Den här bilden lägger jag ut för att vyn är vacker och för att jag längtar efter en god middag på uteserveringen i sommar.
Restaurang Forsen är en av fyra restauranger i Nyköping som förärats att vara med i White Guide. De övriga tre är Bernard Kök & Deli, Restaurang Qvarnen och Skafferiet.
Påskafton 2016 firades utan ägg, sill, snaps och annat påskgodis. En fin dag som denna blev istället premiär för annat trevligt som hör sommaren till.
För första gången sedan oktober plockades cyklarna fram från sina vinteriden. En engångsgrill hade redan inhandlats och till den kryddstarka korvar och så förstås några öl som legat på kylning. Därefter bar det iväg ut till Linudden som brukar vara ett mål ett antal gånger under våren och sommaren.
Påskafton gav som sagt en försmak av sommaren. En sol som värmde från en klarblå himmel, närmast vindstilla på förmiddagen och lite godis som väntade i kylväskan.
(Klicka för större bilder)
Den korta vägen från Sörmlandsledens slingrande stig ned till udden där vi brukar vistas omgavs av tidiga vårtecken som de mossbelagda träden på marken till de glesa grenarna som dignade av hängen.
Grillen tändes nästan omedelbart och medan den blev färdig att användas, öppnades en kall öl som bara väntat på att bli uppdrucken. Ljudet av en kapsyl som knäpps upp är sommar, lika mycket som det irriterande surret från flugor. Snart nog rann den första ned i en torr och törstig strupe.
Både kryddstark korv från fjärran länder och kall öl från Sverige smakade gott där vi satt i lä från den lite tilltagande blåsten och med utsikt över inloppet till Nyköpingsfjärden. De tjocka tröjorna vi bar åkte av och vinterbleka kroppar fick sitt av vårens första värmande sol.
Allt medan medhavd matsäck smälte och innan kaffet och mazarinerna ställdes fram på de skrangliga bordet (dags att ansvariga fixar till det nu) fanns tid att utforska närområdet med kameran.
En kort promenad på Sörmlandsleden skiftade i dagsljus och långa skuggor och i gläntorna stod kala träd och spretade med sina glesa grenar mot den blå himmelen.
En liten avstickare till en mindre udde där måsar och gäss brukar ha sitt tillhåll, visade att våren bara är i sin linda och ute på fjärden visade vattnet att blåsten börjat tillta något.
Tillbaks till ”vår” udde och några snabba bilder på de två markeringar som visar var förbipasserande båtar har en säker väg. Jag vet inte hur många bilder jag har på dessa, men det är ett antal.
Kaffet och mazarinerna slank ned lika lätt som korven och ölen. Nu mådde man bra och fortfarande värmde solen härligt där vi satt i lä bakom den täta skogen. Ett svanpar kom flygande förbi i låg höjd och med nöd o näppe hann jag slänga upp kameran till ögat. Några inställningar hanns inte med, men bilden blev ändå ganska lyckad. Jag hade dock velat fånga paret när de flög förbi de två markeringarna ni ser på bilderna ovan. Det hade blivit en bättre effekt och givetvis om kameran varit inställd på kontinuerligt fokus och kortare slutartid.
Annars var det inte så många vårtecken ute på själva udden. Träden var som sagt glesa, inga blommor som lyste upp i det torra och brunaktiga gräset. En liten fjäril fladdrade förvisso förbi på lite avstånd och på bordet kröp det plötsligt upp en liten fjärilslarv mellan springorna och så förstås…dessa vårpigga och irriterande individer som var lika sugna på något gott som vi.
När vi packade ihop drog några båtar förbi och med hjälp av zoomen kunde man se att personerna ombord var rejält påpälsade. Inga bara överkroppar eller bikinin där inte. En sista titt över inloppet mot Nyköping och sedan for vi vidare…
…Dock inte raka vägen hem. Vi svängde höger ute på grusvägen och trampade bort mot sommarstugeområdet ute vid Linuddens trädgård.
