Genom bilfönstret

Blir man som jag, väldigt åktrött, behöver man inte många kilometer innan första gäspningen kommer och hakan får en tendens att falla ned mot bröstet.

Så var fallet när vi åkte hem från Insjön på Juldagen. Redan innan vi lämnat Leksands kommun började jag gäspa och detta trots att vi passerade genom landskap vi inte ser varje dag. Vad gör man vid sådana tillfällen? Jo, man försöker blunda en stund, eller så kämpar man mot tröttheten, eller så ägnar man tiden åt en ny sysselsättning.

Man fotograferar landskapet genom bilfönstret. Jag har inte gjort det tidigare, men strax innan Sala kom jag på idén för att hålla mig vaken.

Att fotografera landskapet man passerar genom skitiga bilfönster är av naturliga orsaker lite vanskligt. I synnerhet när det börjar mörkna utanför. Bilderna nedan är tagna mellan Sala och Nykvarn, en sträcka som flög iväg tack vare detta nya intresse. Jag förväntade mig inga praktexemplar med knivskarpa bilder och vinklar ingen tidigare förevigat. Fast det var heller aldrig tanken, för vid denna typ av fotografering får allt vad perfektionism heter stryka på foten.

Här användes autofokus och inte manuellt, då man knappast hinner ställa in skärpan när man passerar motiv i 110 knyck. Auto-ISO användes också, då det krävdes höga värden för att bilderna inte skulle bli alltför suddiga i den mörka omgivningen.

Det här gav mersmak och något jag kan rekommendera nästa gång ni sätter er i bilen. Dock vill jag rekommendera att ni sitter i passagerarsätet om ni ska praktisera denna typ av fotografering.

Ett bildspel på landskapet vi passerade mellan Sala och Nykvarn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jul, jul, strålande jul

Så var Julafton äntligen här. Kvällströtta och morgonpigga som vi är (jodå, gäller även frugan) var vi vakna tidigt och smög oss upp i vardagsrummet för att se om barnen ivrigt vaktade vid julklapparna som tomten lämnat under natten. Icke, så Nicke. Vi var först på plats och fick se när barnen med lite sömndruckna ögon ramlade in i rummet och fick se alla paketen under granen.

”Titta mamma”, ropade dottern. ”Tomten har varit här” sa hon med blicken på resterna av det inslagna paket hon med värme hade ställt vid den öppna spisen tillsammans med brevet hon plitat ned och som nu var borta. Resterna av gröten visade att tomten hade varit hungrig på sin färd genom Sverige.

Två nyfikna och uppspelta barn kunde knappt bärga sig och redan innan frukost såg de med tindrande ögon bort mot granen och julklapparna därunder. Själv såg jag med tindrande ögon ut genom fönstren där solens första strålar syntes bakom köpcentrumet i Insjön. Jag förstod att vi hade en fin Julafton att se fram emot.

Efter frukosten och efter att några julklappar hade öppnats, blev abstinensen för stor. Jag ville ut, jag ville äntligen få uppleva den vita jul vi i Nyköping inte längre är så bortskämda med. Därför tog jag på mig tjocka kläder, hängde på mig kameran och begav mig ut i Insjön.

Mellan villan där frugans dotters familj bor och Österdalälven ligger en samling röda villor. Dessa fick bli min första bild och man kan ana att familjen som bor där var i full färd med att förbereda inför resten av dagen.

Det var en gnistrande härlig vinterdag. Som gjord för att framkalla julkänslor. Cirka 15 minusgrader, vit snö som täckte varje millimeter av marken, träd som hade frost på grenarna och en sol som lyste upp bergstopparna bortom vattnet.

Jag pulsade ut i den orörda snön intill vattnet och begav mig längre uppför älven. Kylan bet i kinderna och det lät så där härligt frasande för varje steg jag tog. Tyvärr har kameror en tendens att inte vilja hänga med när kylan är alltför påtaglig, för att inte tala om de frusna fingrar som försöker fokusera på avtryckarknappen.

