Månad: juni 2018

Välkommen till Brannäs

StefanLämna en kommentar

Bara en dryg mil från Nyköping och i utkanten av Oxelösund ligger en liten pärla, tämligen okänd av många. Hit brukar jag cykla någon gång per år och vill man fly vardagens alla sorger och bedrövelser ger området det man verkligen behöver. Känslan när naturen lenar och helar. Jag pratar förstås om våtmarken Brannäs.

Vore det inte för ljuden från de stora industrierna i Oxelösund skulle man kunna tro att man befinner sig långt från all mänsklig påverkan. Det var hit jag cyklade igår och känslan när man befann sig på plats var lika behaglig som alltid. Det här är paradiset för fåglar, fjärilar, trollsländor och grodor. Det är främst de djuren man stöter på när man sakta promenerar stigen fram eller slår sig ned på några av de bänkar som är placerade med jämna mellanrum. På bilden ovan skymtar ni också en ny utsiktsplats med bord och bänkar där man kan sitta längre ut i våtmarken och studera djuren.

Idag var det fåglar som gällde. Som en av alla de hägrar som sitter i trädkronorna, som seglar majestätiskt förbi eller som står i vattnet och väntar på att något byte ska simma förbi.

Som andmamman och hennes ungar som ljudligt intog föda från det övergödda vattnet.

Som de vackra svanarna som passade på sina ungar i vassen.

Som de alltid närvarande och irriterande måsarna som från ingenstans dyker upp när man plockar fram sin matsäck.

Nu tror många att Brannäs bara är våtmarken. Fel. När man tagit sig längst ut i markerna skiljer en liten remsa av träd besökarna från Östersjön som ligger där lika inbjudande som alltid. Här kan du skåda sommarstugorna på andra sidan viken…

…eller sola på klipporna. Har du inte fått nog av motion kan du också vandra en led genom skogen och den rekommenderar jag. Visst lämpar det sig också för bad och gissa om jag var sugen där jag svettades på de släta klipporna. Tyvärr låg badbyxorna hemma och något nakenbad var det inte tal om p.g.a. de två tjejer som satt på klippan bredvid och lapade sol.

Närmare en äkta träskmark kommer man inte i Nyköpings och Oxelösunds kommuner. Leker man lite med fantasin kan man lätt föreställa sig att man vandrar på en stig i Everglades. Jag har varit där och kan intyga att vegetationen är ganska snarlik. Hade jag vandrat i Everglades, hade jag nog helst avstått från att vandra i Everglades. Med tanke på att man där kan stöta på alligatorer, krokodiler, giftormar, pytonormar, giftspindlar, pumor och andra trevliga djur.

Den här skylten som sitter uppspikad vid entrén till Brannäs kanske sitter där för att besökarna ska tänka sig långt bort från Nyköping/Oxelösunds trygga marker.

Stendörren

StefanLämna en kommentar

Varje semester brukar jag grensla cykeln och ge mig ut på en lång tur i vår fagra kommun. I år bar det av till kustens pärla.

Fram och tillbaks mellan hemmet och slutmålet var det en cykeltur på cirka 7 mil. Meteorologer är lika pålitliga som politiker och den sol man lovade på nyheterna i måndags fanns säkert, men väl dold bakom slöjmoln. Fast nu var det ganska behagligt att cykla och eftersom jag inte var ute efter att bada gjorde det inget. Jag kände förövrigt på vattnet och jag skulle ljuga om jag sade att det var lockande med ett dopp. Fast lite sol på den fortfarande lite bleka kroppen hade varit önskvärt.

Håll i er nu, men jag var först på plats. Förutom ett par husbilar med tyska turister som var på väg att packa ihop på den första parkeringen, var jag helt ensam. Säg när det hände?

Naturum lockar många besökare och det är onekligen intressant att ta del av dess information och det arbete engagerade medborgare lägger ned. Inte bara intressant information, utan det lockar till eftertanke när man på informationsskyltarna läser hur naturen påverkas av människan och hur kretsloppet är i fara när vi människor lockas till nya inköp och innovationer.

Fast Stendörren är så mycket mer än Naturum och bad. Naturen är underbar och jag tror inte man kommer lika nära farleden någonstans längs Sörmlandskusten som man gör här. Några segelbåtar ankrade i viken bakom Naturum när jag intog ett mellanmål på klipporna. Annars kunde jag röra mig fritt i nästan en timme innan det började dyka upp folk på grusvägen som leder från parkeringen och hit.

Nedan följer lite av de bilder jag tog för att visa det som erbjuds. Allt från vaktande gäss, förbipasserande båtar till resterna av den krog som stod vid Stendörren för många år sedan.