Vi gick nedanför stugorna och ut mot båtbryggorna varifrån man har en bra sikt över till Tjuvholmen på andra sidan fjärden.
Vi stannade bara en kort stund, men hann se fågelstreck efter fågelstreck flyga in från vattnet och mot land. Det vara bara havsörnen som jag sett vid något enstaka tillfälle (då jag inte hade kamera med mig förstås) som saknades.
Tillbaks till grusvägen in mot Örstigs nya villaområde, men det bar inte hem direkt. Ett annat väl utnyttjat besöksmål är naturreservatet mitt emot Örstigs ridskola. Närmare en urskog vet jag inte på rak arm om det finns i kommunen. Området är förvisso litet, men tämligen artrikt. Gillar man vitsippor är området ett direkt Eldorado, men i avsaknaden av dessa gick det lika bra med blåsippor. En och annan rödfärgad svamp lyste också upp bland de mossbelagda träden. En liten ekorre skuttade raskt förbi, men så snabbt att jag inte hann fånga den på bild. Ute bland snåren hördes också fåglars kvitter, men det gick inte att se några på nära håll. Vi såg dem bara flaxa förbi på avstånd, snyggt navigerat genom de tätt grenverken.
En lång, trevlig och skön dag började lida mot sitt slut och de var dags att trampa den dryga halvmilen in till stan. Tack o lov att det numera finns en asfalterad cykelväg från stan och nästan hela vägen ut till Linudden. Förvisso gick den gamla grusvägen genom trevligare terräng, men en jobbigare sådan. Nu rullar det på ganska lätt, men…
…innan vi hann få upp farten såg vi ett annat vårtecken som lyste mot oss i diket.
Väl hemma kände vi oss ganska belåtna med dagen. Lite träsmak hos vissa påvisade att det var årspremiär för en längre cykeltur. Inga andra krämpor kunde härledas till dagen, men undertecknad som färgas av solen bara någon nämner ordet sol, kunde dagen till ära ståta med ett något färggladare ansikte än det vinterbleka. Tillsammans lagade vi sedan till en god middag med fläskfilé, klyftpotatis, ädelostsås och till den delades en nyinköpt flaska Amarone.
Inte mycket som påminde om påsk m.a.o. Nåväl, den finns där även kommande år…om inte klåfingriga politiker får för sig att avskaffa den som man en gång gjorde med pingsten…
Dream Theatre (Drömmarnas teater) är ett band från USA som spelar vad man kan kalla progressiv hårdrock.
Hårdrock är för många som inte är insatta ofta förknippat med skrik, skrän och ett jä*la oväsen. Fel, fel, fel som Brasse skulle ha uttryckt det. Vi som är mer insatta och vuxit upp med hårdrock vet att få musikstilar är så mångfacetterad som just hårdrock. Här finns hela skalan från den riktigt snabba rocken som får punkare att framstå som balladsångare och här finns ballader som skulle få din svärmor att smälta.
En sådan är ”Wait For Sleep” med Dream Theatre. En förvisso kort låt, men ett utmärkt exempel på den hårdrock många inte känner till. Personligen har jag många sköna minnen av just den här låten, utan att närmare gå in på vad jag menar…
Varför inte skicka länken till tvivlare i din bekantskapskrets. De kanske lyckas med det som jag och många av mina vänner gjorde i yngre år. Bevisade att hårdrock är så mycket mer än det man tidigare trott.
Vart man än vänder sig har man ändan bak. Vart man än går längs med Nyköpingsån har man änder både fram och bak.
De hörs de små rackarna och de syns. Vissa ogillar deras närvaro, andra gläds över den. Några ser det som ett ovälkommet inslag i stadsbilden, andra välkomnar det. Smaken är som baken.