Fast ibland är plågor och vedermödor ett nödvändigt ont när omgivningen visar sig från sin bästa sida och det gjorde den denna Julafton i Insjön.

Det är av naturliga skäl svårt att förmedla verkligheten genom kamerans linser, men jag kommer att minnas Julafton 2018 som en sådan man vill minnas. Lika viktigt som att tomten kommer, lika viktigt är det att denna traditionsfyllda dag är både kall och snörik. Det blir något helt annat än när marken ligger brun och det slaskar för varje steg man tar.

Jag hade nog gärna vandrat ett tag till, men det vankades julbord och julklappsöppning, så jag begav mig tillbaks och in i värmen. När jag nalkades villan steg solen upp ovanför träden och lyste upp snön i ett behagligt och varmt sken.

Utanför villan hade barnen tillverkat egna snögubbar, troligen när snön var mer kramvänlig. Det saknades lite traditionella detaljer, men vad gör det. Alla ser ju vad det föreställer?

Julklapparna först. Därefter mat, mat och mera mat. Ett par snapsar i varje ben för att tina upp kroppen och sedan mådde man gott. Då var det förstås dags att bege sig ut igen. Frugan hade köpt en snowracer till barnbarnen och den skulle nu testas i backarna framför köpcentrumet Hjultorget.

Det gick bra och jag tror de vuxna hade lika roligt åt detta som barnen. Själv hade jag roligt åt vintervädret och försökte hitta motiv som på ett bra sätt förmedlade omgivningen och det väder som var. Jag hittade granen som står i en rondell där höga berg och soldränkta berg fick agera kuliss.

Ett snötyngt träd och en röd stuga är väl på många sätt ett klassiskt motiv av en svensk vinter? Kanske ännu mer klassisk om stugan är omgiven av vita träd, nyfallen, orörd snö och rök som kommer ut ur skorstenen. Fast sådana motiv kan vara svåra att hitta i urbaniseringens tidevarv.

Jodå, det var fortfarande bitande kallt och visst är väl mössa ett givet plagg när temperaturen visar -15°…?

Nähä!

När barnen fått in snitsen och de vuxna fått roa sig lite, var det dags att återvända hem. Nu vankades spel, pyssel och sista avsnittet av årets julkalender.

Julaftonskvällen kom och kvällströtta som vi är kom vi relativt tidigt i säng. Dessutom skulle vi tillbringa cirka 4,5 timmar i bil dagen efter, så det fanns varken tid eller lust till några större utsvävningar.

Sammanfattningsvis blev det en trevlig jul som var anpassad för små barn. Det blir sällan detsamma när bara vuxna träffas, även om traditionens makt är stor. Att vi sedan hade turen att få uppleva en Julafton så som de alltid var när jag var yngre, var en bonus som kommer att etsa sig fast ett bra tag framöver.

Juldagen kom och med den blidvädret. -15° på måndagen och +4° på tisdagen. Det svänger vill jag lova och när vi tog oss via småvägarna i Insjön och ut på Riksväg 70, började de vackra träden att tappa sin vita last och snön intill vägbanan färgades brun av den skitiga sörja som kastades upp av förbipasserande bilar. Hur mycket blidvädret tärde på snön i Insjön vet jag inte, men jag hoppas att snowracern kom till användning och att tomten kunde använda släde och inte bil på sin fortsatta resa norrut.

En riktig jul

Personligen ogillar jag vinter och den inställningen fick jag i samma stund som jag blev för gammal för snöbollskrig i egenhändigt gjorda fort, när de stora snöhögarna utanför föräldrahemmet inte längre lockade till lek och när andra intressen tog över hockeyn och skidorna.

Fast är det någon dag på året då jag med glädje lägger denna inställning djupt nere i byrålådan, är det Julafton. Den ska vara vit, kall och gärna inspirerad av dåtidens jular när de firades hemma hos far- och morföräldrar.

Nutidens jular i Nyköping har dock lämnat mycket att önska. Mildväder, slask, blask och inte ens en gnutta julstämning.

