild. Detta trots att farfar gärna tog oss barnbarn med ned till ån när vi hälsade på i Oppeby där de bodde.
Innan vi placerade oss på en bänk och njöt solen och det medhavda, tog vi stigen in i skogen bakom Krikonbacken. Här har jag aldrig gått, trots det historiskt intressanta området. Sörmlandsleden går här och är du intresserad av svensk historia kan du läsa om hur vikingarna byggde en bro över ån och vars brofästen man fortfarande kan skönja. Intill stigen ligger också en del gravrösen, hålvägar och runstenar (som vi missade då vi gick på andra sidan om ån). Leden sträcker sig också genom en vacker och intressant natur med täta skogar och öppna fält. En härlig promenad för den som gillar natur och svensk historia.
För att inte hoppa för långt fram, så inledde vi vår promenad genom att passera förbi Nya kyrkogården, förbi Frisksportartorpet, över den trafikerade vägen ut mot Skavsta, genom Oppeby och ut till Släbro. Där startade vår runda nedanför kullen med de berömda hällristningarna. Höstens färger hade redan börjat skönjas (bilderna är tagna den 4:e september då promenaden gick av stapeln) på träden.
Denna byggnad har jag inget datum på, men vad jag förmodar är den idag en del av Oppebys förskola. Ni som läser detta kanske har mer info att ge?
Jag tog inte så många bilder på den härliga promenaden i skogen, men så småningom hamnade vi åter vid Krikonbacken och från Krikonbacken tog vi vägen över bron och ned på andra sidan. En vacker plats i Nyköpings utkant och en diametral skillnad till andra icke namngivna områden på andra sidan stan.
Rönnbären vittnar om en stundande kall vinter, eller gör de inte? Sak samma, det blir vad det blir, men vackert lyser de upp en annars mörk bakgrund.
Några hungriga änder som simmandes i tron att de skulle få dela vår matsäck, men tji…
Snart var vi framme vid vårt mål, Släbros hällristningar. Inte förrän 1984 upptäcktes de och det förklarar varför inte farfar kunde visa upp dem och ge oss en historisk tillbakablick. Googlar man efter lite information läser man att ingen egentligen har kunnat tyda tecknen och att man inte funnit dess like någon annanstans i världen.
Cirka 700 tecken (Wikipedia) har man räknat till, de flesta ifyllda på senare år och några man bara kan skönja. Man har daterat området kring Släbro och de gravrösen jag tidigare berättade om och kommit fram till att människor levde och verkade här för mer än 2 000 år sedan. Vilka ristade då in dessa figurer, varför gjorde man det och vad betyder de? Spännande, inte sant?
Självklart finns det skitstövlar som inte kan skilja på ditt och mitt och vad som är rätt eller fel. 2014 hade någon/några av dessa skitstövlar roat sig med att vandalisera berghällarna genom att rista in egna tecken. Dessa är inte lika djupa som de fornnordiska och kommer att försvinna med tid, men vad är det för jä**la idioter?
Släbro ligger också vackert med kullarna på ena sidan, täta träd och så ån precis bakom.
Det här trädet roade oss. Vi första blicken såg den ut att vara omkullblåst eller möjligen bruten, men vid en närmare titt så har den faktiskt växt så här.
Efter fikapausen och innan promenaden hem, stannade vi till nere vid ån och tittade ut över det glittrande vattnet. Vad är det man kallar stunder som denna? Livskvalitet?
Vägen hem gick över koloniområdet Anderslund och där möttes vi av en skylt som förkunnade att man kan få se kvinnor topless, om man har tur eller möjligen otur…
En mycket trevlig promenad i ett område jag utforskat alldeles för lite. Den enda missen är runstenen som hittades av badande i början av 30-talet. Den får bli målet nästa gång jag har vägarna förbi, men här kan man läsa lite mer och se bilder.
Lite fler bilder och mer text om hällristningarna kan ses här.