Barn tillhör de som gläds över ändernas närvaro, i synnerhet när de med bröd i händerna får chansen att mata dem.
Nåja, även många vuxna roas och varför inte? Särskilt under vintern är människors givmildhet ett sätt för änderna att överleva. När isen ligger tunn på ån som flyter genom Nyköping är det inte lätt att hitta mat, så här kommer djurvännerna in i bilden.
På sommarhalvåret är förvisso människornas givmildhet lika välkommen, men under denna tid på året är det enkelt att hitta mat längs med åns stränder och mer sällan syns änderna vanka fram på gångpromenader och gräsmattor.
Fast de hörs, det gör de. Med sitt karaktäristiska läte låter det som de ibland hånskrattar åt människor som går förbi. Vad det är de förmedlar mellan varandra är det väl ingen som egentligen vet. Lite som att befinna sig i fjärran länder där man inte förstår språket som talas. Har ni legat på en massagebänk i Thailand och hört de kvinnliga massörerna på stranden prata och skratta under arbetets gång, förstår ni vad jag menar.
Hur som helst är änderna ibland en plåga att höra, men ändå ett välkommet inslag i en stadsbild där grönområden och djur blir ett alltmer sällsynta.
Änder (Anatidae) indelas i tio underfamiljer där gräsanden är absolut vanligast i vår del av Sverige. Inom varje undergrupp finns sedan släkter och arter till ett antal på runt 130 stycken. Svanar och gäss bildar en egen undergrupp (Anserinae), liksom ejdrar och skrakar (Merginae). Det är en djungel av undergrupper, släkter, arter och är man inte ornitolog är det närmast omöjligt att placera andfåglarna i respektive grupp.
Gräsanden (Anas platyrhynchos) är som sagt vanligast i vår del av landet och den hittar man i undergruppen Anatinae som i sin tur indelas i 8 släkten med 55 arter. Pust!
Tur man inte behöver bekymra sig för detta när man står där med kameran…
Då var det äntligen läge för att testa vad min Nikon Coolpix P900 går för.
Det var tillräckligt skönt för att använda stativet utan att fingrarna frös. Lite väl blåsigt kanske och alla fotografer vet om att det kan påverka bilden trots stativ. Strunt samma då det inte var kvalitén jag var ute efter, utan ett test av zoomen kameran besitter.
Jag tog mig upp på en av murarna vid slottet och riktade kameran mot vattentornet ett par kilometer bort. Bilderna togs med bländarförval och f/5,6.
Den första bilden togs med vidvinkeln och här ser man inte mycket av vattentornet.
Bild nummer två är tagen med kamerans yttersta zoom på x83 (800 mm). Här kryper kameran verkligen nära byggnaden som står cirka 2 kilometer bort och man kan se detaljerna i den del av byggnaden som förut var ett café. Kvalitén är helt godtagbar om än något platt och oskarp, men det kan också bero på blåsten som rörde stativet lite grann.
På den sista bilden är den dynamiska zoomen aktiverad och zoomen på max x166 (2000 mm). Låt vara att blåsten påverkade, men med zoomen på max såg man snart hur känsligt det är med minsta rörelse. Någon millimeters rörelse på kameran blev till flera meter på motivet. Här använde jag kamerans självutlösare för att bilden inte skulle påverkas av mina händer. Slutresultatet är inget man hänger upp som tavla, eller en skriver ut på papperskopior. Zoomar man in ett motiv så pass är det väl heller knappast det man är ute efter. Nu har jag en app i mobilen med vilken jag kan ta bilder via wi-fi, men mobilen låg hemma på laddning. Med stativet stadigt på marken, med skydd från vinden och med mobilappen tror jag ändå att man kan ta acceptabla bilder på exempelvis djur…dock inga mästerverk.
Det är en imponerande zoom och hade vattentornet fortfarande inhyst caféet hade man nog kunnat se vad gästerna åt till kaffet…cirka 2 kilometer bort.