Bakom Naturum går en lång träspång som leder besökarna genom en fårhage och bort mot andra sidan viken.

Under varma sommardagar gäller det att vara tidigt på plats. Är man inte det får man svårt att hitta en bra plats att slå sig ned på och inte minst att kasta sig i vattnet från. Klipporna fylls ganska snabbt med gäster som är ute efter solen och svalkande dopp. Där det inte ligger människor, har båtägarna utsett de bästa platserna till sina…trots att de ha hela kusten att ankra på. Det är inte bara en gång man hört badgäster svära över dessa båtar som ockuperar de klippor varifrån man lätt tar sig i vattnet.

Nu låg det bara ett par båtar ute i viken och en som låg ankrad vid klipporna. Inte en enda badgäst syntes dock till. Kan vara så att folk inte börjat sina semestrar på allvar eller så är man bortskämd med de temperaturer som rådde i slutet av maj, början av juni. Igår låg temperaturmätaren på för årstiden normala 20° och jag kan gissa att vattentemperaturen knappast nådde över 17°.

Fast är man i grunden ute efter frisk luft, välbehövlig motion och lite hobbyverksamhet känns det bara skönt att slippa trängas med båtar och soldyrkare.

Det var ett par härliga timmar jag hade. När jag började traska grusvägen mot parkeringen bar jag med mig några reflektioner.

Stendörren är en riktig pärla som jag hoppas ansvariga vårdar ömt. Kan man locka hit turister från när & fjärran är det också en magnet som kan få ekonomiska effekter för aktörer med olika inriktningar. Att åka båt genom Nyköpings/Tystbergas skärgård och ankra upp vid Naturum skulle kunna locka många turister. Kan tänka mig att de asiater man möter världen över skulle uppskatta en sådan tur och varför inte dollarstinna amerikaner?

Tyvärr är inte grusvägen mellan Studsviksvägen och Stendörren i sådant skick att bussar tar sig den vägen. Kanske det är tur, men samtidigt skulle bussbolagen som fraktar turister Sverige runt få nya mål och nya inkomster.

Nu är det några år sedan jag var vid Stendörren. Det är så när man valt bort bil. Två saker som hänt sedan det förra besöket. Nedanför Naturum hade man placerat en kiosk där man sålde drycker, korv, glass och annat. Ett mycket bra initiativ. Mindre bra var att utsiktstornet på berget var nedplockat, trots att skyltarna som pekade dit satt uppe. Jag frågade en av tjejerna inne i Naturum om orsaken. Hon förklarade att tornet var i så dåligt skicka att man inte vågade skicka upp besökare i det, så man hade tagit beslutet att riva ned det. Önskemål finns om att bygga ett nytt, men i vanlig ordning saknas pengar till detta. Det finns som alla vet andra prioriteringar idag, men framtiden får utvisa.

Att cykla cirka 7 mil är konditionsmässigt ingen match, men det är andra faktorer som gör sig påminda. Om ni förstår vad jag menar….

Stendörren, kustens pärla.

Gopshus och gården

StefanLämna en kommentar

Midsommarhelgen firades som sagt i dala-metropolen Gopshus. Efter att ha besökt byn och vandrarhemmet ett antal gånger, känner man sig nästan hemma. Hemma kommer jag vara i knappt två veckor och sedan reser jag, frugan och svågern upp för att tillbringa x antal dagar i Dalarna med utgångspunkt i Gopshusgården.

Tänkte informera lite om både Gopshusgården, Gopshus och börjar med vandrarhemmet.

Vid foten av det 460 meter höga Gopshusberget ligger vandrarhemmet. I utkanten av den lilla byn och med Vasaloppsspåret som drar förbi på vandrarhemmets ägor. Ni som brukar se Vasaloppet har garanterat hört namnet Gopshus och sett Gopshusgården på bild. För att få en mer konkret punkt kan man ta del av den här informationen man satt upp på ett träd.

Antalet bäddar är 41 stycken, fördelade på nio rum och fem stugor.

Det är under vinterhalvåret Gopshusgården är mest eftertraktat, inte minst under Vasaloppsveckan. Fast även under resten av året hittar folk hit. Vandrare och turister som vill resa runt i Dalarna brukar tillbringa nätter här. Under Midsommarhelgen var det ett större sällskap från Jämtland som har bekanta boendes i byn, men som sov på Gopshusgården. Två tjejer dök också upp och döm av vår förvåning när en av dem berättade att hon kommer från Nyköping. Ibland är världen bra liten.

