Hösten har sin tjusning, även om de tillfällen när den visar sig från sin bästa sida är få. En fördel är givetvis att man kan ta en motionsrunda utan att kläderna klibbar fast vid kroppen av svett.
En av favoritsträckorna är den förbi Lindbacke och genom hagen vid Stora Kungsladugården. Inte bara för att det är en lagom lång promenad en bit bort från asfalt, betong och avgaser, utan för att naturen är en läkande kraft för trötta, slitna och stressade kroppar. Dessutom finns det alltid något att fånga på bild, även om ni sett motiven hundratals gånger.
På bilden ovan brukar rapsen färga landskapet så där härligt gult. Vad bonden sått på bilden kanske är raps, kanske något annat, men en ovanlig bild av en åker i höstskrud blev det.
Korna som betar på Lindbacke är nyfikna av sig.
Korna håller ordning på växtligheten, så att den inte växer sig vild på denna av Nyköpingsborna så kära plats. Å andra sidan vet alla att det man stoppar in i munnen på ena sidan har en tendens att komma ut på den andra. Det kanske inte bara är kul att vandra i detta naturreservat, om ni förstår vad jag menar? Vistas man här efter mörkrets inbrott är chansen stor att man kommer hem i skor som råkat trampa i det som korna slukat under dagen.
Fast de menar inget illa, de är ju bara djur. Få djur kan förövrigt se så snälla ut, även om de försöker lägga till med en kaxig min.
Som sagt. Lindbacke är en plats där man kan hämta inspiration för både kropp och kamera. Sommaren är kanske att föredra, men både höst och vår har sin charm och motiv som sticker ut.
Ni förstod inte försöket till skämt? Nej, då lägger vi inte mer krut på det.
Längre bort på stigen ligger hästhagen nedanför Stora Kungsladugården. Här brukar det beta hästar, vilket det gjorde den här dagen. Hästar är ståtliga kraftpaket, ingen kan påstå det motsatta. Man måste ändå erkänna att det är med vissa tveksamma steg man passerar dessa muskelpaket på bara en meters avstånd. Fast precis som korna är hästarna snälla djur. Behandla dem med respekt och de behandlar dig med respekt.
Hösten är i sin linda, men nog märks dess antågande i både skog, mark och i den kyla som söker sig in under kläderna.