Fast i år skulle det bli annorlunda. Frugan och jag skulle fira jul i Dalarna och i sällskap med förväntansfulla barn som tror att tomten är något helt annat än far till barnen. Avresa från Nyköping dagen innan Julafton. Avresa från ett Nyköping som i det närmaste var snöfritt, men ändå lite kallt.

Utlagda bilder på Instagram visade att snön hade kommit till Dalarna, närmare bestämt Insjön, och meteorologen hade mer eller mindre lovat oss en både kall och snörik jul. Lite besvikna blev vi dock när vi närmade oss Dalarna och såg att snön inte alls var så djup och vit som utlovat. Ett lunchstopp på Dalahästen i Avesta och inte ens så här högt upp låg snön så djup som vi hade hoppats. Fast vi skulle bli sannspådda. När vi svängde upp på garagefarten framför villan till frugans dotter och familj låg snön så där härligt vit och lagom djup.

Mer om detta i nästa inlägg.

Vi installerade oss och firade uppesittarkvällen som sig bör med mat, dryck, godis, spel, adventskalendern och mycket uppspelta och förväntansfulla barn. Utanför fönstret gnistrade snön och runt om började julstjärnor och adventsljusstakar tändas och höjde julstämningen på gammalt hederligt vis.

Det är så här julen ska upplevas, inget tu tal om saken.

Mörkret sänkte sig över Dalarna, mycket tidigare än i Nyköping. Man kunde runt om ana hur familjerna påbörjat nedräkningen inför den stora dagen och även hos frugan dotter med familj lyste belysningen ikapp med barnens tindrande ögon.

Visst är det något visst med små barn som knåpar ihop egenkomponerade brev till tomten och slår in paket som han ska få när han kryper nedför skorstenen med alla paket. Vad det stod i brevet fick vi aldrig veta, inte heller vad julklappen till tomten innehöll, men en tallrik med gröt sattes fram ifall tomten var hungrig under sin resa från södra till norra Sverige.

Fast vi får utgå från att innehållet i brevet, presenten och julgröten föll tomten i smaken, för på morgonen när vi vaknade låg julklapparna prydligt uppstaplade under granen.

Julaftonen var här och barnen fick öppna varsitt paket till frukosten och sedan följde fler paketöppningar, jullunch, spel av olika karaktär, mer mat, mer dryck och barn som blev mer uppspelta ju fler julklappspapper som hamnade i en hopskrynklad hög på vardagsrumsgolvet.

Fast däremellan hann jag med en promenad i ett snörikt och kylslaget Insjön. Fast mer om detta i nästa inlägg. Bilder från själva Julafton håller vi för oss själva.

Uppe i ottan

Det var idag min tur att köpa nybakat bröd till frukost och som vanligt sker detta på Ohlsons. Ett lagom promenad på några kilometer. Som vanligt hängde kameran på axeln, då man aldrig vet vad man möter eller ser.

Så mycket annat än julpynt såg jag inte, men några bilder blev det i alla fall. Min Nikon D7100 låg kvar hemma på laddning inför kommande äventyr och istället tog jag med mig min reservkamera, Nikon Coolpix 900. Klart att en systemkamera monterad på ett stativ är att föredra under förhållanden som i morse, men ibland får man nöja sig med det man har.

Många direkt misslyckade bilder åkte direkt i papperskorgen. Det finns inställningar att göra på denna kamera för att fånga olika scenarior på ett bra sätt, men jag hade varken lust eller tid att jobba med detta, utan körde på automatisk inställning. Därav resultaten.

Borta vid Teaterparen såg jag ett motiv som skulle göra sig fint på bild. Jag höjde kameran, siktade in mig på motivet, tryckte på avtryckaren och …”batteriet slut”. Känns det igen?

Nåväl, detta motiv finns kvar och nästa gång blir det Nikon D7100 och ett stativ. De här tre bilderna återstod efter att jag rensat bort de direkt misslyckade.