Det är inte bara Vasaloppsspåret som går förbi Gopshusgården. Det gör också Linnéstigen som är ett alternativ att ta sig upp på Gopshusberget, om man inte vill ta den snabbare men jobbigare skidbacken.

Det finns alltså många möjligheter att motionera om man vill det. Annars är vandrarhemmet strategiskt beläget om man vill göra Dalarna med bil. Läs gärna mer på hemsidan och har du vägarna förbi, utnyttja chansen att bo här någon eller några nätter. Jag tror ni kommer att gilla det.

Gopshusgården

Gopshus är en liten by där inget egentligen finns. Inga butiker, inga arbetstillfällen och ingen service, men en stor charm. Jag vet inte hur många som bor här, men uppgifter på Wikipedia talar om 55 stycken bofasta (från 2005) och en informationsskylt vid bygdegården säger att antalet invånare kulminerade i början av 1900-talet när cirka 200 personer var bosatta i byn. Vi hörde av folk på Midsommarafton att det flyttat in många nya familjer, inte minst från Södermanland och förhoppningsvis får Gopshus se hur befolkningskurvan pekar uppåt. Annars är fritidshusen dominerande och det har märkts av under de midsommarhelger vi besökt byn och där man kan höra dialekter från olika delar av landet och även språk från andra länder.

Nedan ser ni bilder med vyer från Gopshus och den vackra Spjutmosjön som ligger nedanför. Klicka för större versioner (450 x 337), men ha i åtanke att de är tagna med min lite enklare kamera.

Lite mer information.

På nämnda informationstavla kan man läsa att Gopshus nämns redan på 1500-talet och att hela tio skattebetalare bodde i byn 1539. Under häxprocesserna på 1600-talet bodde här fyra personer som anklagades för häxeri. Gopshus var länge avskild från omvärlden, men år 1900 stod järnvägen mellan Mora och Älvdalen klar och det spåret går i nederkanten av byn och kan ses på en av bilderna ovan där den går på en vall genom Spjutmosjön. Huruvida spåret används idag vet jag inte, men jag har aldrig sett eller hört något tåg passera under alla de gånger jag bott här. På 1930-talet kom vägen mellan Mora och Oxberg till och det är den du tar dig Gopshus på.

Jag nöjer mig med den här information och råder er att läsa mer på informationsskylten när ni besöker byn. Som många små orter har också Gopshus en spännande och ofta bortglömd historia. Tänk den dagen när alla frivilliga krafter lägger av och dagens ungdom tycker det är både jobbigt, tråkigt och ointressant att ta över. Suck säger jag!

Kvällarna kom och med dessa fantastiska solnedgångar som antingen kastade sitt varma sken över området…

…eller visade sig över Spjutmosjön. Bilden nedan är tagen från altanen på Gopshusgården, men egentligen bör man ställa upp kameran på stativ nere vid sjön för att få de där riktigt vackra scenerna. Kanske det kan bli när vi återvänder om ett par veckor?

 

Midsommar i Dalarna

StefanLämna en kommentar

Traditioner är värda att bevara, inte minst när de förenar.

Midsommar är en sådan och midsommarafton har av många önskats som Sveriges nationaldag och varför inte? I kompisgänget har vi som tradition att cykla till Örstigsnäs där vi intar sillunchen och förhoppningsvis tar årets premiärdopp. Detta följt av jordgubbstårta hemma hos några i gänget och den avslutande grillningen hemma hos några andra. Ofta berättas det om denna midsommarafton långt efteråt och med glada skratt och muntra tillrop.

Ibland bryts traditionen omedvetet. som när vi för några år sedan firade midsommarafton i en carport, iklädda tjocka jackor och under ljudet av strilande regn som smattrade på taket. Ibland bryts en tradition medvetet som i år när vi återupptog en annan gammal tradition. Tradition och tradition förresten. Två gånger tidigare, 2008 och 2011, har vi gjort detta och i år kände vi att det var dags igen. Färden bar av redan på torsdagen och detta till…

Vandrarhemmet Gopshusgården i byn Gopshus cirka två mil utanför Mora.

I Dalarna firas midsommaren mer intensivt än på de flesta platser i Sverige och det är något annat att uppleva detta än i Nyköping. P.g.a. jobb kunde inte alla följa med, men sju stycken var vi som firade Midsommar under ett omväxlande väder. Det är också något visst när alla hjälps åt att förbereda och vid 12-tiden intogs sillunchen med tillhörande småplock och drycker.

Ett antal snapsvisor, sillbitar och nubbar senare, var stämningen på topp. Då plockades jordgubbstårtan fram och med lite extra tillbehör som forslades med i fickpluntan steg stämningen ytterligare.

I Gopshus och jag förmodar i varje liten by i Dalarna samlas alla, gammal som ung och som turist hänger man gärna på. Kvällen innan lövas kransarna som ska pryda stången. Vi brukar inte vara med på denna tillställning då vi ofta är trötta efter en lång bilfärd från Nyköping. Däremot är vi med när många bybor samlas vid punkten för lövningen och när man går genom hela byn och samlar upp andra bybor längs med vägen för att slutligen landa vid byns bygdegård.

Som utsocknes känns det som att hela byn är närvarande, inklusive tillresta vänner, släktingar och turister. Vädret var omväxlande med ömsom sol, ömsom moln, lite kyligt och några regndroppar trillade ned från de stundtals mörka molnen. Fast det gjorde inget. Stämningen var på topp och de traditionella danserna inleddes snart.

Tyvärr kännetecknades hela helgen av hård blåst och den stång man hade förberett och lövat restes aldrig. Så var också fallet i andra byar och i någon by hade t.o.m. stången gått av. Inte p.g.a. blåst, utan en dålig konstruktion.

Vi stannade ett tag, köpte lite lotter och drog oss sedan upp till Gopshusgården.

Några timmars valfri vila innan grillen tändes och vi intog färsk potatis, marinerad fläskfilé, sallad och tillhörande drycker. P.g.a. blåsten och kylan valde vi att sitta inne och där tände vi brasan i den öppna spisen för att på så sätt höja stämningen ytterligare (som om det behövdes).

Fotonörd som undertecknad är, kunde jag inte låta bli att arrangera några bilder. Jag hade på resan med mig min Nikon Coolpix900 och den fångar inte motiv lika intensivt, kontrastrikt och naturtroget som med Nikon D7100, men under en helg som midsommar föredrar jag att lämna ”den stora och dyra” hemma. Ni kanske förstår varför?

Mörkret sänkte sig utanför fönstret (solnedgången var 22:45 och 40 minuter senare än hemma) och rummet förvandlades till i mina ögon något mysigare.

Fast det var utanför man helst stod. Inte bara för att insupa den friska kvällsluften, utan för att också fånga den magiska kväll som Midsommarafton 2018 blev.

En tradition i traditionen är att dagen efter ta en långpromenad till grannbyn Hökberg, känd från Vasaloppet. Sagt och gjort, det gjorde vi även i år och runt 10-snåret stegade vi iväg.

Det är en vandring på 5 km och en tämligen snäll sådan. Lite kuperat på sina ställen, men lättgånget och trevligt.

Vacker natur omger vandrarna och med jämna mellanrum står det övernattningsstugor till de som önskar att sova över.

Fäboden Hökberg är mindre än byn Gopshus, är lika kuperad, men mer känd. Ni som brukar se Vasaloppet känner säkert till namnet. Oerhört vackert ligger den i foten av Hökberget och har en fin utsikt bort på Gopshusberget och sjön Spjutmo.

Hökberg brukar aldrig vara slutmålet, utan det är Hökberget som gäller. Cirka 1 kilometers vandring uppför det 385 meter höga berget och man är framme vid utsiktsplatsen där vi brukar sitta och inta vår matsäck. Det är sju år sedan vi var här sist och tyvärr har trädtopparna vuxit sig högre och utsikten är inte längre lika fri.

Orsasjön skymtas i fjärran och bakom trädtopparna kunde man förr få en skymt av kyrktornet i Mora. På nedvägen var vyn bättre och här ser man Spjutmosjön bättre och inte minst det 460 meter höga Gopshusberget i vars fot vi brukar bo.

Samma väg tillbaks och när man kommit så här långt vet man att det bara är en stigning kvar, så är man framme vid Gopshusgården där bastu och sportdryck väntade.

Nästa inlägg kommer att handla mer om vandrarhemmet Gopshusgården och byn där det ligger.

 

 

Manipulation

StefanLämna en kommentar

När regnet äntligen kom, så kom det rejält.

Fast kan man lita på det ögat ser?

Jag tänker med jämna mellanrum publicera bilder som egentligen är oerhört tråkiga, men som får en annan innebörd med hjälp av Photoshop. Att leka lite i detta härliga program förgyller många stunder och många gånger roar det mina vänner…ibland inte…

Programmet är stort, komplext, men oerhört hjälpsamt och kul. För bara 120 kronor i månaden kan man prenumerera på både Photoshop, Lightroom och en rad andra program man kan ha glädje av.

Originalet då. Jo, så här ser det ut.

Ingen bild man skryter om för kompisar eller hänger upp på väggen. Jag säger inte att den manipulerade bilden är de heller, men nog känns den mer intressant än just originalet.